Things we lost in the fire

I går kväll såg vi Susanne Biers hollywooddebut ”Things we lost in the fire” – en oehört välspelad och snygg film där Benicio Del Toro är fantastisk i sin roll som Jerry, en före detta advokat som kämpar med sitt heroinmissbruk.

Jag är allergisk mot att både läsa recensioner och se trailers (oftast slutar jag mitt i trailern) eftersom man allt som oftast får reda på för mycket. Därför blir mina recensioner knapphändiga och korta. Hursomhelst.  Fotot är oehört snyggt, Del Toro är grym och de flesta biroller är oehört klockrena i detta ytterst sevärda drama.

Betyg: stark 8/10

 

”Världens bästa film”

Förra veckan var inte bara en rätt bra träningsvecka. Vi såg dessutom tre filmer, vilket måste ses som något tokigt unikt då man jobbar precis som vanligt. I måndags såg vi ”The Wrestler” hemma hos H2. När jag såg filmen så fylldes jag av ett lugn, på något konstigt sätt. Jag blev harmonisk och kände ett välbehag så som man nästan bara kan känna när man ser en riktigt fantastisk film.

I ett sms till Linus skrev jag: ”The Wrester: 10/10″. En vecka senare står jag fast vid omdömet. Både Marisa Tomei och Mickey Rourke gör fantastiska rolltolkningar. I efterhand har jag läst så många fina recensioner av filmen att jag känner att jag bara skulle fastna i samma hjulspår om jag skulle försöka mig på annat än torra superlativ som ”fantastisk!”.

Se den. För guds, eller vem-fan-som-helsts-skull: se den!

För övrigt:
I går såg jag F&F:s urflippade show från New York. Jag blev glad när Filip sa att The Wrestler är ”Världens bästa film”.

- – -

De två övriga filmerna var ”Frágiles” (Från andra sidan) och ”Sky Captain And The World Of Tomorrow”.

- Det enda som fastnade från ”Frágiles” var den bedårande Elena Anaya som spelar Helen Perez, och det kanske säger en del om filmen om man bara minns en oerhört vacker tjej. 5/10

- Den sist nämnda filmen kom för fem år sedan och har blivit hyllad av t.ex. Peter Ottsjö på Aftonbladet. Det var faktiskt på grund av just Ottsjö som jag köpte filmen (3 för 99) på Coop förra hösten. Storyn är ingenting man lägger på minnet, det coola är i stället bluescreentekniken och hur pass annorlunda filmen ser ut jämfört med dagens filmer. Den är helt enkelt jäkligt snyggt förpackad, och det förlåter mediokra skådespelare som Jude Law och Gwyneth Paltrow. 6/10.

 

Gran Torino

Snittbetyget på IMDB ligger på förvånansvärda 8,4. Fördomsfullt tänker jag att det mest är amerikaner som röstat och att filmen nog passar dem bättre i smaken än undertecknad, en blek småfet norrbottnisk Long Distance Runner.

Filmen är absolut sevärd, men jag har svårt att ge den ett betyg högre än 6 eller 7 på en 10-gradig skala. Problemet ligger lite i hur Clintan porträtterar huvudfiguren Walt Kowalski. Handlingen blir lite för förutsägbar (ska inte ge några spoilers) och jag köper inte riktigt karaktären Kowalski. Det blir lite parodi när Clintan spelar en otroligt butter 80-årig Dirty Harry.

Nåväl. Se den och bilda en egen uppfattning.

 

Tropic Thunder (2008)

I söndags tog vi oss äntligen tid att se film. Året började bra med en film varannan dag, men sedan kom tv-serier, tv-spel och livet emellan.

Tropic Thunder hade jag sett fram emot. Filmen sades vara Ben Stillers pojkdrömsprojekt och handlar om fem skådisar som slängs in i djungeln för att spela in en krigsfilm.

Jag har väldigt svårt för Ben Stiller, men med Jack Black och främst Robert Downey Jr så hade jag stora förhoppningar om många skratt.

Särskilt eftersom sistnämnde spelar en afroamerikan och har gjort en pigmentoperation för att komma i karaktären…

Filmens behållning är Robert Downey Jr. Jag går fortfarande och pratar som han gör i filmen. ”What you mean YOU PEOPLE?” (Ta i från magen och prata som om du jobbar på ett bomullsfält anno 1830)

Annars var filmen mest pinsam, precis som det brukar vara när Ben Stiller är en av skådespelarna. Jag och Nea skrattade mest lite generat och tänkte att det var fanimej en underlig film.

Tom Cruise har en liten roll som excentrisk filmbolagnisse och han gör den jävligt bra, även om han balanserar på gränsen till överspelning.

Sevärd film, bara för att den är så knäpp.
Men… don’t believe the hype!
Betyg: 4/10

 

Disturbia (2007)

I går kväll kunde man – om man kikade mot vårt fönster med en kikare – nog ana att en person hoppade omkring i vardagsrummet. Kanske skulle denne någon i sådana fall kommit till slutsatsen att personen i fråga genomförde någon sorts rituell dans. Så var inte fallet.

Undertecknad kunde inte sitta still i soffan. Det var för spännande. David Morse är briljant som überläskig granne och min respekt för honom växer allt mer. Ni som ser Tv-serien House minns honom som polisen som jävlades med Dr. House.

Rent filmiskt finns det en del saker att klanka på. Men det bryr jag mig mindre om då den lyckas skrämma skiten ur mig, och alltså fyller den sitt primära syfte som kvällsunderhållning.

Sevärd!
7/10