Gotland recap

I morgon ska vi åka norröver och just nu packar vi för fullt. Nea vill nog inte att jag skriver blogg i stället för att hjälpa till, men fuck it. Min ursäkt är att jag är lite sjuk, något jag började känna av i torsdags och som blommat ut nu två dagar efter att jag, L och A sprang Visby Halvmarathon.

Jag velade väldigt länge om jag skulle springa. Främst på grund av knäna, men under lördagen hade jag mest ångest över att jag kände mig rejält dåsig och det kliade i halsen. Jag upplevs nog som en hypokondriker och A sa att han nog inte borde ha sagt att vi åkte för att springa, utan att vi bara åkte till Gotland för att ha semester. L frågade om det någonsin har känts bra inför ett lopp…

Nu kändes det inte helt hundra, men jag höll i alla fall 4,49-tempo under de 7,1 km som utgjorde slutsträckan av stafetten. Jag kände inte av knäna särskilt mycket, bara under sista två kilometrarna då det kändes som om knäna fylldes av vätska. Andningen gick helt ok, men jag var helt slut efteråt.

I dag har jag både ont i knäna och jag hostar ibland så där så att det känns som om lungorna är på vägg upp ur halsen. Nåväl, det är semester nu och vi hade en fördjävla härlig helg, med bad i Sudersand, restaurangbesök och en hel del vin. Jag får lägga upp lite bilder under veckan… men nu ska det packas.

Verso Norrbotten!
Akta Er, GammelGäddor!

Annonser

The backside of manlig fåfänga

Bokstavligen. Jag har hår på bröstet som många tjejer uppskattat och som många killar önskar att de hade. Jag har möjligheten att få ett mäktigt skägg, även det ett föremål för viss avundsjuka bland t.ex. kollegor.

Men… it comes with a price. Håret växer ju inte bara där jag vill att det ska växa. Och en plats där det alltid sett som ett big NO-NO är ju på ryggen. De senaste två, tre åren har Nea haft en högtidsstund under sommaren då hon plågat mig under en timmes tid.

– Gjorde det ont, säger hon utan all insikt om manlig smärta.
– Jaaaaaaaaaaaaaaaaa, säger jag förtvivlat.
– Det är värre att föda barn (den vanligaste kvinnliga ursäkten)
– Du, detta är nog som att föda barn ur röven!
– Henriiiiiiiiiik! *suck* Då dör man ju antagligen

Anfall & Tv-spel

Fredag morgon. I dag ska jag officiellt få fyra veckors semester. Inofficiellt kommer jag behöver jobba rätt så mycket under den tiden, men det är väl så livet ska vara anno 2008. Semestern inleds med The Dark Knight. Fan vad jag längtar!

Läste Peter Ottjös blogg i dag och ett fragment ur en mening fastnar: ”Epilepsivädjande skärmar”.

Flashback. Året är kanske 1991. Jag är tretton bast och har spelat Tv-spel med Leif under flera timmar. Ett sånt där fotbollsspel som om vi skulle spela det i dag så skulle vi inte fatta hur vi kunde ägna en hel förmiddag åt något så fult och bångstyrigt.

Nåväl, vi tar en paus, cyklar till affären, köper godis och hämtar Stryktipskuponger. Minnet av Stryktipskupongerna kan te sig underligt, men häng kvar. Jag går ut till cykeln, ska öppna låset. Helt plötsligt snurrar allting runt, runt, runt, runt.

Jag faller på min lilla taniga rumpa. Stryktipskupongerna ligger runtomkring mig på asfalten. Självklart står en av de tjejer jag tycker är snyggast på skolan i närheten. De fnissar. Jag undrar vad faaaaaan som hände?

Som tur är, är detta den enda bieffekten av Tv-spel som jag upplevt under mitt liv, trots oändliga timmar med PES tillsammans med L.

Injury update

Efter Lidingöloppet i höstas hade jag en rejäl downperiod. 30 km i mardrömsterräng var avklarat, vintermörkret väntade runt hörnet, tävlingssäsongen var slut. I dag kan jag titta tillbaka på min träningsdagbok och skämmas för att jag slackade av så rejält, i stället för att bara köra lågpuls och komma ut i alla fall två, tre gånger i veckan.
Efter Stockholm Marathon fick jag blodad… käft. Jag klarade av 42,195 km, trots att jag är dålig på hantera värme och trots att att jag knappt sov något natten innan loppet. (Läste förresten i senaste Runners World att just sömn var grymt viktigt för att kunna hantera löpning i värme. Tack för detta skyll för min något usla tid!)

Jag vilade 15 dagar efter Maran, och det kliade rejält i benen under så gott som varenda minut av dessa dryga två veckor. Jag ville springa! Jag anmälde mig till Firenze Marathon och kände att ”nu-jävlar-ska-jag-göra-3,45-i-november”.

Efter det tredje passet fick jag lite känning i knäna. Efter det fjärde ännu mer känning.
I dag, en månad senare, är jag fortfarande inte ok. Från förra onsdagen, då jag simmade i 50 minuter, så ökade smärtan exponentiellt tills på måndagskvällen. Fruktansvärt irriterande, särskilt eftersom vi på lördag ska till Visby och springa halvmarathonstafett. I dag känns det något bättre, men jag har fotfarande påtagliga känningar i båda mina knän.

Ska jag forfeita min 30-årspresent och låta A:s tjej M springa i stället för mig?
Tävlingsmänniskan i mig lider.
Men innerst inne vet jag nog att det kanske vore smartast.

I hörlurarna sjunger Bruce om att han tror på The Promised Land. Den positiva energin i låten är en bjärt kontrast mot hur jag känner mig i detta kala kontorslandskap. Nu skulle jag vara i toppform! Imorgon får jag semester, en fyra veckor lång löpnings- och fiskeorgie. Det ser ut som att det blir precis som förra sommaren, då jag fick fiska hela dagarna eftersom jag vara lite småskadad.

Det känns fan så bittert

Så fin

Fröken Empati

Det är inte särskilt svårt att förstå varför Sanna Kallur är så folkkär som hon är. Jag såg DN-galan i går och intervjun med henne om varför hon inte ställde upp när det vankades tävling på hemmaplan. Man såg tårarna i ögonen och jag led med henne. Men, det visade sig att tårarna var för Christian Olsson som återigen slet upp samma jävla skada (typ sjätte gången, tungt!) och hon berättade att hon började gråta då hon insåg vad som hände.

Hon är en väldigt fin människa, den där Sanna Kallur.

Svordom. Svordom. Svordom.

Mina jevvla knän, alltså. Vad ska jag göra åt dem? I dag simmade jag 49 längder utan större problem. Jag simmade på utan problem och kände inte av knäna nämnvärt mycket. Men så, på den 50:e längden, började knäna kännas. Det kändes sladdrigt, ömt och exakt likadant i båda knäna.

Jag testade en till längd, men sedan gick jag upp ur bassängen.
Usch, jag är lite villrådig. Hittills har jag tappat en månad av planerad löpträning.