maj 11, 2009
I min orangea Firenzetröja var jag lätt att hitta bland de dryga 1500 löpare som sprang i lördags. Jag försökte posa för en fotograf som barely lyckades fånga mig på bild.
Varför blir man aldrig snygg på löparfoton? Måste skaffa mig en lite häftigare outfit!
maj 10, 2009
Målet var att springa med jämn fart hela loppet. Detta var mitt femte halvmarathon och jag har väl aldrig riktigt lyckats få till det. Förra året i Luleå så sparade jag på krafterna inför Maran i Stockholm. Nu skulle jag sätta personligt rekord.
Måltempot var 4.55/km vilket hade gett en tid på cirka 1.44.15.
4.44
4.45
4.57
4.58
4.53
5.04
5.00
5.01
5.06
4.49
4.54
Efter milen hade jag alltså 49.21, elva sekunder över planerad tid. Hojtade till A, som stod och hejade vid varvningen, att det kändes tungt. Mitt högra knä började ömma efter några kilometer och efter 12, 13 km började jag känna av mitt löparknä. En ytterligare konsekvens av löparknät (enligt min och Linus analys) är att jag springer konstigt pga löparknät och därmed får ont i min piriformis på samma sida.
Jag tänkte ”Pain is inevitable!” (Haruki Murakami) och beslutade mig för att skita i att det gjorde ont. Och då fick jag världens ”runners high”. Jag fick rysningar, kände mig urstark och bara avverkade kilometer efter kilometer.
4.55
4.59
4.55
4.51
4.57
5.15
4.48
5.11
5.09
4.42
Andra milen gick på 49.55 och jag tappade alltså 45 sekunder mot mitt måltempo och jag sprang 34 sekunder långsammare än första varvet. Jag försökte spurta i slutet, men jag lyckades inte kapa så mycket som jag ville:
4.51
56 (244 meter enligt min klocka)
Totalt 1,45,06 – 51 sekunder över mitt mål. Dock personligt rekord med 2 minuter och 41 sekunder.
Linus hade känt sig sliten hela veckan och trodde inte att han skulle göra någon bra tid. Men jag fattade direkt att Linus hade en grym tid på gång. Han stack iväg i början och under den andra kilometern sa jag åt honom att han håller ett alldeles för högt tempo för mig, så jag släppte iväg honom.
Linus gjorde 1.39.30 typ. Otroligt imponerande! Han sänkte också sitt personliga rekord med 2-3 minuter. I början av loppet så susade Marathonmia förbi mig. Under det andra varvet sprang jag om henne (vilket såklart bidrog till min boost, eftersom Mia är en riktigt jäkla krut-tjej) och hälsade ”Heja Mia”. Sen läste jag på hennes blogg att hon var skadad och då är det ju inte lika roligt att slå henne…
Innan start såg jag även Snorkfröken (tror jag), men jag var för feg för att hälsa och säga åt ‘na att hon har en mycket läsvärd blogg.
I dag känner jag mig väldigt fräsch i kroppen och sugen på att sticka ut och springa. Men hemmet är fyllt av disk, ölburkar och skräp efter att en massa vänner varit här och i förväg firat min födelsedag.
I stället för löpning blir det soffläge och idrott. Sjukt mycket sport på tv idag.
maj 5, 2009
Mmmm… färgämnen.
På mitt kylskåp finns en utskriven lista över ”Träningens 10 budord”. Ett av budorden lyder ”En dag utan träning är en dag utan mening”.
Jag har väl alltid tänkt att det är rätt sjukt att tänka så. Men! Tro fan att man kommit dit nu. I går tog jag en vilodag och hela kvällen var känslan så himla påtaglig att jag bara var en slö djävul som-borde-träna.
I dag har jag varit oerhört trött och sliten. Det blev ingen lunchlöpning med kollegorna och nu tror jag inte att det blir någon träning på kvällen.
Jag har öppnat en påse ALL SORTS och häver i mig massa E150, E160 osv. Nea ska lämna in sin C-uppsats strax och känner sig därför superstressad. Således får jag ställa upp och diska, laga mat och så vidare. Jag måste helt enkelt skita i träningen även idag.
Men innerst inne känns det för djävligt.
5 dagar kvar till Kungsholmen Runt.
Who’s with me?
