The Long Distance Runner

Helt utslagen

Jag tog mig ut ändå. Ännu ett ”gem” mot lättjan. Men detta pass var inte alls roligt, det var faktiskt ett av de värsta löppassen jag någonsin varit med om. Jag tänkte att jag skulle kunna hålla 4.45-tempo i en mil, men direkt kände jag att det skulle bli svårt. Det gjorde nämligen vansinnigt ont i båda knäna från första löpsteget. Kanske eftersom jag cyklat massa dagar i rad?

Jag tar mig runt de första tre i fint tempo. Kilometer två och tre går i 4,35 respektive 4,38. Innan jag hunnit tre kilometer känner jag att jag börjar tappa flytet och jag förvånas över den ganska fina kilometertiden. Efter 3,5 km går jag in i väggen. Någon drog i nödbromsen. The fat train stopped.

Jag tappar till 4,43 under fjärde kilometern. 5,11 på den femte. Efter 5,5 måste jag stanna. Knäna skriker av smärta och jag känner mig nästan svimfärdig. Efter att ha stretchat i en minut fortsätter jag min runda och jag biter ihop tills jag avverkat 10 km.

Första fem gick på 23.40. Andra halvan gick på 26.09.
När jag kom hem rasade jag ihop fullständigt och bara la mig på stengolvet i hallen.

Höll på att somna framför jobbdatorn. Cyklade hem 7 km i kylan. Tog genast fram löparkläderna när jag kom hem. Innerst inne vill jag bara lägga mig i soffan. Men löparen i mig vill testa milen i svinkylan.

Klarar jag 47.30 på en mil?

Morgontrött på gamla E4:an.

Det är farligt att ha bil. Innan jag tog körkort för tre år sedan var jag en mallig cyklist. Jag cyklade i 10-15 minusgrader. Jag bet ihop, för hälsans skull. Tyckte att de som cyklade var lata fanskap. Numera är jag en bekväm bilist som alltid hittar någon orsak att ta bilen.

Jag behöver kanske storhandla efter jobbet?
Kanske ska jag åka till Gränby Centrum och kolla in rean?
Äh, det är så rått ute. Du behöver vara pigg ikväll om du ska orka träna.

Ibland har jag en legitim orsak att ta bilen. Om jag ska intervjua någon eller sticka iväg på ett fotojobb. Men oftast är dessa ursäkter pseudo-ish. Om jag anstränger mig så kan jag nog  i de flesta fall låna en bil av någon kollega.

Denna vecka har jag gett mig fan på att ta bilen varje dag. Men i morse tog det emot något så djävulskt. I går kväll jobbade jag över och kom hem först 18.50 – direkt till middagen framför AIK-Örebro. Det blev således ingen träning. I morse var jag sjukt trött. Och jag ska iväg på ett fotojobb efter lunch. Och jag tänkte försöka maxa på milen i dag… Och jag vill därför inte komma hem trött. Och…

Jag var på väg att ta bilen. Sedan kollade jag mig i spegeln. I profil. Såg den begynnande gubbmagen. Tog snabbt cykelnycklarna och gav mig ut i den råa Uppsalakylan. Nu hoppas jag att någon kollega vill vara vänlig och låna ut sin bil till mig i dag. Och jag får väl se de sju kilometrarna hem som uppvärmning…

Detta ska bli kul. Spontant tyckte jag att anmälningsavgiften på 540 kronor var lite drygt. Men tittar man på vad man får så är det inget snack om saken att det är värt det. Du får, förutom träningar och föreläsningar, en långärmad funktionströja + anmälningsavgiften till Premiärmilen.

Planen var lunchlöpning med kollegan SG (resten bangade). Men så, i sista stund, bangade även SG. Och eftersom vår psychogranne från helvetet (nu minns jag inte om jag skrivit om dem?) gjorde så att vi förlorade ännu en natt med sömn, så var jag helt slut i huvudet. Benen var trötta från helgen och ja, det var mina brasklappar.

Det fick bli cirka 5,5 i drygt 5,30-tempo. Ett meningslöst pass på många sätt, men det kanske känns bättre om jag lyckas köra lite styrka ikväll.

Jag grävde fram mobilnumret till styrelseordföranden i vår bostadsrättsförening, eftersom han under den senaste veckan inte svarat på den fasta telefonen. Tyvärr är han på semester. Så när jag kommer hem ska jag kolla upp vice-ordförandens nummer. Och då jävlar är grannarna stekta.

I går var en natt som på många sätt kan representera de senaste månaderna. Vi lägger oss cirkus 22.30, läser lite och säger godnatt. Sedan börjar det.

BOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOM

Runt, runt, runt, runt. Grannen UNDER oss stampar omkring som om det vore en ilsken tonåring vi har under oss. 23.30 fortsätter det banka. 00.30 går jag upp, skriver en lapp, går ner och postar i brevlådan. Jag har redan ringt på en gång och snackat med killen som bor där med sin mamma. Uppskattningsvis är han i 35-40-årsåldern. Och jag kände direkt att han inte är som ”alla andra”.

Efter att jag ringde på har han blivit bättre på att inte skrika i mobilen inpå småtimmarna.

Men detta bankande försvinner inte. Och det värsta är: jag tror att morsan går likadant. För jag mötte killen när han cyklade iväg häromdagen. Tänkte att nu får jag lite lugn och ro. Men icke. Bankandet fortsatte.

Jag hoppas att de slutar banka/säljer elefanten. För det här går inte. Sömnbristen får allvarliga konsekvenser för humöret, mitt jobb och min träning.

Vi bokade vår honungsmånad via Apollo. Vi är vana resenärer som vanligtvis fixar allt själv. Men nu, om någon gång, så tänkte vi att vi skulle boka charter. Allt fixat, allt smidigt. Relax, helt enkelt. Men så blev det inte. Intrycket av vår resa var att det var fruktansvärt ovärt och att vi kunde bokat allt mycket smidigare om vi gjort det själva.

På flygplatsen, där vi fick vänta många timmar, skrev jag ett långt brev till kundservice. På två månader har vi inte hört ett jota. Jag hade faktiskt glömt bort att jag skickade mailet.

Men så igår då hände det någonting. Nea hade fått ett utbetalningskort. 1000 kr för ”reklamation” stod det. Jag har alltså inte fått svar från kundservice där de åtminstone försöker måla över den dåliga service som vi klagade på.

I stället skickar de en check på 1000 riksdaler. Och jag undrar hur de tänker? Tror Apollo att vi nu ska göra en helomvändning och plötsligt fundera på att åka med dem igen?

Eller kanske är det så att de av tonen på mitt brev fattade att vi aldrig mer kommer att åka charter?

Nåväl. 1000 kr räcker till en middag och två matchbiljetter till Inter-Fiorentina om en månad.

En bit kvar till Karnazes…

När SuperMia och Snorrkis summerar sitt löparår blir får nog många lätt prestationsångest. Jag är så långt ifrån att man inte ens kan säg att jag sprungit en bråkdel av vad dessa kvinnor hunnit med hittills under 2009. Men ändå får jag ingen ångest. Jag imponeras över Snorkfrökens envishet och Marathonmias hängivenhet för de brutala Military Training-passen. Men jag vill hellre bli snabb först innan jag börjar springa långt.

Jag vill springa milen under 40, Maran under 3.00, Lidingöloppet under 2,15. Det är mål som jag, även om de kan te sig sjukt långt borta, en dag ska klara av. Och det tror jag inte att jag gör om jag lägger in en massa mängd.

Jag hoppas att jag kan få vara skadefri nu och fortsätta på den fina trend jag hade innan jag fick en inflammerad röv. Och jag tror att det ska gå, utan att jag lägger in en massa mängd. Planen har varit och är fortfarande:

1 Intervall/Fartlek/Backpass
1 Långpass
1 Tempopass 10 km
+ ev. lugnt pass, tex lunchpass med kollegor.

Lägg därtill:

1 el. 2 Styrkepass
1 Alternativpass (vilket, i ärlighetens namn, sällan blivit av i år)

Jag vet att det låter som världens faderskomplex. But hey, jag skryter gärna över att min farsa var jävligt grym på att springa innan han pajade knät. Han sprang aldrig på vintern. För farsan började säsongen i mars/april och höll på till snön började falla i oktober/november. När han sprang sin mara på 2,56,52 så var han dessutom en rökare. Och han hävdar idogt att han aldrig sprang mer än fem mil i veckan.

Det låter helt vansinnigt och som om han försöker sätta griller i mitt huvud. Jag var 16 när han sprang sin sista Mara och det borde väl innebära att jag borde ha åtminstone svaga minnen från farsans löpträning. Men eftersom jag själv inte var intresserad av löpning i den åldern så minns jag tyvärr bara tävlingarna han sprang. Så jag får helt enkelt lita på hans ord.

Och träna under de månader han inte tränade löpning. Kanske kan det knuffa äpplet något närmare trädet.

Nöjd coach

Jag har som sagt fått 27 kollegor att anmäla sig till Göteborgsvarvet. Innan sommaren körde vi en hel del pass på tisdagslunchen. I dag var det nypremiär och med mig fick jag… en kollega. Lite dålig uppslutning. Å andra sidan fick jag med mig kollegan SG som jag verkligen uppskattar att springa med. Inte för att han är snabb, för det är han inte, men han är envis som få. I dag flåsade han väldigt mycket redan efter tre kilometer, men jag visste att jag skulle kunna höja farten och att han skulle hänga på.

Efter tre kilometer började jag öka farten och peppade min kollega. Som ni ser så svarade han väl på min coachning.

5,52
5,51
6,12
5,52
5,28
2,15 (4,48-tempo)

Nästa vecka ökar vi på med 2-3 kilometer. Eventuellt kör jag ett lättare styrkepass i kväll. Back to work!