Så här i efterhand skulle jag så gärna vilja kunna peka på något som gjorde att jag anade att det var något fuffens på gång. Men icke. Min före detta kollega Micke hade iofs varit ovanligt trevlig på Gmailchatten och ville ”Väldigt gärna!” gå ut och ta några öl på lördagskvällen. Men jag misstänkte att hans fru hade sagt åt honom att försöka vara lite mer aktiv via både chatt och sms. När vi sedan träffades utanför hans lägenhet i centrala Norrköping så log han ett stort leende, men godtrogen som jag är så tänkte jag att han bara var glad att se mig.
Vi pinnade på i några kilometer. 5,29, 5,06, 4,56. Micke flåsade på ganska så rejält när vi kom en bra bit under 4,45-tempo. Han sa att han var glad att jag kom ner till Norrköping, eftersom han aldrig skulle kommit på tanken att springa långt själv. Kanske kunde vi köra 18 km i dag? Micke lät sugen, och inte ens där anade jag någonting.
Efter drygt tre kilometer hade vi sprungit en bit längs strömmen i Norrköping. Helt plötsligt hör jag ett vrål och ser hur några ungdomar springer ur ett buskage. Jag tänker att det är några studenter och fortsätter att blicka framåt. Men en polares ansikte hade fastnat i mitt huvud. ”Var inte en av killarna jävligt lik P.A?” Jag vänder mig om och inser att det är dags för min svensexa. Så gott som alla killar som är bjudna till bröllopet hade kommit till Norrköping för att spexa med mig.
Några timmar senare kved jag ute på Paintballplejset ute i skogen. Det gjorde så fruktansvärt jävla ont i mina ben att tårarna rann under min hjälm. Ända sedan vi förlovade oss har jag varit rädd för att bli utsatt för Paintball. Jag har sett bilder på hur folk fått enorma bulor i huvudet eftersom hjälmen inte suttit nog tight. Till min marshkalks försvar så var det inte meningen att vi skulle ha kört Paintball. På vägen ut till detta äventyrsställe så hade de ringt och sagt att det var för blött för det vi egentligen skulle ha kört, någon sorts cokart i skogen.
Så då fick det bli Paintball. Jag tänkte att jag kanske blir träffad några gånger. Så-farligt-kan-det-inte-vara. Men så skulle jag inte ha tänkt. Jag hade inte kalkylerat med att man tydligen ska jävlas extra mycket med den som ska gifta sig. Och jävulskap+paintball är en kombination som jag i dag, tre dagar senare, helst vill förtränga.
Först skulle jag hämta en flagga mitt i skottsektorn, medan mina tio vänner stod och sköt mot mig, och rusa ut till säkerhet. När jag fick nog många träffar på mig så sket jag i allt, pekade finger åt alla mina vänner och sprang utan att försöka ducka ut ur området. Efter detta var det dags för några ”vanliga” matcher som resulterade i lite skrubbsår och några träffar på handlederna. Tillslut var det över och jag andades ut. Men det var ju fan inte över.
Den djävulen som tydligen hatar tvåsamheten så pass mycket att han kom på nästa lek ska jag leta upp. Och jag ska… ja. Det ska jag nog inte skriva här. Sista delen av leken var en duell. Mot samtliga vänner. I dag är jag jävligt tacksam för att två av vännerna skonade mig. För fy fan vad hemskt det var.
Upplägget var av en klassisk westernduell. Rygg mot rygg. Några steg. Skjut! Efter första duellen kved jag rejält. Och tillslut så tappade jag alla koncept och bara vände mig om och skyddade mig samt sköt i panik åt alla håll. Så här i efterhand önskar jag att jag hade siktat på domardjävulen.
Efter den sista duellen, där lurendrejaren Micke var min kombattant och fick 25-30 kulor i sitt gevär, så låg jag ner en lång stund. Fy… ja. Ni förstår när ni ser bilderna.
Resten av dagen var jävligt rolig med sumobrottning, fotbollsgolf, bastu, bubbelpool och Bruceallsång sent in på småtimmarna. Det var lagomt mycket alkohol fram tills Linus tog fram en flaska Fernet som jag skulle dricka ur då jag svarade fel på frågor om Linnea.
Jag missade på flera av frågorna (även om jag VET att hon har den BH-storleken på flera BH:ar), vilket ledde till att jag typ drack 20 cl av denna vidriga dryck. Fysiskt aktivitet. Inget vatten. Alkohol. Och tillslut massa Fernet. Dessa faktorer ledde till att jag var sinnesjukt bakis i söndags. Jag spydde i min polares bil (i en påse, gudskelov) och jag låg i sängen till klockan 17.
I dag har jag nog nyktrat till. Men blåmärkena ser fruktansvärda ut fortfarande och jag kan knappt lyfta högerbenet. Blotta tanken på alkohol gör att jag får kväljningar. Jag hoppas att min svåger (som också ska gifta sig) får en rejäl svensexa snart. Han är så liten så han lär gå av på mitten av liknande behandling 
Håll till höger i spåren! Här kommer… jag. 3,06 år 2007 – för dåligt förberedd och det regnade så in i helvete. 2,53 förra året, trots att jag varit skadad och tränat dåligt under hela sommaren. Mitt högt satta mål för i år är 2,30. I dagsläget omöjligt, men med massa backträning så hoppas jag att jag kan närma mig den halvmagiska 5,00-gränsen.
