Gott nytt år på Er!

Avslutningen på året har varit allt annat än lyckad, särskilt ur träningssynpunkt. För en vecka sedan åkte jag ner till Norrköping i min gamla 360. Jag hade fullpackad bil, badkläder för planerade träningspass på badhuset i Norrköping och löparkläder för planerade långpass. I bilen känner jag hur min hals börjar tjockna till och bli lite skrovlig.

Vi handlade julklappar under både lördagen och söndagen och jag kände hur min hals bara blev sämre, trots echinaguard, Kanjang och c-vitaminbombning. Att det blev någon form av alkohol varje dag från lördag till tisdag kan ju ha något att göra med att jag inte frisknade till heller. Rödvin, glögg, julöl, snaps, whisky, you name it. Vars vi än åkte så bjöd folk och hey – det är ju juletid!

Så i torsdags vaknade jag och kände mig lite illamående. Jag gick upp, såg på nyheterna, åt frukost och tänkte jobba lite. Men jag kände mig lite illamående som sagt och fastnade i stället framför en dokumentär om Al Capone på Tv4Fakta. Nea gick upp och hämtade spyhink och låg kvar i sängen.

Till slut gick jag också och lade mig. Nea spydde. Jag spydde. Vad. Är. Det. Här?!?! Kroppen värkte och vi var helt förstörda. Hela torsdagen låg vi bara ner, förutom till andra delen av Strindberg (riktigt bra, förutom Jonas Karlsson mustasch). Efter Strindberg kändes det rätt bra och jag drack lite Blåbärssaft, som magen tyckte var sisådär roligt att ta emot. Jag hatar verkligen att spy, det är fucking vedervärdigt.

Under torsdagen ringde förresten min svåger och hans tjej. De hade fått exakt samma sak. På fredagsmorgonen, då jag och Nea kände oss något bättre, ringde min svägerska och nu hade hon fått samma sak, med exakt samma symptom.

Som tur var så gick det över på ett dygn. Men i går var vi av förklarliga skäl helt förstörda. Vi hade bara ätit lite fil och vitt bröd på nästan två dygn. Mitt halsont försvann då jag mådde dåligt, men kom tillbaka igår kväll när vi åkte på släktmiddag. Men det var i alla fall skönt att kunna äa något.

Summa summarum: Jag har inte tränat ett dugg, trots att jag känner ett ruskigt sug efter att motionera på något sätt. Men jag är riktigt öm i svalget, så det är helt uteslutet.

Jag måste få lite struktur på träningen nästa år. Detta år har, trots att jag mest skriver om negativa saker här, varit mitt bästa löparår någonsin. Jag kom igång 5 mars och höll i snitt 10 mil i månaden fram till i oktober någon gång då jag började få lite skador och fick det där hemska viruset.

Målet för nästa år blir att naturligt få in fler Pilatespass (ett tag kunde jag köra 2-3 gånger i veckan och det var fantastiskt för både hållningen och löpningen) och ett längre simpass varannan vecka. Däremellan hoppas jag kunna lägga in ett styrkepass i veckan också, nu då jag ändå köpt ett årskort på Nautilus.

Till sist vill jag tacka alla bloggrävar på Internet. Jonas Joggar, Allan, Nix, Masse, Puma och säkert många fler som jag glömt. Nu har jag inte läst bloggar på över en vecka, eftersom jag befinner mig hos svärmor som har 48kb/ps-uppkoppling och allt tar sån förbannad tid.

Men det är härligt med löparbloggar. De ger inpiration (och ibland ångest) och träningstips som är otroligt värdefulla. Och så får man en känsla av gemenskap. En kollektiv glädje och ångest.

Gott nytt år på er alla!
5 månader och 2 dagar till Stockholm Marathon.
Hujedamig…

Annonser

Vad händer?

Kommentaren till mitt förra blogginlägg för nio dagar sedan är kanske berättigad. Nio dagar har, som det känns, farit fram som en orkanvind. Jag tänkte på det när jag gick till bilen i morse att jag mentalt befinner mig någonstans i november. I mitt hövve är det fanimej inte jul om tre dagar. Tre!

Förra veckan blev det bara de två löppass jag skrivit om. Jag fick löparknäkänningar och sedan på lördagen begav vi oss till Norrköping för att min guddotters syster skulle döpas. På lördagsmorgonen var jag helt väck, helt slut. Jag började inbilla mig att jag var sjuk på något mystiskt sätt, eftersom jag alltid var så himla trött. L lugnade mig med att säga att ”alla är trötta, det är den årstiden.

När vi kom till Norrköping blev det, som vanligt, ett välkomnande glas rött. Men nu var min älskade lilla guddotter och hennes lilla ekorrekindade syster på besök, vilket kan lätta upp vilket dåligt humör som helst och de gjorde mig glada och pigga.

På söndagsmorgonen åkte vi på ett dop som var rätt underhållande. Vår guddotter är så himla lillgammal och började gråta och ifrågasätta varför farbrorn tog hennes bebis! Varför tvättar han hennes hår? Jag tycker inte om den där farbrorn! När prästen gav tillbaka henne så gav vår guddotter henne en bamsekram. Det var lite rörande. Men sedan tog ju prästen bebis nummer två. ”Nu tar han den andra bebisen! Varför gör han det? Jag förstår inte?”

Detta sägs alltså av en flicka på 2 och 3/4 år med grov norrländsk dialekt. Underbart.

Jag insåg dock på söndagen att jag själv inte vill döpa mitt barn i kyrkan och inte heller gifta mig i kyrkan. Jag tycker att det är lika obehagligt varje gång jag är på dop. Till och med brölloppet jag var på i somras var lite obehagligt, mitt i allt det fantastiskt fina.

Jag kan inte stå får allt som prästen säger och jag vill inte vara i kyrkan och gifta mig/ döpa mitt barn och känna obehag mitt i allt.

Löpningen då? Det här är ju en löparblogg?

Inte en meter den här veckan. Måndag, tisdag hade vi saker att göra på kvällen. Onsdag-torsdag var jag bortrest i ett Östersund där det var slaskigt och ishalt. Dessutom nyser jag rätt kraftigt några gånger per dag.

Jag ska summera mitt löparår någon gång snart. Men imorgon åker jag till Norrköping för att fira jul och eventuellt fira nyår. Och där har de bara ett sunkigt gammal 56k modem…

Ännu ett lunchpass – nu med löparknäkänningar

Nyhetsmorgon i dag hade en väderprognos som sa: -12 grader ikväll (enligt Nea). Jag hade tänkt springa ikväll, men fick lägga om mina planer. Det fick bli ett lunchpass i stället!

Samma runda som sist: 7,51 km.
Planen var återigen kring 5 tempo.

Men gud. Vad tungt. Det gick.

Igår var jag helt slut. Jag bara satt och ömkade mig på jobbet. Ändå åkte jag förbi affären och handlade på vägen hem. Väl hemma insåg jag att Nea faktiskt skulle bort på kvällen, så då satte jag igång och samlade pojkvänspoäng genom att göra en omelett (nu med Tandoorikrydda, som faktiskt funkade väldigt bra!).

På kvällen fick jag lite me-time. Slösurfning, Pro Evolution Soccer 2008 och slöttittande på Champions League. Men sedan satte pojkvänspoängsplockandet igång igen. Jag diskade, städade och städade till och med toaletten. På en tisdag!

Vi somnade tyvärr rätt sent och i dag var jag lika seg. Känner mig nästan lite krasslig också.
Jag tror det var därför som löpningen kändes extra tung. Redan efter cirka 1km började det smärta lite kring knät och jag tror det var en new sensation, nämligen löparknäkänning!

Smärtan släppte dock efter ett tag, men kom tillbaka lite i slutet av passet som tog cirka 41 minuter – 3 minuter söligare än i måndags och i snitt 5,28 minuter per kilometer.

Nu blir det eventuellt ett Powerpass på Nautilus imorgon. Sedan är det hemresa till Norrköping för dop av Neas systerdotter. Klämmer jag in ett +10 k pass i helgen så blir jag nöjd med denna vecka.

Lunchpass!

Jag var sugen redan igår kväll. Och i ärlighetens namn borde jag nog tagit en runda på söndagskvällen, men soffan var så skön och jag såg den fantastiska Love Actually istället. Jo, ni läste rätt. Jag älskar den filmen och jag har sett den väldigt många gånger.

Men jag tog med mig väskan imorse och gud vilket sug jag kände under dagen. Jag fullkomligen studsade fram på jobbet. Jag åt två frukter kvart i tio och planerade att sticka ut vid halv tolv. Istället fastnade jag i renskrivandet av en intervju och jag kom inte ut förrän 12.20.

Benen kändes fräscha, jag studsade fram som en gasell, men det var liksom ingen fart framåt. Jag funderade över min armpendling:

Brukar jag springa så här?

Mina armar pendlade konstigt och jag liksom studssprang, kändes det som. Målet var en runda på cirka 7,5 km och att den skulle avklaras i 5 tempo. Till en början kände jag mig väldigt konstig och tveksam över huruvida jag skulle klara av att hålla ett sådant tempo.

Vädret var perfekt med lätt duggregn. Kroppen inte lika perfekt, med några hållkänningar, som jag dock kunde avvärja med lite djupandning. Så länge jag håller cirka 5-tempo har jag inga problem med att andas bort hållkänningar.

Efter 38 minuter var jag tillbaka på jobbet, vilket motsvarade 5,04 tempo. Inte så pjåkigt, med tanke på att det var 16 dagar sedan jag sprang sist.
Hoppas detta pass sätter tonen för resten av veckan.

Maxpulsen 207

Min maxpuls är 207 enligt testet i torsdags. Jag har fått liknande värden med min pulsklocka, men då har min far sagt ”då måste du ju nästan varit död?!” och jag har viftat bort siffran med att det nog finns någon kraftledning längs rundan som orsakar den höga maxpulsen.

Men icke sa nicke. Enligt Masse är mina värden något… annorlunda.

”enligt modellen för vältränade är du 6år gammal och enligt den vanliga modellen 13 år. Du har ett vårdat och välutvecklat språk för att vara så ung ;-)

Men min far har också hög maxpuls, så det förklarar ju saken. Maxpulsen är inget man tränar sig till, dock minskar den med åren.

VO2-Max-test

I torsdags var jag här. Jag var där för att skriva en artikel om Nationellt Vintersportcentrum och det slutade med att jag själv stod på det där bandet och sprang i fyra graders lutning. Artikeln ska var med i en bilaga om Östersund som kommer att gå i Di i februari.

Nationellt Vintersportcentrum har av Gunde utnämnts som en av ”nycklarna” till hans framgång. Eliten testar sig där och är uppbackade av ett gäng uberproffs.

Först fick jag gå en rundvandring i byggnaden. Där kom vi in på att jag ska springa Marathon och göra klassikern och att jag har någorlunda stora ambitioner på att vara vältränad. Jag skämdes nästan då jag var där för jag hade varit krasslig under veckan och inte tränat på länge. Men löparskorna hade jag i alla fall med mig till Östersund.

Jag nämnde att jag skulle vilja göra laktat- och VO2-max-test någon gång och vips kom förslaget att… du kan ju göra det i dag! Här! När vill du göra det…? Nu?

Adrenalinet pumpade. Men. Jag. Alltså.
Äh, vafan, tänkte jag. Jag gör’t!

Intervjun med bossen för Nationellt Vintersportcentrum blev inte den bästa, av förklarliga skäl. Jag kunde bara tänka på testet jag skulle göra 1½ timme senare.

De bjöd mig på espresso, kaka (för kolhydrater), bananer och Loka. Grymt schyssta killar! De var fantastiskt trevliga och jag skulle kunna tänka mig att åka dit igen och betala för hela testet. För jag fick bara göra ett V02-max-test, på svenska: ett test för att mäta din syreupptagningsförmåga.

Jag fick springa i bar överkropp med massa dioder fästa på kroppen. Först uppvärmning 10 minuter i 5,30 och 4,30 tempo. Sedan vatten, vila och dags för testet. Som ni såg på bilden så andas man genom en slang, vilket var ruskigt ovant till en början. Jag fick börja i 8 min/km-tempo och det var riktigt jobbigt på grund av andningsanordningen.

Till slut vande man sig och tempot ökade varje minut. Jag minns inte hur många minuter jag sprang och om han verkligen ökade med en kilometer per minut. Min sista minut var dock 40-tempo på milen, sedan ökade de till 37,5 tempo och då drog jag ut slangen ur munnen.

Lutningen skedde på ett band med 4 graders lutning och jag började känna mig stum sista sekunderna av 40-tempot. Jag kunde ha hållit på kanske en halv minut till, men det var dyra saker man var fäst till och de hade varnat för att man skulle släppa taget så man inte riskerade att slita sönder något för att man inte kunde stå på fötterna.

Mitt V02-max-test gav mig siffrorna 4400 mil/ 78,6 kg: 56 ml/kg. Han översatte det till en Division 2-fotbollsspelare/Alpin skidåkare/16-17 årig tjej som är ganska duktig.

Snittet för min åldersgrupp var 40-45 så jag får väl känna mig rätt nöjd ändå.

Mindre nöjd är jag över att det blev noll minuters träning förra veckan (om man inte räknar ovanstående händelse)Men jag kände mig krasslig hela veckan och jag känner ingen ”sence of urgency” att tvinga fram träning. Dessutom festade vi till i lördags och då försvann gårdagen av förklarliga skäl.

Men i dag är det vecka 50.
I dag är det en ny vecka.
Nu djävlar.
Eller hur?

En ensam kamp, eller?

Jonas har verkligen inspirerat mig. Gud vad härligt det vore om ett kompisgäng kunde samlas så kring ett Marathon. Nu är det tyvärr så att endast jag är min kompiskrets är dum nog att anmäla sig till ett Marathon, trots att en sådan som L skulle göra en fruktansvärt bra tid och en som A skulle springa 4,2 mil bara på ren jävla inställning.

Det har känts rätt ensamt och korkat.

Men på Internet är jag inte ensam. Allan har övertalat Jonas om att göra en satsning mot Stockholm. 42195 gör också en satsning mot Stockholm. Det blir ju så klart inte samma grej. Men det känns skönt att man inte är ensam om galenskapen.

Ett aber finns det dock. Jag är den enda premiärlöparn bland mina kommentatorsvänner.
Premiärnerverna hade jag gärna delat med någon…