Definately maybe

Så är man förkyld då. På riktigt. Igår var jag rejält sliten. På lördagen genomförde jag Kungsholmen Runt på mediokra 48,17. Efter dusch så åt jag och Nea lunch med Andreas och Malin På kvällen blev det släktmiddag med mor, far, farmor, syster och så jag och nea. Också det i Stocktown. Sedan körde vi hem och var hemma kring halv elva. Några Scrubsavsnitt, sedan godnatt.

Igår blev jag då 29. Och jag var trött. Det var strålande väder och allting blommade glatt – en kombo som inte gillas av en pollenallergiker. Släktmiddagsällskapet kom till Uppsala för lite äppelkaka och Linnéträdgårdvandring på eftermiddagen. I Linnés trädgård blommar cirkus 1058 växter, vilket certainly uppskattades av den på dagen 29 åriga snoken. Det var en ny erfarenhet att det gjorde ont att andas.

Sedan skjutsade vi sällskapet till stationen och begav oss hemåt. Jag monterade grillen och Nea lagade maten. Sedan åt vi middag på balkongen, drack lite vin och såg på några Scrubsavsnitt och sedan ett avslappnande bad. Jag kunde verkligen haft det sämre.

Idag är det vardag igen. Måndag. Och jag är sliten. Pollensliten och halssliten. Jag blev uppskickad att snyta mig inatt för att jag var så täp i näsan och snarkade. Två gånger i vardera näsborre, en Ipren och lite Tigerbalsam för den ömmande halsen. Sedan sov jag gott. Och vaknade lite sämre idag.

Träningen kommer bli lidande under den närmaste tiden. Milano väntar om 4 dagar. Men det känns helt ok. Nästa stora mål är ju först den 1 september då det är S:t Eriksloppet.

Förresten så har jag the evil eye set på rätt många idag. En bråkdel av bekantskapskretsen hörde av sig under min födelsedag.