Det gick 15 dagar utan att jag tränade, men sedan kom jag igång rejält. Söndag 10,2, måndag styrka, tisdag vila, onsdag 9,4 snabbdistans, torsdag styrka, fredag 10,2.
Under fredagens pass fantiserade jag om att köra ett härligt långpass på söndagen. 23,5 km hade jag bestämt mig för och jag liksom njöt i förskott av hur duktig jag varit.
I går var det vilodag samt firande i förskott av Nea som stod på schemat. Vi såg Sex and the City (mer om den senare) och åt på O’Learys (hennes val, jag lovar!) och kom inte i säng förrän väldigt sent.
I dag gick vi upp 06.30 och jag serverade frukost på sängen, födelsedagsbarnet till ära. Hon jobbar hela dagen och åker sedan direkt till Norrköping för att – förhoppningsvis – ta körkort. Jag skjutsade henne till jobbet och medan jag körde hem genom det sovande Uppsala tänkte jag ”Fan vad härligt att springa så här på morgonen!”
Jag kom hem, slog på datorn och började läsa om matchen i går. Och redan här borde jag ju fattat vad som skulle hända med mina löparplaner. Jag blev hungrig, tog en andra frukost och lade mig tillslut för att vila en stund.
Jag steg upp, upptäckte ett födelsedagsmärke och fick för mig att jag hade hudcancer. (brukar hända då och då…) Detta ledde till att jag googlade Malignt melanom under en bra stund, innan jag tillslut läste lite på Aftonbladet igen. Nu handlade huvudnyheten om hur Alzheimerpatienter behandlas i Sverige, och eftersom min mormor har Alzheimer så fastnade jag i den artikeln en bra stund…
Tillslut var klockan 12. Och jag var inte ens sugen längre. Men jag fyllde på vattenflaskorna med Vitargo och stack ut. Snabbt bestämde jag mig för 10,2km-rundan i stället för det planerade långpasset och att jag skulle köra styrka ikväll i stället.
Efter 6 km börjar magen leva sitt eget liv och som tur är var jag nära hemmet och jag rusade upp för nödevakuering. 6,8 fucking kilometer! Uselt!
Jag som var så sugen på långpasset!
Nåväl, det kanske var lika bra ändå. Det är långt till Firenze Marathon och jag har ju faktiskt haft känningar i mina knän under veckan. Denna insikt mildrar dock inte det förakt jag känner mot mig själv just nu.
Det måste botas med lite shopping och lunch på stan.
