Hur summerar man en vecka i New York?


Veckan i New York var helt fantastisk. Vi blev lite lurade på några teknikaffärer (tyvärr fick A boken som varnade för sådana affärer DAGEN EFTER vi kom hem) som har gjort att jag varit gode förbannad sedan vi kom hem.

Men samtidigt hör det ju till hela turistgrejen lite grand. Människor gör vad de kan för att överleva. Om det innefattar att blåsa turister på några hundralappar så fine, liksom.

Veckan var fantastisk, plånboken är nästan tom och jag har oändliga minnen för livet. Frågan är bara: vart börjar jag summeringen? Kronologiskt? 10-topp bästa ställen? Saker att undvika? New York var allt som vi kunde drömma om och lite till. Och så har vi förlovat oss! Det känns härligt.

Jag ska fundera vart jag ska börja summeringen, ni får gärna fråga i bloggen så ska jag svara på allt ni vill veta om NY.

Annonser

Något för alla (särskilt Masse)

Gick hem efter lunch i torsdags, men i fredags var jag tvungen att jobba så det blev jobb till halv sex i stället för till lunch. I går gick jag också till jobbet på morgonen, men var tvungen att gå hem efter lunch. Jag trodde jag var på väg att bli frisk, men eftersom jag jobbade och pluggade i helgen så fick väl inte kroppen vila ut nog mycket.

Såg just en underbar föreläsning av Nils Simonson som hette ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?” Underbart inspirerande föreläsning om våra I-landsproblem. Särskilt intressant var det när han berättade om att han fick sluta sitt arbete som läkare för att han hade svår reumatism. Det kunde ta minst 45 minuters promenad med hunden på morgonen för att hans stelhet skulle försvinna någorlunda.

En gång så åkte han på en konferens i Norge och träffade där en norrman som såg att hans händer var svullna. Nils förklarade att han hade reumatism. Norrmannen frågade vilka mediciner han tog och Nils berättade om de handfull antal preparat som han tog. Norrmannen sa: spola ner dem i toaletten!

I stället skulle Nils ta Omega-3. Trippel dos i tre veckor. Dubbel dos i två. Sedan enkel dos i en vecka och sedan skulle Nils få se att han skulle bli frisk.

Sagt och gjort. I dag har han inga problem.

The power of Omega-3 compells you!
(Jag gick direkt och tog maxdosen av Omega-3)

Om att lura sin kropp


Jag var ju så nöjd i tisdags. Jag gjorde mina 11 k, trots att jag upplevt en stressig dag på Heathrow, utan middag och bland tusentals andra irriterade resenärer.

Efter att jag sprungit mina 11k blev jag jättepigg, jätteglad och tröttheten som borde infunnit sig var puts väck. Åh, jag var så nöjd över att jag lurat min kropp, eller i alla fall gjort den piggare via endorfinerna från löpningen.

Igår skulle jag styrketräna. Innan jag åkte från jobbet satt jag trött och fixade med en annons, det var lite stressande och krångligt. På vägen hem stannade jag och handlade lite krubb och basvaror.

Och sen i bilen… var det som om jag bara föll ihop. Jag var så trött och jag tänkte helt allvarligt att ”man kan väl blunda och köra lite?”. När jag kom hem kände jag mig gråtfärdig, jag var helt slut. Vi vilade en timme, men det hjäpte ingenting. Jag kände mig sjukare och sjukare och när jag la mig kring 22.30 för att sova hade jag nästan frossa. Pyjamas. Varmt täcke. Filt. Det hjälpte inte.

Och jag kunde inte somna. Klockan 24 gick jag upp för att hämta vatten. Och tillslut var jag varm som en ångpanna. Av med pyjamasen. Ur med täcket ur påslakanet. Av med fillingarna. Bort med filten.

Tillslut, någon gång i natt, kunde jag somna. Och i dag lider konsekvenserna av nattens dåliga sömn. Nu vill jag hem.

Habila 11 k

Långhelg i London. 4 män i varierande åldrar. Två fotbollsmatcher. Många pints. Ingen löpning. Det var en snabb sammanfattning. Kanske lägger upp några bilder senare.

Hursomhaver. Kom hem drygt 01 på tisdagsmorgonen, somnade kanske halv tre (var hungrig och åt innan jag la mig i sängen), och allt var upplagt för att debaclet på Heathrow (storm, regn, försening, inkompetenta SAS) skulle göra så att jag inte skulle orka att träna på tisdagen.

Men Nea och hennes studiepolare behövde låna bilen. Så jag hämtade dem 08.15, åkte till mitt jobb och sedan lånade de bilen under resten av dagen. Med mig hade jag löparkläderna för att jag skulle kunna springa hem.

Jag visste att jag inte skulle orka om jag hade tagit bussen hem. Fyra timmars sömn är inte direkt en garant för löparsug. Mycket nöjd över mig själv tog jag mig ut i Uppsala, precis då klockan slog 17,00. Den snabbaste vägen hem till vår lägenhet är cirka 6 km. I år försöker jag att öka längden på mina standardpass, och skulle jag löpa hem så kunde jag lika gärna springa lite längre.

Totalt blev det 11km som avverkades i cirka 5,30-tempo. Jag var ute i ungefär en timme och blev faktiskt förvånad över att det gått så lång tid (jag hade glömt tidtagaruret hemma). Jag sprang så lugnt och behagligt och vissa perioder andades jag ungefär vart elfte steg (jo, jag räknade…). Dessutom var jag inte säker på hur långt jag sprungit, vilket var en befrielse.

Jag älskar statistiken, jag älskar momentet då jag lägger in passet på http://www.jogg.se, för då känner man sig så duktig. Hur långt sprang jag? Hur lång tid tog det?

Samtidigt som det var lite störigt att inte veta EXAKT hur lång tid det tog (fick räkna sekunderna vid rött ljus, pisspaus osv) så var det så fantastiskt befriande att ständigt kolla på klockan vilket tempo man håller.

Springer ni någon gång utan klocka?
Och rundor ni aldrig sprungit förut?

Vi springer ju alltid mot nya mål, nya tider som ska slås, långa sträckor som ska avklaras. Men ibland måste jag göra om det här, att bara springa omkring omedvetandes om tid och rum.

Pollen – min akilleshäl

I dag har jag snörvlat som fan. ”Typiskt, jag börjar bli förkyld”, tänkte jag. Men icke. I stället var det klassisk hösnuva. Konstanta nysningar, genomskinligt snor och lite kli i ögonen. Jag åkte hem och proppade i mig de mediciner jag hade tillgängiga och jobbade hemma fram till, ja, typ nu.

Imorgon ska jag till London. Frågan är hur pollensituationen är där? Ska jag förbereda mig på det värsta?

10,7km

Ville löpa igår, men jag var tvungen att storhandla efter jobbet och sedan fixade jag käk, eftersom Nea var helt slut då hon jobbat hela helgen med arkitektmötet på SLU. Sedan var det dags för fotboll och då blev det ingen löpning.

I dag storhandlade jag igen och det blev sent, sent, för sent. Jag tog lite av en energikaka och stack ut. Egentligen var jag för omotiverad, vilket gjorde att jag inte kunde komma på någon särskild runda att springa. Det fick bli tillräckligt många varv runt kvarteret för att totalt bli över en mil. Och jag hoppades kunna genomföra det i cirka 4,45 tempo.

Varvet är 1,46 km och genomfördes på:
7,13/7,10/7,20/7,25/7,25/7,33 och avslutande 6,52

På sista varvet tryckte jag på lite mer och det gav tillslut 10,7 km (inklusive t/r till hörnet av kvarteret) och 52,37 i tid. Några reflektioner:

Jag kan inte riktigt känna vilket tempo jag kan hålla på en mil. Nu åkte jag förvisso några mil skidor i söndags, men jag har inte känt av det alls under tisdagen och i dag. Det kändes som att jag höll ett hyfsat tempo. Jag andades rätt lugnt vissa partier, men det kändes ändå som att jag tog i tillräckligt för att det skulle vara ett bra tempo.

Sista varvet ökade jag farten med 40 sekunder/1,46 km trots att jag tappade konstant under de fyra varven innan det. Det finns alltså mer i mig, trots att jag inte visste om det. På tävlingar brukar det vara tvärtom att jag öppnar alldeles för hårt och tappar markant.

Min form är inte så bra… och jag kände mig faktiskt lite deprimerad efter att jag lagt in passet på http://www.jogg.se. Beror säkert en del på att det inte var ett perfekt upplägg inför passet, men lite oroande var det att jag liksom inte kunde upprätthålla den relativt lugna fart jag siktade på.

Oh, well. Fotboll på Tv nu. Klarar Roma av Real?