Note to self

Nästa gång du storhandlar och får för dig att flytta äppelcidervinägerflaskan till den översta hyllan i ett vertikalt läge… se till att korken är ordentligt igenskruvad!

Och minns hur du ofantligt trött och sliten ändå åkte och handlade massa mat, eftersom Nea jobbar sent, och hur du trött, ja, nästan på gränsen till att bryta ihop, helt plötsligt märker att hela översta hyllan blir alldeles blöt. Och hur det börjar sticka i näsan. Och hur du sedan fick torka av allt på den översta hyllan.

Och hur du fortfarande stinker äppelcidervinäger, trots att du tvättat händerna flera gånger, halvtimmen efteråt.

Vilken-dag-var-det-nu-igen?

Och mitt i allt ringer en frilansare och är så där onödigt lismande så att det verkligen kräver full fokus från min sida för att inte snäsa av honom.

Arrrgh.

Annonser

Måndag

Tycker att rubriken säger rätt mycket ändå. Det är måndag i dag. Måndag, smaka på det, tugga ordentligt på varje bokstav och känn eftersmaken! Fuck me, det är måndag. Intervjuer med den ena gubben efter den andra.

Helgen var bra i alla fall. Mycket trevlig fest hos A och M med en hel del folk man aldrig träffat, eller inte träffat på länge. Jag och Nea konstaterade att det var längesedan vi var på en sådan fest, då man faktiskt måste anstränga sig för att vara trevlig.

Dessutom beslutade (jag måste alltid googla just det ordet ”beslutade”, för det känns alltid lika knäppt då man skriver ut det) vi oss för att gifta oss nästa sommar! Jag har många gånger sagt att ”vi kan ju göra det nästa sommar!” och har alltid fått argumenten om att det är för dyrt unt zu weiter. Hos A och M snackade vi om det igen och Nea utbrast:”Vi gör’t!

Vet inte om jag riktigt smält det ännu. I’m fucking gettin’ married!

Det är länge till nästa sommar. Tills dess ska jag samla på mig erfarenheter av alla jag känner som har gift sig. Bloggläsare får gladeligen bidra med tips!

A couple of hours later…

… sitter jag i soffan och kör Scrubsmarathon, fortfarande i bara kallingarna, men nu med en iskall Staropramen i handen. Det är slutet av säsong 3 och Turk och Carla ska gifta sig. Jag fumlar runt i lägenheten, hittar ett kollegieblock och börjar lista vilka som ska komma på vårt bröllop.

Där. Är. Jag. Nea firar att hon tagit körkort hemma i Norrköping. Jag sitter här och jag minns fan inte vad vissa av hennes klasskompisar heter.

Hmm… hon är från Karlskrona… och. Äh. Fan, skriv bara Anna och Hanna så prickar du rätt på många.

Jag är gammal. Eller så är det att jag är sjukt trött. Dags att sova.

Sjukhetstecken = Friskhetstecken?

5 dagar utan träning och dålig sömn i princip varje natt. Jag känner mig äcklad av mig själv och det känns som ett sjukhetstecken, att jag är ur fas med mig själv och bara less på allt.

Knäna har gjort ont hela veckan, jag har ätit gott och druckit vin med mina föräldrar och jag har bokstavligen hatat mitt jobb.

Men roten till det onda är nog egentligen mina onda knän. Jag mår dåligt av att inte få springa.

Fan vet om det ändå inte är ett friskhetstecken och ett stort steg mot att bli en stabil löpare.

Drack just en klunk ur min halvdruckna kaffemugg och jag sitter ensam i lägenheten i bara kallingarna. På två dagar har jag ackumulerat skrämmande mycket disk.

Singellivet skulle vara förödande för min karaktär

Mitt möte med Al Pacino

Jag drömde nyligen att jag intervjuade Al Pacino. Han sa ”ska du inte fråga om någon av mina karaktärer har påverkat mig som person?” Jag svarade ”hörru, jag försöker att inte ställa frågan om vilken som är din favoritfilm”

Dagen efter drömde jag att jag träffade Allan. Han var typ 1,60 lång och jätteliten. Jag tänkte att ”detta förklarar ju ett å annat”.

Hade jag varit så liten hade jag också sprungit på 2,56…

Drömtydning, någon?

Maggie Q – oh, la, fucking la.

I söndags unnade jag mig en väldigt trevlig lunch på Café 018 (bland de bästa matställena i stan) och sedan blev det ett par byxor i alla fall, för att bota min löparångest. Det var rea överallt och jag är faktiskt ganska stolt över att det bara blev ett par byxor.

Det kunde mycket väl ha blivit en jacka och några t-shirts ovanpå det. På kvällen kom mina päron – två dagar innan de hade tänkt komma – men jag gjorde ändå Pilates + styrketräning på kvällen som innebar att jag under förra veckan sprang 3 pass och körde 3 styrkepass. Inte illa.

Värre är det med mina knän, som känns rejält ömma. Det är inget farligt, enligt farsan, men det sätter ju lite käppar i hjulen för min träning. Jag tänkte att jag skulle komma igång rejält denna vecka. I stället får det bli en lugn vecka med fler styrkepass.

– – –

Nu sitter jag på jobbet med en rykande kopp kaffe. Men inte ens den hjälper mig att piggna till. Jag har noll inspiration i dag och känner inte direkt att jag förtjänar dagens lön. A sa att han brukar gå ut på stan om han blir så här ”låst” och lealös. Men vi sitter ju i ett industriområde, så det finns inte direkt någonting att göra.

Jag såg förresten Die Hard 4.0 i går. Mina föräldrar gillar Thrillers och Actionrullar och båda verkade gilla den fjärde filmen med John McClane. Sex And The City kommer jag att förära med ett lite längre omdöme, denna film, däremot, nöjer jag mig med att säga att den är en habil actionrulle med överdrivna actionscener och en något trött och oinspirerad Bruce Willis i rollen som polisman som räddar världen.

Skriftligt omdöme: Sevärd, Justin Long (från favoritserien Ed) är duktig, Timothy Olyphant (Scream 2-mördare) blinkar aldrig och övertygar till en början, men blir lite tröttsam tillslut. Maggie Q är… smokin’ hot!

Betyg: 6/10

Mon dieu, vilket misslyckande

Det gick 15 dagar utan att jag tränade, men sedan kom jag igång rejält. Söndag 10,2, måndag styrka, tisdag vila, onsdag 9,4 snabbdistans, torsdag styrka, fredag 10,2.

Under fredagens pass fantiserade jag om att köra ett härligt långpass på söndagen. 23,5 km hade jag bestämt mig för och jag liksom njöt i förskott av hur duktig jag varit.

I går var det vilodag samt firande i förskott av Nea som stod på schemat. Vi såg Sex and the City (mer om den senare) och åt på O’Learys (hennes val, jag lovar!) och kom inte i säng förrän väldigt sent.

I dag gick vi upp 06.30 och jag serverade frukost på sängen, födelsedagsbarnet till ära. Hon jobbar hela dagen och åker sedan direkt till Norrköping för att – förhoppningsvis – ta körkort. Jag skjutsade henne till jobbet och medan jag körde hem genom det sovande Uppsala tänkte jag ”Fan vad härligt att springa så här på morgonen!”

Jag kom hem, slog på datorn och började läsa om matchen i går. Och redan här borde jag ju fattat vad som skulle hända med mina löparplaner. Jag blev hungrig, tog en andra frukost och lade mig tillslut för att vila en stund.

Jag steg upp, upptäckte ett födelsedagsmärke och fick för mig att jag hade hudcancer. (brukar hända då och då…)  Detta ledde till att jag googlade Malignt melanom under en bra stund, innan jag tillslut läste lite på Aftonbladet igen. Nu handlade huvudnyheten om hur Alzheimerpatienter behandlas i Sverige, och eftersom min mormor har Alzheimer så fastnade jag i den artikeln en bra stund…

Tillslut var klockan 12. Och jag var inte ens sugen längre. Men jag fyllde på vattenflaskorna med Vitargo och stack ut. Snabbt bestämde jag mig för 10,2km-rundan i stället för det planerade långpasset och att jag skulle köra styrka ikväll i stället.

Efter 6 km börjar magen leva sitt eget liv och som tur är var jag nära hemmet och jag rusade upp för nödevakuering. 6,8 fucking kilometer! Uselt!

Jag som var så sugen på långpasset!

Nåväl, det kanske var lika bra ändå. Det är långt till Firenze Marathon och jag har ju faktiskt haft känningar i mina knän under veckan. Denna insikt mildrar dock inte det förakt jag känner mot mig själv just nu.

Det måste botas med lite shopping och lunch på stan.