Firenze Marathon, del 5: Efterdyningarna

Utsikt från slottet Il Palagio

Dagen efter Maran tänkte vi bara passa på att shoppa och ta det lugnt. Vi började dagen med att reklamera vår tågbiljett ner till Firenze och fick svaret att pengarna skulle ta två månader att nå Sverige. Med andra ord får jag vara glad om jag ens ser några pengar och om de kommer så lär de dröja. Lite senare under dagen fick våra nya vänner beskedet att man INTE kunde få pengarna skickade till Sverige, man behövde ett italienskt bankkonto… Haha! Italienare!

Norrbottningarna hade via sitt hotell fått tipset att åka till slottet Il Palagio på en guidad tur. Först var vi lite skeptiska eftersom vädret var allt annat än gästvänligt, men tillslut beslutade vi oss för att följa med. Under turen, som varade cirka fyra timmar, så tyckte jag att det var jättetrevligt. Men så här i efterhand så inser vi nog att det hade varit roligare om det varit lite bättre väder och dessutom kunde den guidade turen varit lite mer proffsigt skött.

Efter hemkomsten orkade vi inte gå tillbaka till hotellet, i stället gick vi direkt för att möta Ola Wiklander för att käka Bistecca (Fiorentinsk t-bensstek) – ett knappt tillagat köttstycke som man bara måste testa som turist – på hans stamhak.

Middagen varade hela kvällen och in på natten och det var… otroligt trevligt! Ola Wiklander har bott i Italien i 10 år och har bland annat jobbat åt Canal + i en herrans massa år. Just nu jobbar han med Upplev Italien, en ung verksamhet som jag tror har väldigt stor potential. Det blev alldeles för mycket alkohol och otroligt mycket mat. När vi undrade hur man i allsin dar ska kunna ta betalt för något sånt här så sa restaurangchefen att vi skulle betala… 3o euro per person. 300 spänn!

Keep in mind att Bistecca är dyrt på vanliga restauranger och kan kosta 400 kr/kg. Dessutom delade vi på en 2-literskaraff med vin och testade massa olika specialitéer.  Middagen var ett minne för livet, som slutade med en alldeles för glad Henrik framåt småtimmarna.

Morgonen efter skulle vi checka ut från hotellet och jag kunde knappt röra mig. Musklerna sa ifrån, magen sa ifrån, jag hade kunnat ligga där hela dagen. Men jag tog mig upp. Sedan gick vi till marknaden där jag köpte en riktigt snygg skinnväska och sedan begav vi oss till tågstationen för att åka upp till Milano.

Denna gång var tåget ”bara” 50 minuter för sent. Den automatgenererade engelska rösten meddelade gång på gång att vi var si och så många minuter försenade. The Train to MILANO CLE is FORTYfive minutes late. TANK YOU for yor TENTION.

Tonläget och engelskan i meningen var fantastiskt underhållande att lyssna på. Jag läste min Stieg Larsson bok och struntade i att vi var försenade. Vi hade god marginal i ryggen och inte alls bråttom. Värre var det för de två killarna framför oss. Killen framför mig hade skinnjacka, militär-Converse, för låga jeans och såg ut som en modell, bortsett från att han var lite för kort för att kunna vara det. Han snett framför mig läste Odysséen av Homeros och såg litegranna ut som om Jesus hade anpassat sig till 2008. De blev allt mer otåliga medan rösten meddelade att vi blev allt mer försenade.

När vi saktade in och äntligen var framme i Milano sade rösten att Trenitalia bad om ursäkt för förseningen. Killen framför mig utbrister ”MAH VAFFANCULO!!!” (Dra åt helvete)

Jesus 2008, som sett ut som att han ska explodera senaste halvtimmen, svarar:

”ESATTAMENTE!!! Vaffanculo at tutti di Trenitalia!!” (Alla på trenitalia kan dra åt helvete, typ)

Jag haltar iväg mot flygbussen, vi tar oss till Bergamo. Stieg Larssons berättelse fängslar mig allt mer under den näst sista etappen på resan hem mot Östra Aros. Tillslut återstår bara den långa bilresan från Skavsta. Nea får köra eftersom jag har fruktansvärt ont i princip överallt och dessutom börjar bli sjuk.  Halv två är vi hemma i Uppsala. 13.14 påbörjades resan från Florens.

Det känns som att vi har rest över hela världen. Samtidigt är känslan påtaglig att världen är så himla liten då vi släpper av en av norrbottningarna två, tre kilometer ifrån där vi bor. Förra året gjorde jag min halvmaradebut i Göteborg och jag tyckte att det var så otroligt stort att klara av att springa 21 km. Nu har jag gjort dubbla distansen två gånger och vet hur sjukt mycket det sliter på både kropp och huvud.

Jag har inte bestämt mig hur resan ska se ut till nästa försök att klaraa 42195 meter. Jag vet bara att min personliga resa fram tills avresedatumet måste se annorlunda ut, jag måste vara bättre förberedd både fysiskt, men kanske allra främst psykiskt. Ett Marathon i mörka november var en otrolig påfrestning och det kommer jag inte att göra om nästa år.

Inte heller Stockholm Marathon, det bestämde jag mig för i Florens. Till nästa Marathon vill jag känna mig i kanonform och bara sprudla av glädje inför den gigantiska utmaning som ett Marathon innebär. Stockholm Marathon var för varmt och det vill jag inte uppleva igen. Dessutom inspirerades jag av Stellan från Falkenberg, min hare under de första 22-23 kilometrarna. Han gjorde sin tionde mara och har som filosofi att aldrig göra samma Marathon två gånger.

 

Firenze Marathon, del 4: Loppet

Triss i norrbottningar

När jag vaknar på morgonen känner jag mig ändå pigg. Paniken infann sig aldrig på natten och antagligen fick jag tillräckligt antal timmar sömn. Vi möter upp våra nya vänner på ett torg på väg mot starten vid Piazzale Michelangelo. Det är perfekt löparväder ända fram tills halvtimmen innan start då regnet börjar tillta allt mer.

Startskottet går utan att vi märker det och efter att ha småtrippat fram till startlinjen så stack vi iväg. Det var lite småtrångt i början, men jag hittade ganska så snart ett riktigt bra flyt. Jag kände mig otroligt tung i benen och i kroppen, men löpningen flöt på och första milen gick helt enligt planerna med 54.53. Min Garmin hängde dock inte alls med (eller så är loppet för långt…) och hela loppet sprang jag omkring och undrade när jag skulle få igen de extra metrar som jag sprungit (tillslut noterade klockan 42,7 km)

Norrbottningarna stack iväg redan efter cirka två kilometer och i stället fick jag sällskap av Stellan från Falkenberg, en äldre herre som också planerade att springa under fyra timmar. Vi sprang omkring och snackade och allting kändes jättebra, förutom att benen inte riktigt ville bli så där lätta som man vill att de ska vara.

Det började att göra lite ont några kilometer efter första milmarkeringen. Smärtan började i höger höft respektive vänster ljumske. Tredje femman gick på 27,56 och än så länge flöt det på bra. 1,56,52 vid 21,1 var lite söligare än jag hade tänkt mig, men fortfarande höll jag det tempo som jag hoppades på.

Efter drygt halva loppet tappade jag Stellan och då kände jag liksom hur luften gick ur mig. Det hade börjat kännas lite småslitigt vid 18-19 km och när jag tappade min farthållare så blev det plötsligt väldigt ensamt att springa längs Firenzes gator.

De fyra kilometerna fram till 25 km tar nästan 24 minuter och de fem kilometerna fram till 30 tar 30 minuter och lika många sekunder. Nu började det bli riktigt jobbigt och sedan vid 33-34 km så kände jag plötsligt att något var fel med höger baksida lår.

Det gjorde riktigt ont och helt plötsligt stapplade jag framåt, där vänster ben sprang och höger ben mest följde med. Förutom denna fysiska smärta började det bli riktigt jobbigt mentalt. Av någon underlig anledning är bansträckningen så att man under drygt åtta kilometer av sista 12 springer i en folktom park. Det var ödsligt, tomt och nu dessutom väldigt jobbigt rent fysiskt.

Jag började bli deprimerad, tänkte ”fan, vad dålig du är!” Fyra timmar var bara att glömma och med detta stapplande skulle det antagligen bli närmare 4,15 som sluttid. Detta var en mental prövning utan dess like, eller ja, det var väl ungefär lika jävligt under Vasaloppet som jag bröt. Det kändes som om det var en evighet mellan varje kilometerskylt, men jag vägrade att gå och fortsatte att stappla framåt.

Tillslut kom vi in i stan igen och då gick det genast lättare. En kille som avslutat loppet gick bredvid bansträckningen och skrek ”BRAVI! GRANDI!!!” vilket gav en endorfinkick. Vid 41 km-skylten stod en kille och pekade på skylten och sa ”1 km left! you made it!” Jag stapplade, jag längtade, jag led.

En bit innan målet skrek några som genomför loppet ”450 meter kvar! Dai!” (Dai= Kom igen) och då började känslorna komma fram. Tårlöst började jag hulka och längta efter det där jävla målet som nu var 450 meter bort. Fast 450 var snarare 800 och när jag stapplade över mållinjen var jag bara tom och jag tittade efter sjukvårdare som skulle kunna ge mig lite kylspray.

I stället fick jag vatten och lite massage innan jag slussades vidare mot chiplämningen och matplatsen. Jag letade upp Nea och Norrbottningarna (som imponerade stort med 3,26, resp. 3,38!) och lämnade mitt chip. En lite rolig notering: alla som lämnade tillbaka chippet fick 5 euro tillbaka!

Loppet kostade alltså 500 spänn och för det fick man en träningsjacka, en funktionströja och tillbaka 50 spänn när man lämnade chippet. Mycket generöst!

Eftersom hela innerstaden var avstängd kunde vi varken åka taxi eller buss tillbaka till hotellet. I stället fick vi gå de dryga 2 kilometrarna hem med brutala skavsår både på insåda lår och the-place-formely-known-as-my-nipples.

Den italienska tejpen som jag köpte funkade inte alls och i dag, fyra dagar efter loppet, har jag stora skorpor på båda bröstvårtorna. Jag var inte alls hungrig efter loppet och i stället vilade vi en timme innan vi stack ut och åt en osannolikt god kebab, innan kvällen avslutades med en Pizza och en öl på en restaurang några timmar senare.

(Nu orkar jag inte skriva mer i dag. Får bli en till del om avslutningen i Italien, samt lite perspektiv på min Marathonframtid)

 

Firenze Marathon, del 2: Resan till Firenze

Jag fattar inte varför jag aldrig lär mig. Kvällen innan stressar man med att ordna massa saker kring resan, trots att resan är bokad halvår i förväg. Så ser det ut i princip varje gång jag ska resa. Tröttsamt, men kanske är det en del av resfebern.

Efter 4-5 h sömn gick vi upp vid 06, åt frukost och begav oss till Skavsta. Vi ville ha marginal i den täta morgontrafiken genom den kungliga hufvudstaden och mycker riktigt så blev vi stående ganska länge medan bilisterna spred smuts på vägen till Stockholm.

Flygresan gick bra, jag blir inte längre så otålig när jag sitter på långa flygningar med Ryan Air eftersom jag passar på att läsa varje gång jag reser numera. Denna resa påbörjades Milleniumtrilogin – mycket spännande första bok som jag nu hunnit en fjärdedel av (600 fucking sidor lång)

När vi landade hörde jag att någon sa någonting om snö. Jag tänkte att det kan väl fan inte snöa i Bergamo nu? Men när vi kliver ur planet så snöar det stora snöbollar i nyllet på oss. Fukk.

Vi rusar ut till bussen som enligt schemat ska gå 13.30 och vi andas ut då vi slänger in väskorna med en minut tillgodo. Sedan sätter vi oss i bussen. Och vi väntar. Och. Vi. Väntar. Bussen är halvfull och italienarna har ingen lust att åka iväg till Milano. Efter en kvart frågar en av killarna ”Ska vi åka nu?” Tjockisen (som kvarten tidigare inte orkat lyfta in våra väskor) säger ”Nej.. vi väntar in ett annat flyg”.

Mycket riktigt. Vi sitter där och väntar och inser att våra planer att hinna med 15-tåget till Firenze går åt helvete. Jag satt och vrålblängde på idioterna och tänkte syrligt säga att de var kukar hela högen, men jag ville gärna komma fram till Firenze och ville inte bli utkastad ur bussen.

Tillslut kommer vi till Milano och möts av en fruktansvärt rå kyla och snöblandat regn. På tågstationen är det kaos och samtliga tåg är försenade, värst det från Palermo som var 5,5 h försenat.

DDR-tavlan som berättade vilka tåg som var försenade och vilken perrong de skulle anlända till var i allas fokus och folk stod och trängdes i den brutala kylan. Tillslut visade det sig att tåget skulle vara 40 minuter försenat. Och att det inte fanns några ståplatser kvar. Framför oss hade vi en resa på 2 h och 44 minuter. I alla fall på pappret…

Först chansade vi och roffade åt oss två sittplatser. Länge såg det ut som om vi hade haft råflyt och tagit precis rätt platser, men just innan tåget tuffade iväg så kom två herrar och claimade våra sittplatser. Då gick vi i stället mot restaurangvagnen där flera köade för att få ett bord att stå vid (sittplatserna fanns i motsatt ände av vagnen och de tog slut innan vi ens kom i närheten av dem). I kön stod två svenskar. Sådant ser man på en gång och jag muttrade ”jävla italienare”

Killen svarade ”Ska ni springa Marathon i Florens?”

”Eh… jag ska det i alla fall”, svarade jag förvånat.

Det visade sig att han hade sett mig svepa en Vitargo inne på toaletten på Skavsta (varmvatten… mums) och när han såg mig på tåget så hade han lagt ihop ett plus ett och fått 42195.

Både killen och tjejen skulle göra sin Marathondebut i Florens. Och under den långa resan (2h 44 minuter? glöm det!) så visade det sig att han jobbar med några av mina gamla studiepolare, han känner en av mina vänner från Lule, hon har varit tillsammans med en av Linneas släktingar och ja, så fortsatte det. Det kändes som om vi redan var bekanta och vi skulle komma att spendera i princip hela helgen tillsammans.

Japp, de skulle åka med exakt samma flyg tillbaka till Svedala.
I natt släppte vi av henne här i Uppsala där hon studerar.

It’s a small fucking world.

Vi kom fram till Firenze många timmar senare än vad vi hade tänkt. Vi letade oss fram till hotellet där en man stod och väntade i receptionen.

”Eh, is a problem with the rooom-e. I will take you to a much better one, much nicer, more quiet-e”

Åh, nej… vad fan skulle vi nu få bo i för skrubb?

 

Firenze Marathon, del 1: 4.13.54

Hur ska man sammanfatta denna galna resa? Först lite kort om resultatet:
En klar besvikelse, trots att det var ett sjukt slitsamt lopp. Första halvan kändes jättebra, men sedan började det gå tyngre efter 25 km och vid 33-34 km fick jag en liten muskelbristning som gjorde att jag stapplade fram resterande del av loppet. Jag sprang med vänsterbenet och högerbenet liksom bara följde med.

Som en konsekvens av detta känns det som om någon har hällt cement i främre lårmuskeln i vänster ben. I går och i förrgår liksom låste sig muskeln gång på gång och jag gick nog som om jag hade en protes i vänster ben.

Sedan kanske det inte var så smart att dricka sig jätteglad i måndags. Jag och Nea åt middag med Ola Wiklander och testade massa Toscanska specialiteer (inklusive Alkohol) och det slutade med att jag två på natten insisterade att jag ska sova på stengolvet i vårt hotellrum…

Nu har jag sjukt mycket jobb att ta igen.
Del två kommer så småningom

 

Off I go!

09.20 verkar det som att starten går. Om jag har livet i behåll så borde jag kunna gå i mål 13.20… jag får se hur det känns i början. Målet är att gå ut i cirka 53-54 tempo, hålla samma tempo andra milen och sedan bara kämpa och hoppas på att det onda inte kommer allt för tidigt.

Lyckas jag hålla cirka 1,52 första halvmaran så misstänker jag att nästa mil tar 58-59. Då har jag 2,50 inför sista 1,1. Kan jag kämpa mig i mål sub 4? Om allt går bra så borde jag kunna det.

Väderprognosen lyder… REGN varje dag.
Kul.
Off I go! Håll tummarna!