Fult ord. Fult ord. Fult ord.

Så kom den då. Jag har gått och bävat för när Björken ska slå ut för fullt, varit rädd för hur den ska påverka min träning. För:

– Jag blir bokstavligen sjuk av pollen (flera sjukanmälningar under vår pga allergi)
– Som en konsekvens av det kan jag inte springa
– Försöker jag springa så är pulsen automatiskt 10% högre trots lågt tempo.

Fuck me, jag vet inte vad jag ska göra nu. Långpass på löpband?

Annonser

Jag vill inte jobba

Jag vet inte om det är det s.k ”Runners High”, men jag känner mig ruggigt disträ. Jag tänker på allt, förutom att jobba. Eller så illa är det inte, men definitivt 80/20 åt ”fel” håll. Det var en fantastisk känsla att öka stegen sista 100 meterna hem. Och att känna sig pigg efter 25,1km. Det gick i 5,46-tempo, vilket inte är särskilt imponerande, och kanske är det därför det ”tog” så lite på mina krafter.

I dag är jag pigg som en gnu och känner värsta löparsuget. Jag tror att jag passerade en viss mental gräns igår iom 25 km (mitt näst längsta pass någonsin) och det är nog det som frambringar dessa lyckokänslor. Jag var tvungen att messa min far och skriva ”25,1km igår!”. Kort och koncis löpeufori. Han vet vad jag menar.

Det är inte många långpassmöjligheter kvar och redan samma dag som jag anmälde mig till SpringCross så ångrade jag mig. Hur ska jag lägga upp den 12 km-tävlingen om jag vill springa långpass dagen efter?

3/4 maj: 25-30 km –> får se hur det känns (vet inte hur mycket jag vågar öka)
11 maj: Dagen efter SpringCross. Kanske jättelugn långdistans?
17 maj: Stadsmara i Luleå. 21 km som jag inte har någon aning om hur jag ska lägga upp.

Frågan är om jag skulle ta långpass redan på lördag och sedan nästa på torsdag den 8:e och ha två dagars vila fram till SpringCross?


Jag vill inte jobba

Jag vet inte om det är det s.k ”Runners High”, men jag känner mig ruggigt disträ. Jag tänker på allt, förutom att jobba. Eller så illa är det inte, men definitivt 80/20 åt ”fel” håll. Det var en fantastisk känsla att öka stegen sista 100 meterna hem. Och att känna sig pigg efter 25,1km. Det gick i 5,46-tempo, vilket inte är särskilt imponerande, och kanske är det därför det ”tog” så lite på mina krafter.

I dag är jag pigg som en gnu och känner värsta löparsuget. Jag tror att jag passerade en viss mental gräns igår iom 25 km (mitt näst längsta pass någonsin) och det är nog det som frambringar dessa lyckokänslor. Jag var tvungen att messa min far och skriva ”25,1km igår!”. Kort och koncis löpeufori. Han vet vad jag menar.

Det är inte många långpassmöjligheter kvar och redan samma dag som jag anmälde mig till SpringCross så ångrade jag mig. Hur ska jag lägga upp den 12 km-tävlingen om jag vill springa långpass dagen efter?

3/4 maj: 25-30 km –> får se hur det känns (vet inte hur mycket jag vågar öka)
11 maj: Dagen efter SpringCross. Kanske jättelugn långdistans?
17 maj: Stadsmara i Luleå. 21 km som jag inte har någon aning om hur jag ska lägga upp.

Frågan är om jag skulle ta långpass redan på lördag och sedan nästa på torsdag den 8:e och ha två dagars vila fram till SpringCross?

När jag slår Personbästa på milen ska jag lyssna på den här

Jag ska köpa en Creative Zen plus eller vad den nu heter. Egentligen har jag ju vant bort behovet av musik vid löpning. Att bara vara ute, bearbeta livet och alla vinglandet tankar är ju lite tjusningen med löpningen.

Men… jag har beslutat mig för att under snabbpass och intervallpass, då jävlar ska jag lyssna på musik. Särskilt på fucking enformiga löpband.

Bob Hund är eufori, snabbdistanseufori. Under ett långpass med skånebandet så skulle nog energin ta slut ganska så snart…

Where do i go from here?


Kalasmilen, Luleå, 2007. Skäggig som fan.

Jakten på Marakondis

Vissa skulle säkert få panik av att vara i min situation. Jag anmälde mig till maran redan förra sommaren, har haft all tid i världen att förbereda mig väl, ändå ligger jag långt efter där jag borde vara. Som upplagt för panikångest.

Jag hade en usel december månad med 15 km, sedan uppehåll en månad in i januari. Totalt 160 km fram till mars… dock 14,5h skidor/rullskidor + en del cykel under den tiden. Hursomhaver: alldeles för uselt.

Och under Mars var det Vasaloppet, resa till London, resa till New York. Men sen, nu i April, har jag verkligen tagit tag i saker och tiing.

April
Vecka 1: 40,87 km löpning
Vecka 2: 11,36 km löpning (inget mer pga Piriformis), 1 spinningpass, 1000 m simning, 2 Pilates (ett inklusive styrka), 50 minuter rullskidor.
Vecka 3: 59 km löpning, 1 styrkepass
Vecka 4: 7,46 löpning, Pilates, 1000 m simning, styrkepass, + löpning ikväll och söndag

April ser med andra ord ut att bli en riktigt jäkla bra månad. Pratade med min far i går och han blev glad av att höra att jag inte har några skador. Piriformis ömmar en del vid långpass, men jag har inga allvarligare skador, vilket är jävla skönt. Just nu känns det viktigt att variera och få många pass, även om jag inte får lika många som ni andra.

Och det är väl det som oroar mig lite. Jag tränar mer varierat än några av er, men jag har inte fått samma mängd, samma antal intervallpass. Många av er gör uppåt 30 km nu på söndagarna, men jag tror inte riktigt att jaghar det i mig. Och jag vill inte försöka heller, för det blir en för hastig stegring av distansen.

Jag tror jag ska våga mig på kring 25 km på söndag och så får vi se hur det känns. Jag har bett L köpa ett vätskebälte och så ska vi kolhydratladda på lördagen och dricka högst en öl… bara för att det är gott.

Jag tror att jag kommer att klara av maran och jag känner ingen panik. Dock började det pirra rejält i magen när jag kollade in bansträckningen i går. Frågan är bara om jag klarar under fyra timmar? Jag har sprungit Lidingöloppet… nu ska jag 12 km till… hu. jeda. mig.