London Baby!

Igår anmälde jag mig till London Marathon 2015! Reser med SRRC-Marathonresor. Åh, så roligt. Varje vår har jag sett loppet på Eurosport och tänkt att det där, det där loppet måste jag bara springa! Jag velade mellan Barcelona Marathon och London, men nu föll valet på det, bokstavligen, senare alternativet. Vill hellre åka till Barcelona när det är lite varmare än vad det är i mars. Frun har varit där i mars och då snöade det.

Annonser

Racerapport, Hamnmilen: 41.20 & besvikelsen


Hamnmilen klocka

Utdrag från Funbeat.se om Hamnmilen 2014.

”Nä, det här var ju inte så kul.

Har, som jag tjatat om, känt att jag har något skit i kroppen. Idag blev det uppenbart efter 3 km att det inte stod rätt till. Benen började bli tunga i den hårda motvinden. Men jag bet ihop kilometer fyra och fem då jag plockade massor av folk.

Kilometern över järnvägen gick helt ok. Tappade lite mindre än för två år sedan. Problemet var bara att jag inte kunde öka farten efter detta. Jag fortsatte att tappa och hamnade, precis som för två år sedan, i ett jävla ingenmansland. 30 sek före låg ett gäng som jag inte kunde knappa in på.

19:55 efter halva var helt ok, nästan efter gameplan. Men sen går andra halvan på 20:59 och så sista 120 på 23 sekunder.

OTROLIGT besviken efteråt.”


Nu har det gått nästan två veckor sedan loppet som inte alls gick som jag ville. Coach Jens har hintat om att jag kanske bränt ut mig med för mycket hård träning, och det kan nog vara så. Jag skrev om mitt hårda pass på Ormberget, efter en dag i solen. Två dagar senare gick jag nästan en mil på förmiddagen, med hund och barnvagn och sedan sprang jag en mil på kvällen.

Därefter var jag helt urlakad. Vilade sex dagar. Joggade 7 km med hunden. Det var otroligt slitsamt. Sen var det lopp två dagar senare och det gick inte alls som jag ville.

Första halvan
Jag kände mig sliten hela dagen innan loppet. Kroppen kändes tung under uppvärmningen. Men jag beslutade mig för att försöka. Planen var att göra 19.50 ungefär efter halva, och det gick hyfsat då jag klockade in på 19.55. Första kilometern gick, som väntat, väldigt fort. Och inledningsvis kändes det lite chockartat att öppna på 3.49 första 500. Men efter en kilometer kändes 3.47 hellugnt. Efter tre kilometer var jag ordentligt mör i benen, efter motvinden kring Gultzaudden. Men jag höll ihop bra kilometer fyra och fem och plockade massor av löpare som öppnat för ivrigt. Allt gott så länge, rent tempomässigt.

Andra halvan
Över järnvägsbron kändes det lite tungt, men jag tappade lite mindre än för två år sedan och klockade in 4.07-tempo. Efter den kilometern var tanken att öka tempo. För två år sedan gick jag från 4.11 till 4.03 under den sjunde kilometern. Nu tappade jag till 4.09 och fortsatte tappa. Åttonde tyckte jag att jag bet ihop, men det blev ändå 4.13. Nionde gick riktigt uselt och enda orsaken att jag tog några sekunder under sista kilometern, var för att jag såg en bekant som inte var långt efter mig. Jag tog sats för en långspurt och plockade en kille som jag låg och fajtades med i några kilometer.

När jag gick i mål så bara satte jag mig ner och suckade och sa högt, om och om igen. ”Fyfan, så jävla dåligt. Så jävla dåligt!!!”.

Besvikelsen var monumental. Jag är ju, egentligen, bättre än såhär. Visst, mina 40.57 efter 10 km, på klockan, är det snabbaste jag sprungit. Det måste jag ju ta med mig ändå. Men officiellt var det inte ens PB, då jag för två år sedan sprang på 41.14.

Det tråkiga är att det inte finns så många 10k-lopp kvar att välja på. Hässelbyloppet vore trevligt, men det kostar 1000 kr att flyga ner bara för att springa det loppet. Nästa helg går DM i Piteå. 10 000 m på bana. Är lite småsugen, om jag hinner bli frisk.

Nu har nämligen de första dagisbacillerna letat sig ner i halsen.

00:03:47 1 km 03:47 min/km 15,86 km/h
00:04:03 1 km 04:03 min/km 14,81 km/h
00:04:04 1 km 04:04 min/km 14,75 km/h
00:04:00 1 km 04:00 min/km 15 km/h
00:04:01 1 km 04:01 min/km 14,94 km/h
00:04:07 1 km 04:07 min/km 14,57 km/h
00:04:09 1 km 04:09 min/km 14,46 km/h
00:04:13 1 km 04:13 min/km 14,23 km/h
00:04:21 1 km 04:21 min/km 13,79 km/h
00:04:09 1 km 04:09 min/km 14,46 km/h
00:00:23 0,12 km 03:12 min/km 18,78 km/h

 

Jakten mot 40

Imorgon ska jag springa Hamnmilen. 10 kilometer. All out. Lidande. Ångest. I många år har jag tänkt att under 40, det ska man bara. Någon-jävla-gång.

2012 var jag på gång. Gjorde kring 41.30 på 10k på Blodomloppet (loppet var 10.8km), som då var PB med en minut. Hamnmilen, två månader senare, gjorde jag 41.14. Ett misslyckande, tyckte jag då. Dels var jag lite dum och körde 25 km i 5.05 tre dagar innan, dels gick loppet fel rent taktiskt då jag tog rygg på fel killar, öppnade för långsamt och blev stressad.

2013 var jag skadad och det blev inga millopp. Jag har varit skadefri i princip hela året. Och jag har tänkt på morgondagens lopp hela jäkla året. Därför är det så typiskt att jag känt mig risig senaste veckan. Gråbon har börjat växa, frun har börjat jobba igen, det har varit varmt och kvavt. Kanske pollen är den stora faktorn, kanske kombinationen av alla dessa tre saker. Men jag sprang bara 10 km förra veckan och 7 km igår för att bara få lite blodgenomströmning.

Och imorgon, eller idag, det är ju efter midnatt, så är det alltså tänkt att jag ska satsa mot sub-40 igen. Jag tror inte jag har det i mig och kroppen känns inte helt hundra, men jag ska försöka.

Såhär tänker jag lägga upp det:

Första kilometern brukar gå fort på adrenalinkicken. Sen är det lite böljande längs Gultzaudden, innan det blir lättlöpt fram till drygt 5km. För två år sedan hade jag 20.19 efter 5km. Nu tänker jag mig att jag kommer ha kring 19.50.

Sista femman är det två lite tyngre partier. Dels då man springer över järnvägsbron, dels då man kommer under tunneln efter minigolfbanan och ska springa upp längs Midskogsskolan. Dessa två kilometrar tappade jag till 4.11 och 4.13 sist. Övriga gick i 4.03/09/05.

Jag vet att jag kommer att tappa fart på dessa partier igen. Men nu, två år senare (och om kroppen vill och orkar), så tror jag att jag kommer att tappa lite, lite mindre fart.

Säg 3.50 första km och kring 4 de övriga fram till 19.50 efter 5km. Därefter 4.05, 4.00, 4.05, 4.10 och så kanske avsluta kring 4.00. Det skulle ge en tid på 40.10.

I teorin känns det inte omöjligt. Det gäller bara att jag får rätt rygg, att dagsformen är ok och det här skitet jag känt av i kroppen inte är något allvarligt.

Vila utan panik

image

Utsikt från Clarion Skybar

Efter 52 km förra veckan började drömmarna sväva iväg. Vecka 33 skulle innehålla 6*1000m, första långpasset och 50-60 km totalt. Sen skulle jag komma in i ett rus och persa Hamnmilen nästa vecka.

Idag är det lördag. Jag har sprungit 10km totalt. Sen i onsdags har jag varit helt slut i kroppen. Kanske för att Gråbon börjat växa? Jag har, förvisso, simmat onsdag och torsdag i öppet vatten, uppåt 500m åt gången. Dessutom har det blivit typ 25 km barnvagnspromenad. Så visst har jag rört på mig, men jag känner mig sjuk i kroppen och nu är det fem dagar till Hamnmilen – det lopp som jag tänkt på hela året.

Ibland får man gräva djupt in i själen för att inte stressa upp sig när man missar träning. Igår fick jag sinnesro av en underbar bröllopsdag, idag av fiske i tystnad. Det gnager i mig emellanåt, när jag börjar tänka på den träning jag hade hoppats på.

Men ibland kanske kroppen bara säger ifrån. Vilan kanske gör mig starkare.

Aktiva vilodagar

image

När jag påbörjade min pappaledighet för drygt 10 månader sedan, låg min matchvikt på 83 kilogram. För lite löpning, på grund av hopparknä, och för gott leverne hade satt sina spår.
Tre veckor senare var jag under 80 kg.

Även om det ibland är riktigt drygt att vara hundägare, så har det, rent hälsomässigt, sina fördelar att ha en aktiv hund. I regel blir det minst 2km hundpromenad per dag. Ibland, som igår, blir det två vändor och drygt 4,5 km. Och igår var min vilodag.

Hård träning sista veckorna inför Mallorca Marathon och många promenader gjorde att kilona rann av mig.

Inte för att jag någonsin haft ambitionen att gå ner i vikt, men man fattar ju att några kilon hit och dit blir värdefulla på ett Marathon.

Idag klockar jag in på 80 kg. Föräldraledigheten har lett till väldigt mycket småätande, men det händer inget på vågen om jag håller igång.

Idag blev det 8 km t/r till stan för lunch med frun. Ikväll står tio lätta på schemat, efter lite grill. Bävar inför hur tunga benen ska kännas.

I love the smell of dead legs in the morning

image

De senaste veckorna har jag haft en kontinuitet, som jag inte haft sen i februari. Förra månaden noterade jag 175 km, bästa på över två år, och förra veckan 52 km.

Träningen har gått riktigt bra, benen svarar, tempot har letat sig in i muskelfibrerna. Men det är egentligen först idag som jag VERKLIGEN känner av ett träningspass dagen efter.

Och, av någon anledning, gör det mig lite stolt.

Efter en lång dag i solen stack jag ut efter klockan 18. Frun sa: ”Shit, hur orkar du? Vad duktig du är!”

Om jag kände efter så orkade jag inte, egentligen, men jag ville få ihop 50 km. Kontinuitet matters. Uppvärmning 3.15 km. Tung kropp, solsting i huvudet, full i mage av gofika och sportdryck.

Ändå beslutade jag mig för att testa köra sub-4 på Ormberget så länge det höll. Även om 5.2:an är snäll, för att vara terräng, så är det något helt annat än att springa på platta ytor. Efter 3.54, 4.01 och 4.02 var jag seg som tusan och tappade formen, började vackla. När fjärde gick på 4.05 var snittet uppe i 4.00 och jag tog en mellanjogg på 1km i 5.16. Sen öste jag på med 3 km i 4.15, en mellanjogg igen, och avslutade med 2km där allt jag hade var 4.25-tempo. Helt, helt slut i benen. Ville kräkas efter 1.5 km av mellanblocket.

Men det finns ett värde i att mjölka ur allt man har. Att växla tempo när man egentligen inte orkar. Det blev 15 igår och en vecka med 15+13+9+15. Nu väntar en hård vecka innan Hamnmilen nästa vecka.

Då ska det persas!

image

Helt slut och påhälsad av svettälskande hund