Not quite dagens humör

Jag har sjukt ont i senan som sammankopplar vaden med hälsenan… (anatomi, mitt huvudämne…)

Annonser

Recap 1.2

I dag har jag följt Nea till Lidingö där hon efter mycket om och men ställde upp i Tjejloppet på 10 km. Hon var rejält rosslig i går och sliten imorse. Men vi snackade med vår husläkare som sa att det inte är någon fara, så då beslutade vi oss för att ta bilen till Liiiidingö.

I dag är jag sjukt jäkla stel, men det känns bara härligt. Farsan var lyrisk över min insats, så pass att jag nästan skämdes. 2,53 är ju egentligen ingen tid att vara stolt över, men med tanke på att jag tränat dåligt under sommaren och att jag inte är någon terränglöpare så är ju tiden riktigt bra.

Jag hade värsta crewet längs banan. A och M stöttade (även om jag missade dem vid Kyrkviken), L och hans farsa likaså. Det ger alltid en extra kick när någon man känner skriker på en. Första gången jag såg L så slängde jag av mig jackan. Kilometrarna innan hade jag sprungit och lossat på en efter en av säkerhetsnålarna och flyttat lappen till t-shirten under i stället. Det blev ett snabbt depåstopp som förevigades av M.

Första två kilometrarna gick förvånansvärt snabbt i 5.10-tempo. Eller rättare sagt: mina första två kilometrar gick på 10.20. Eftersom 30-km markeringen befinner sig 240 meter efter starten så får man en rejält missvisande tid i början av loppet. Jag levde i villfarelsen att man skulle få igen dessa 240 metrar, men icke! Min Garmin summerade tillslut 30,31 kilometrar. Lidingöloppet hävdar att jag sprang blotta 30! Fuckers.

Min första mil gick därför på 54,20 ungefär, den officiella tiden för milen var två minuter söligare än så. Jag blir lite konfunderad när jag tittar på tiderna som Lidingöloppet har loggat. Var jag så långsam liksom?

Nåväl. Första mjölksyreangreppet kom vid backen som kommer efter 6-7 km. Vid Grönsta Gärde kom nästa angrepp. Först blev man alldeles lyrisk och sentimental av alla som hejade på oss. Sedan mötte jag L och hans farsa och utbrast ”Det känns bra!!!”

50 backmeter senare möter jag A och M och då rinner mjölksyran ur ögonen. Det tog ett tag innan jag återhämtade mig från denna backe. När jag kom fram till Abborrebacken så var det som vanligt ett lemmeltåg av löpare med nedböjda huvuden. Jag sållade mig inte till ledet, utan sprang i stället om massa personer under den första delen av backen. Men, sedan tog det stopp och jag fick gå när backen svänger till höger.

Allt flöt på perfekt fram till en bit upp för Golfbanebacken. Jag satsade på att springa om massa löpare, men sedan började jag se stjärnor och fick stanna upp och gå. Energin som jag sparade på att gå användes till att toklubba sista kilometern.

Jag fick världens taggning av Axa-bilen som pumpade ut ”Eye of the Tiger” och började räkna löpare som jag sprang om. Tillslut blev det 70-någonting löpare. Jag tror inte att någon sprang om mig sista kilometern.

I dag gick jag fram till Axa-montern på mässan och berättade att jag var så jävla tacksam för deras Axa-bil.

– Vad kul att höra! Det var nyss en dam här som var riktigt förbannad och undrade hur man kunde spela något så hemskt längs banan, berättade killen…

Jag köpte en Axa-goodiebag var en jävla tacksamhet.

Plus
– Perfekt kolhydratladdning! Jag har varit lite skeptisk till själva grejen, eftersom jag gjorde bra ifrån mig i Lule på halvmaran utan att bry mig om kosten, medan jag gått in i väggen under Vasan och Maran trots att jag laddat rejält. Men… nu var ju det rätt extrema lopp, så jag tänkte att jag skulle ge det en chans till. Facit: jag var full av energi, behövde inte stanna och käka massor vid stationerna och jag kunde göra en rejäl spurts sista kilometern och ändå komma fräsch i mål.

Mitt crew! Guld värt, särskilt när L:s farsa gick och hämtade väskan åt mig medan jag stod och återhämtade mig. Det betyder jävligt mycket med support.

Minus:

– Jag kan inte komma på något direkt. Möjligtvis kunde jag sprungit lite snabbare under de flacka partierna. Ett stark minus är ju så klart att det blir lite väl trångt längs stigarna. Långa partier kan man inte löpa som man vill och hamnar i dryga 6-tempo. När jag sedan fick fri passage så loggade jag direkt kring 5-tempo. Men… det är ju lika för alla.

Nej, nu är det dags för Pizza!
Forza INTER!
Krossa ålderdomshemmet!

2,53,20 – recap 1.1

Två perfekta lopp på rad? What gives?! Jag är så nöjd, och det känns fantastiskt härligt. Innan vi slår på ”Waitress” kan jag göra en liten recap

Till skillnad mot för förra året så kom jag i tid till Lidingövallen. Men den allra viktigaste skillnaden denna fantastiska dag var avsaknad av extremt helvetesregn. Det var perfekt väder och upplagt för att jag i alla fall skulle kapa 10 minuter från fjolårets 3,06, trots att jag är i sämre form än förra året.

Men, det blev ju som ni ser ännu mer än så. Fan, vad nöjd jag är över det! Jag kände mig urstark, trots att jag fick mjölksyra ända upp i ögonhålorna några gånger. Första gången vid 6-7 km, andra vid Grönsta, tredje vid Abborrehelvetet och fjärde efter golfbanan. Men resten av banan flöt det på förvånansvärt bra, särskilt i de partier där jag fick löpa fritt.

Nåväl, nu börjar filmen. Återkommer imorgon, stel som fan

Konsten att förtränga ett lopp

Jag kollade igenom filmen om Lidingöloppet som man hittar på Adidas hemsida. Och – skrämmande nog – så mindes jag typ ingenting av banan, förutom – såklart – Abborrebacken.

Jag minns ösregnet, hur det var pölar överallt som man fick försöka att hoppa över, hur jag knappt såg någonting eftersom glasögonen immade igen. Sedan minns jag en gubbe vid 20 km-markeringen, som jag några veckor tidigare hade intervjuat.

Abborrebacken, åh, abborrebacken. Den borde kallas Gäddbacken, med tanke på hur jävla seg och jävlig den är. Jag sprang omkring och nynnade på Eminem och laddade mentalt inför den beryktade backen. I en backe frågade jag en kille bredvid mig:

”Är det här Abborrebacken?”
– Nej, den kommer längre fram…

Så kom den helt plötsligt och allt adrenalin bara försvann. Framför mig var det ett lemmeltåg av löpare med nedböjda huvuden. Alla gick, så även jag.

Resten är, så här ett år efteråt, bara en dimma. Benen var helt slut och backarna tog aldrig slut. Jag minns att jag sprang omkring (nåväl, småjoggade är nog en mer korrekt beskrivning) och peppade folk, grattade de som hade tröjor som förkunnade att de hade sprungit loppet 30, 40 gånger och kände mig ändå rätt glad.

Hoppas jag är lika glad på lördag.
Jag är sämre tränad än förra året, men då hade jag som längst sprungit 21 km inför loppet.

Jag har en blygsam målsättning om att jag ska klara av 3,06 i alla fall.
Vill det sig väl kan jag kanske göra 2,55