Är ni trogna samma klädmärke?

När jag klädde av mig efter tisdagens intervallpass så insåg jag det komiska att inte ett enda plagg var av samma märke:

Skor: New Balance
Sockar: Nike
Tights: Adidas
Underställ: Helly Hansen
Löparjacka: Asics
Reflexväst: SOC
Mössa: New Balance
Handskar: Craft

Det är ju en närmast osannlik mix av märken, eller kan det se ut så för andra också?

I dag på lunchen sprang jag 10 km på löpband @ 4.54-tempo, dvs på 49.05. Nu ska jag nog vila benen fram till på söndag då det blir ett långpass. Ikväll blir det julbord # 2 för i år. Jag är inte ett dugg sugen. Efter ett julbord står maten mig upp i halsen.

 

Dags att straffa kroppen

Fyra dagar i Milano sätter sig, bokstavligen, på kroppen. Vin, öl, pizza och massa, massa godsaker slängde vi i oss under vår långweekend i modestaden. Det var förbannat roligt att vara där, trots att detta var resa nummer sju till Milano. Förutom mat blev det mest shopping och så en fotbollsdag på söndagen. Det var grym stämning när Inter slog tillbaka Fiorentina med 1-0. Vi upplevde ett vansinnigt biljettstrul som jag har skrivit ner i en krönika på svenskafans.com

Vi kom hem kring midnatt på måndagskvällen. Tisdagen försvann i en dimma av verkstadsbesök och jobb och innan jag visste ordet av var det onsdag och dags att straffa kroppen. Och det rejält!

I går körde jag löpband. Från början tänkte jag köra en mil på 50 minuter. Men efter drygt 2 km löpning föreslog min kollega AH att vi skulle köra 45 minuters löpning och se hur långt vi hinner på den tiden. Då blev jag triggad. En mil kanske?

Första 2 gick på 10.06. Efter 45 minuter hade jag hunnit med 9,93 km + att jag råkade komma åt nödstoppen efter 3 km. Den största nackdelen med löpband är att det tar så lång tid för bandet att accelerera. Efter en minut har man oftast bara hunnit dryga 100 meter. Så… med det sagt så kanske jag hade hunnit 10 km ifall jag inte råkat komma åt den där jävla knappen. Nu fick jag två långa starter under gårdagens pass.

I dag fick jag med mig två kollegor. Vi beslutade oss för att köra ett Quartathlon. Jag körde 10 minuter cykel, 10 minuter rodd, 15 minuter löpning (bara för att 10 kändes så fjuttigt) och så avslutade jag med 10 minuter på crosstrainern. Facit från passet:

10 minuter cykel: 7,82 km
10 minuter rodd: 2215 m
15 minuter löp: 3,15 km
10 minuter CT: 860 m

På lördag väntar deltävling ett av Bore Cup och på söndag är det premiär för TSM Uppsala. Detta blir nog en riktigt fin träningsvecka!

 

Nyvaccinerad och rädd för konsekvenserna

Inte mycket skrivet här den senaste veckan. Vi hade svärföräldrarna på besök under helgen. Så i stället för löpning och avslappning, blev det tapetsering och en massa god mat och dryck. Måndag-tisdag spenderade jag i My hometown där det faktiskt blev ett långpass på 15,73 km längs isiga och ojämna gator. Termometern kröp ner åtta hack under 0 och luften var alldeles underbar.

Jag hade inte bestämt mig om jag ville vaccinera mig, men så igår tog vi tag i det. Vi stack ut till universitetet och det hela gick otroligt snabbt. I stället för köer på flera timmar (som det varit i centrala Uppsala) så var vi klara på 5 minuter. Men. Det gjorde jävligt ont. Nea och min kollega AH kände knappt av sprutan, men jag kände bara för att vråla rakt ut.

Men jag var hård. Och belönades med godis efteråt…

Nu sitter vi här och fruktar att vi ska få influensasymptom i dag. På lördag ska jag springa Tömilen och jag hade gärna sprungit en mil ikväll. Har ni fått några jobbiga bieffekter av sprutan?

 

Årets värsta pass

Helt utslagen

Jag tog mig ut ändå. Ännu ett ”gem” mot lättjan. Men detta pass var inte alls roligt, det var faktiskt ett av de värsta löppassen jag någonsin varit med om. Jag tänkte att jag skulle kunna hålla 4.45-tempo i en mil, men direkt kände jag att det skulle bli svårt. Det gjorde nämligen vansinnigt ont i båda knäna från första löpsteget. Kanske eftersom jag cyklat massa dagar i rad?

Jag tar mig runt de första tre i fint tempo. Kilometer två och tre går i 4,35 respektive 4,38. Innan jag hunnit tre kilometer känner jag att jag börjar tappa flytet och jag förvånas över den ganska fina kilometertiden. Efter 3,5 km går jag in i väggen. Någon drog i nödbromsen. The fat train stopped.

Jag tappar till 4,43 under fjärde kilometern. 5,11 på den femte. Efter 5,5 måste jag stanna. Knäna skriker av smärta och jag känner mig nästan svimfärdig. Efter att ha stretchat i en minut fortsätter jag min runda och jag biter ihop tills jag avverkat 10 km.

Första fem gick på 23.40. Andra halvan gick på 26.09.
När jag kom hem rasade jag ihop fullständigt och bara la mig på stengolvet i hallen.

 

Heureka! En mil!

Senaste jag sprang över en mil var den 19 juli.  Sedan dess har höften spökat för mig. Efter att ha snittat över 100 km i månaden det första halvåret av 2009 så har det bara gått utför. I juli blev det 64 km totalt, augusti 16 och september 11. Men nu kanske, kanske (kanske), en vändning är på väg.

Precis som jag skrev tidigare i dag så har benen fullkomligt sprudlat av energi under hela dagen. Jag stack ut direkt när jag kom hem med förhoppningen om att jag skulle slippa ont i höften och att jag äntligen skulle få springa en mil. Tio kilometer.

Det säger väl en hel del om hur lågt man sjunkit. För ett år sedan drömde jag om att klara av Florens Marathon, trots att jag tränat för lite under hösten. Nu har jag länge fantiserat om att klara av att springa en mil.

Dagens träning:

5.21 – 137
5.10 – 153
5.23 – 156
5.19 – 153
5.13 – 157
5.15 – 159
5.17 – 160
5.22 – 159
5.17 – 158
5.25 – 158

Tid: 53,19
Distans: 10,01 km
Snitt: 5,19
Pulssnitt: 154
Maxpuls: 164

+

Jag klarade av en mil! Höften grymtade en smula, men det var inget alarmerande. Det var i stället jämna plågor över hela kroppen.

-

Inget. Eller jo, det är klart att det är lite, lite nedslående att jag fick samma känsla i dag efter 9 km som jag fick i Florens för ett år sedan… efter 28 km.

 

Nu börjar nedräkningen!

Nedräkningen kan börja

I dag damp ”Jag-tränar-inför”-tröjan ner i brevinkastet. En mycket trevlig överraskning. Snygg tröja och bra passform på undertecknad.

Kom just hem och slits mellan att vara en god fästman eller att sticka ut och träna och skita i disk och städning. Det är ju så förbannat fint väder ute. Det dåliga vädret väntar ju tydligen runt hörnet och då kommer man ångra sig att man inte maximerade sin träning i det fina vädret.

Om två timmar kommer Nea hem… what to do, what to do?

 

När livet kommer emellan

I måndags hade jag ont i hela kroppen. Jag tog ut mig alldeles för hårt på spinningen och var så trött att jag la mig för att sova kring 22.30. Men jag hade så ont, så ont i benen att jag inte kunde sova.

I går kväll hade jag, olägligt nog, kvällskurs fram till klockan 21. Det som höll mig vid liv var tanken att jag skulle komma hem till min ljuvliga fästmö som hade gjort en god middag till mig. En middag som jag tänkte avnjuta tillsammans med Skellefteå vs. Frölunda, sedan Tottenham mot Stoke.

När jag slår på mobilen efter kursen så har jag fått sms. Nea är magsjuk, har kräkts massor (även på den Stieg Larsson bok jag läser, samt Den hemlige kocken) och hon undrar när jag kommer hem. Jahapp. Direkt till ICA efter kursen, handla blåbärssoppa, nyponsoppa och sånt som kroppen tål då man är magsjuk. Eftersom jag inte hade någon energi att göra mat så köpte jag en ICA-pizza och drack en starköl till den, efter att jag sett till Nea.

I dag försov jag mig två timmar och dagen har varit rätt turbulent med mycket på jobbet, mycket som ska göras hemma då ens bättre hälft är sjuk. Men jag tog mig ut på ett löppass i alla fall!

10,01 km på 54,42 – snittpuls 145

Det var – pinsamt nog – första gången jag använde min pulsklocka. Jag köpte ju min Garmin förra sommaren, men jag har av någon anledning bara låtit pulsbandet ligga i en skrivbordslåda.

I alla fall. Jag är riktigt nöjd med min puls. Den stack iväg som högst i 160 då jag höll 4,14 tempo. Annars låg den väldigt stabilt hela passet. Min maxpuls är ju 207, vilket innebär att jag i snitt höll 70% av min maxpuls.

Pretty good.

Trots att jag var så himla trött kände jag mig stark när jag sprang ut i de halkiga kvarteren där jag bor. Jag tog med mig musik (något jag inte gjort sedan i somras) och det gjorde världens skillnad. Jag fick precis den pepp jag behövde. Efter 4,5 km blev jag rätt trött, började känna mig hungrig och jag sprang omkring och var obekväm över hur halt det var.

Då bestämde jag mig för att köra en s.k positiv split. Jag bestämde mig för att öka takten. Km 4 till 5 gick på 5,44. 5-6 gick på 5,07. Första halvan på 28,06, andra på 26,36.

Jag är faktiskt riktigt nöjd!
Men missnöjd över att jag bara har 63 km denna månad. Den där jäkla nackspärren förstörde mina möjligheter att göra 100 km den här månaden.

 

Veckans träning

19, 9 km hittills under 2008. Förhoppningsvis 100 innan månaden är över.

Min polare LK är inne i en sjuk träningsstreak. Nu har han tränat tio dagar i rad, med typ åtta dagar skidor och två dagar löpning. Han slutade röka och började träna som substitut. Skitkul, men nu lär man ju få spö i F-21 Maran i Lule!

Själv börjar jag känna mig bättre och piggare och mer sugen på att träna igen. Förra veckan blev det två löppass på cirka 7,5 km + två styrkepass. Denna vecka har inletts med Pilates + 5 km i måndags samt Pilates och styrka på hotellrummet i Östersund i tisdags.

Jag hade tänkt träna i dag. Men jag är så sjukt trött efter att ha klockat 12 övertidstimmar på två arbetsdagar. Förhoppningsvis piggnar jag till något om jag tar en powernap när jag kommer hem.

Det är hur som helst dags att höja insatsen och plåga sig själv lite. Jag snackade med P,  som jag känt sedan femte klass, som nytt blivit farsa. Vi resonerade kring träning och hur lätt det är att man bara låter sig själv förfalla. Om man har fruga, barn och liksom är nöjd med livet så känner man sig inte lika pressad att bli bättre, starkare, mera fit.

Det gäller alltså att börja förakta sig själv, konstaterade jag. Man får aldrig vara nöjd! Jag känner mig inte särskilt sugen på att börja rita upp ett schema som jag slaviskt ska följa under ”försäsongsträningen”.

Däremot har jag ett ganska klart hum över vad jag borde inkludera varje vecka:

- 2 pilatespass
- 2 styrkepass
- 3 löppass
- 1 alternativt pass

4-5 pass i veckan är ett måste, sedan kan ju ovanstående saker kombineras ganska så fritt. Nåväl. Det ska bli kul att träna igen, det har varit mitt mål för våren. Och jag börjar definitivt hitta glädjen igen. Jag och M har snackat en hel del om potentiella Marathon. Rovaniemi verkar vara ett alternativ för även LK som funderar på debuten där.

Jag, LK och L kör helmaran. M kan köra halvmaran. Sedan kan Nea och A vara publik. Men förhoppningsvis har A:s jävla knä läkt så han kan slå mig igen…

 

Stiltje

Det är härligt att julen ligger så perfekt i år. Tar man 4,5 dagar ledigt så får man ledigt 18 dagar i sträck. Men samtidigt… får det konsekvenser.

En tidning ska vara klar i slutet av januari, vilket betyder att alla texter bör vara klara innan imorgon klockan 1700.

En annan tidning ska vara klar några veckor efter det.
Jag älskar när man har pressen på sig och förra veckan blev nog den längsta arbetsveckan i mitt liv. Spänningen är eggande när deadlinen kryper allt närmare.

Samtidigt känner jag att jag är så himla otränad. För att orka jobba så här måste man vara i gott skick, vilket jag knappast är just nu. Jag hostar fortfarande, men jag längtar ut i skidspåren, jag längtar efter att få springa en mil.

Och jag längtar efter att få komma upp till tystnaden i Norrbotten, till lugnet, till de fantastiskt söta barnen, till… återhämtning.

Med åren har jag fått allt svårare för julen, kanske för många kollegor är kristna och julen är något otroligt speciellt för dem. Deras synsätt positionerar mig långt bort… långt från tankar om Jesus och. Äh, fuck it. Julen innebär ledighet, god mat och skidåkning.

Det är ju inte fel

 

Oh, Pace Where Art Thou?

- skägg = – 10 år. Minst.

Detta var le grand jour. Har jag en begynnande förkylning i kroppen? Jag var tvungen att testa, trots att jag var lite sliten och mest sugen på att bara lägga mig och ta en sweet kraftsömn.

Eftersom jag haft tre vilodagar bestämde jag mig för att köra ett dubbelpass, bestående av Pilates (bålträning) och min 10,2 km-runda. Pilatespasset gick väldigt bra och jag börjar känna mig uberstark i bålen. Synd bara att mitt potentiella sexpack är vadderat…

10,2-rundan gick väl sisådär. Jag har fortfarande kvar vätska i knäna som, ja, jag vet inte riktigt hur man ska förklara, men det känns som att det skvalpar så in i helvete, nästan så att jag upplever att det rinner ner i smalbenet. Makes no sense. Första 3,5 gick i cirka 4,45-tempo och kändes rätt bra. Sedan fick jag lite håll efter 5-6 kilometer, ont i knäna efter 7-8 och tillslut såg jag nog mer ut som en långskånk som tränar gång i stället för att vara den löpare jag ändå faktiskt stoltserar över att vara.

Pilatespasset innan plus den oerhört kvava kvällen gjorde nog passet extra tufft och såg till att jag tillslut, drypande av svett och rejält andfådd, stod och stretchade utanför min port. 10,2 km avverkades på 50 minuter och 54 sekunder. Jag siktade på sub-50, men det var inte riktigt möjligt ikväll.

Men jag kan nog, utan att behöva ta i trä, konstatera att jag är fullt frisk. Ruggigt skönt eftersom A och hans tjej M, samt L alla är i ruggigt god form. Maran har påverkat min hälsa mer än jag någonsin kunnat tro, men nu får knäna for focks sake se till att friskna till.