Jag är för snäll
Alldeles nyss kom jag hem från en intervju med en röstcoach. Jag var lite nervös - men samtidigt också förväntansfull - inför intervjun. Dels är det ett väldigt intressant jobb han har, men jag kände även att han skulle läsa mig som en öppen bok.
Det tog inte lång tid innan han konstaterade att jag nog är lite för snäll. Och så är det verkligen, jag saknar verkligen pondus i min röst. Anywho, på vägen hem stannade jag för att tanka och jag lyckades inte ducka när den unga, söta 20-something-tjejen stod och fiskade efter folk som ville köpa Shells nya medlemskort.
Hon började med sitt säljtugg och var otroligt offensiv, hon började till och med skriva på blanketten innan jag ens hade antytt att jag skulle gå med på hela dealen. Efter en stund höll jag på ett ta mig ur situationen. Jag sa: “Du är söt och övertygande, men jag behöver inte det här”
För så är ju fallet. Jag behöver verkligen inte något jäkla Shellkort, jag avskyr Shell (förutom deras Latte som faktiskt är habil), och de har alltid de dyraste stationerna. Enda orsaken att jag stannade där i dag var för att jag hade fått soppatorsk om jag fortsatte en mil till.
Ändå står jag där och försöker läsa av henne. Hon var verkligen söt och oskuldsfull och körde hela grejen med att le som fan för att fånga en soppatorsk (Hö.Hö.). Jag stod där och tänkte att: “Det här var säkert sista utvägen för henne, för ärligt talat: vem tar ett sånt här jobb frivilligt. Hon behöver bonusen, flickstackarn needs to get payed! Fan, Henrik… fan, fan, fan, varför kan du fortfarande inte hantera söta flickor?!”
Tillslut stod jag där och rabblade upp mina personuppgifter, bara för att hon skulle få någon sorts lön för att stå där ute i regnet och huttra. Jag är en svag människa. Och ibland för snäll för mitt eget bästa.
Skriv ett svar