Vasaloppet.

Hu. Jeda. Mig.
Jag säger bara det.
Prognosen säger katastrofalt skidlöparväder.
Såklart.

Startnummer 14991 om det finns någon som vill följa min idiotiska kamp mot Mora.

Annonser

Kampen med de kulturella normerna


Året var 2005. James Blunt
plågade och förförde världen med låten ”You’re beutiful”. Jag är svag för romantiska låtar och gillade den till en början. Sedan blev det som med så mycket annat: för mycket av något gott kan göra dig spyfärdig. Låten ”Goodbye my lover” släpptes som singel mitt i denna kräksjuka och passerade därför mina öron rätt obemärkt. Dessutom gillar jag inte det tragiska innehåll i låten, som jag hade lyckats snappa upp någon gång i radio-/tv-skvalet.

Förra året släpptes ”All the lost souls” som jag skaffade några veckor efter släppet. Jag blev genast positivt överraskad. Det hade två år sedan James Blunt slog igenom och kräksjukan hade gått över. Jag och Nea har lyssnat på skivan rätt många gånger och tycker att den är nog bra för att upptäckas av fler.

Förra veckan fick jag min nya bil. Och jag fullkomligt älskar min Hyundai! Särskilt mycket älskar jag stereon i bilen. Det finns sex högtalare och när jag lyssnar på en CD så känns det som om sångaren/sångerskan sitter i min bil och sjunger. Galet krispigt och klart ljud.

Förra veckan tog jag med båda James Blunts skivor till bilen, för att lyssna på min färd till och från jobbet. Det är en uppenbarelse, säger jag er. När han sjunger: (från ”Goodbye my lover”)

And I love you, I swear that’s true. I cannot live without you

… så blir jag såld. Jag köper hans ord. Han är i bilen. Och jag vill inte lämna min nya bil. Jag vill bara åka omkring i regnet, lyssna på hans sånger och bara mysa.

Och här kommer kampen med den kulturella normen, de kulturella värderingarna. Jag skriver det här, där hela världen faktiskt kan läsa mina tankar, men det vette fan hur accepterat det är på en reunion med kulturkretsen från min utbildning.

Lyckligtvis skiter jag i det. Och jag vet att i alla fall L är en sucker för love songs, precis som jag. Men när jag sitter i min bil och sjunger högt: ”I’d be the father of your child!” så sitter det en prettodjävul på min högeraxel och suckar högt.

Grym träningshelg

Som jag sagt flera gånger förut: att vara sambo med någon är fantastiskt på otroligt många sätt. Men ibland sätter det käppar i hjulen för träningen… så då Nea åkte till Göttelaborrrrg i fredags för att hälsa på en kompis satte jag en grandios träningsplan i verket.

FREDAG
11,36 km: 58,40 : 5min 10sek/km
Det satt långt inne på fredagskvällen. Jag kom hem, var trött… åt… slappade i soffan… Tillslut, när klockan passerat 22, stack jag ut på min Cityrunda. Första två kilometerna sprang jag som i ett rus! ”Yes, jag tog mig ut!!!” Men sedan, ganska exakt efter två kilometer kom känslan: ”Ouff… det är fredag…”

Jag började känna mig seg, men konstaterade att jag ändå låg under 5min/km efter 3 km. Det blev tillslut ett rätt skönt pass i hyfsat tempo, där jag fick igång ett hyfsat tempo under vissa sträckor.

LÖRDAG
Pilates 20 minuter + Styrketräning 53 minuter + Rullskidor 21 minuter
Även i lördags satt träningen långt inne. Jag sov ut länge, åt frukost och stack sedan på stan en runda för att bland annat handla nya skidhandskar (de andra försvann i samband med Skinnarloppet, så även min löparmössa från Italien och ett underställ…). Sedan blev det att glo på skidor och fotboll innan jag kring halv åtta började köra Pilates, med efterföljande styrketräning.

Som avslutning på passet stack jag ut och körde lite rullskidor. Det var aningen problematiskt, eftersom jag fått jävligt besvärliga blåsor på mina tummar (just där jag tejpade för att förhindra blåsor efter Skinnarloppet!). Blåsorna sitter på ovansidan av tummarna och de ligger som ett minfält av vätskefyllda små blåsor. Ytterst obehagligt. I alla fall. Jag stack ut en sväng bara för att känna på stavrörelserna. Det kändes riktigt mycket i både mage och triceps efter styrketräningen, men det var riktigt skönt!

SÖNDAG
10,73 km: 56,53 : 5min 17 sek/km
5,83 km: 34,53: 5min 57 sek/km
I-landsproblem, jag vet. Men i går hade jag, hur ska jag säga, logistiska problem. Dels ville jag köra ett långpass löpning. Dels hade vi tvätttid klockan 17,30 (som absolut inte gick att skjuta upp). Och mittemellan allt detta ville jag titta på både herrarnas och damernas skidstafett, Sampdoria-Inter och Tottenham-Chelsea.

Tottenham-Chelsea gick bort, eftersom jag inte har rätt kanal och matchen började klockan 16. Lösningen fick bli lunch klockan två, se första halvleken av Sampdoria-Inter, spela in den andra och sticka ut på ett löppass.

När jag kom hem efter löpningen stack jag upp till lägenheten, ner i tvättstugan, i med tvätten, sedan ut igen på ett till löppass. Ett något oortodoxt löppass, je sais, men det fick duga.

Första passet gick galant. Jag sprang verkligen lugnt och ändå blev det hyfsade 5min17 sek/km. Jag var ruggigt stel igår, men det kändes inte i löpningen förrän efter 8-9 km. Andra passet var mindre roligt. Dels hade jag stelnat till eftersom jag kommit in, sorterat tvätt och satt igång två tvättar innan jag begav mig ut igen. Men det hade även blivit lite kallare och mörkare utomhus + att jag kände mig svettig och kall.

Därför fokuserade jag på att bara springa graciöst och vackert. Jag tog det verkligen uber-lugnt och försökte att bara springa kontrollerat hela passet. Totalt 16,5 km igår, en liten missräkning då jag gärna hade sprungit +20 km, men he fick duga.

Perspektiv

Nea sade något för några veckor sedan som fick mig att tänka till lite. Hon påminde mig om att jag köpte mina första löparskor 2003 och hur långt jag sprang då. Jag mindes att jag kunde springa runt strömmen i Norrköping (3km) och tyckte att jag var duktig. När jag sprungit två varv tyckte jag att jag var exceptioellt duktig! Jag minns till och med första gången jag sprang två varv och mötte två från min utbildning. Jag skrek ”Två varv!!”

Nu känns det ju bara löjligt, men det kan ju vara kul att tänka på resan jag tagit de senaste åren. Under universitetstiden tränade jag inte så mycket, det blev mest, ja, alkohol… nu ska jag genomföra Klassikern och får jag vara skadefri fram till juli så är jag sannolikt vansinnigt vältränad då och mer tränad än jag någonsin varit.

Det ska ändå tilläggas att jag alltid haft en viss talang för löpning. Under gymnasietiden (där jag inte utövade någon konditionssport – bara styrketräning och jag festade på rätt rejält) tvingades vi genomföra ett millopp i slutet av varje läsår. Jag minns att jag sprang 10km på 50,50 eller något liknande. Då sa jag att jag sprang 1 km på kondis, resten på vilja…

Nu är jag på väg mot 42 km i Stockholm.
Men först ska vansinniga 90 km avklaras i Dalarna.


I dag så gjorde jag första passet sedan Skinnarloppet. Måndag & Tisdag hade jag väldigt mycket träningsvärk. I onsdags och torsdags var jag så himla trött, jag liksom hängde på skrivbordet. Dessutom fick jag plocka massa pojkvänspoäng då Nea var tvungen att vara på universitetet från 08-23 dessa dagar. Därmed fick jag diska, städa och göra mat, vilket inte direkt gav mig mer utrymme eller ork för träning.

Men i dag blev det 11,36 i halvhyfsat 5,10 tempo. Får se vad det blir för träning imorgon, måste köpa nya skidhandskar eftersom jag verkar ha blivit av med dem på något sätt.

Tacka vet jag LÖPNING (del 2)

Nu var det alltså 20 km kvar och jag började ensam min resa mot målet. Vid varje kilometermarkering skrattade jag för mig själv: ”helvete, vad långt du har åkt!”. Klassisk stil är inte min skit (har alltid föredragit skate) och nu halkade jag omkring i glatta spår. Vid små, små motlut sprang jag emellan spåren, löpare som jag är, annars hade jag bara glidit bakåt.

Det var aningen demoraliserande att en 40-50-årig norska (med engelsk accent) åkte om mig på andra varvet. Hennes fart var verkligen blygsam, men ändå pinnade hon på och försvann bortom horisonten. Just det var vansinnigt ödmjukgörande: de som åkte med mig sista två milen såg ut att aldrig ha stått på skidor förut, ändå åker jag lika snabbt (sakta). Vad säger det om min prestation?

L hävdade att loppet var väldigt flackt, men under Skinnarloppet konstaterade jag rätt snabbt att ”flackt” inte är ett begrepp som jag och L bör diskutera – någonsin. För det var fan heller flackt. Upp. Ner. Upp. Ner. Saxa, saxa, saxa, saxa. Mjölksyra i axklarna.

Under sista 10 kilometerna gick jag om några stycken som hade legat före mig under de första 35 kilometerna. Ett tag hade jag förlikat mig vid att komma sist i min klass, men när jag väl fick vittring tänkte jag att ”nu djävlar ska jag åka ifrån dem”

Vid sista två såg L och A mig och de skrek och gormade. Jag fick en liten kick, som dock dog ut i sista backen där spåren var försvunna på väg upp till branten och jag fick sakta saxa mig framåt. På upploppet stod L och A och filmade och skrek. ”Har Oscar gått i mål ännu?” , frågade jag lite sarkastiskt.

Tiden blev blygsamma, men väntade, 4,34. Väl i mål så var medaljerna slut. Och inte fick vi något tilltugg heller. Skinnarloppet var minst sagt uselt organiserat. A, som åkte 49 minuter snabbare än vad jag gjorde, fick nöja sig med left overs vid vätskekontrollerna. Jag och de andra sista 10 i loppet fick the left overs from the left overs. ”Här, ta lite bullsmulor”, sa en funktionär…

Skinnarloppet är ett lopp för eliten, där vanliga motionärer mest är ett nödvändigt ont. Det var sannolikt första och sista gången som jag åkte Skinnarloppet. Jag skickade ett litet surt mail igår, med frågor om vätskekontroller, tilltugg vid målgång och medaljer. Hoppas jag får något svar.

I dag är jag stel som en gammal gubbe. Höftböjarna, vaderna, axlarna, låren. Jag känner att jag lever, vilket är härligt i och för sig. I dag avfärdar jag inte Vasaloppet, men det känns osannolikt att jag ska orka åka dubbelt så långt.

Å andra sidan är Vasaloppet kanonorganiserat med kontroller fyllda av härliga tilltugg. Det kommer ge energi att genomföra hela loppet, samtidigt som det är en helt annan gemenskap under Vasaloppet med många andra motionärer som siktar på att klara 9h, inte 4 som Oscar Swärd…