Off I go!

09.20 verkar det som att starten går. Om jag har livet i behåll så borde jag kunna gå i mål 13.20… jag får se hur det känns i början. Målet är att gå ut i cirka 53-54 tempo, hålla samma tempo andra milen och sedan bara kämpa och hoppas på att det onda inte kommer allt för tidigt.

Lyckas jag hålla cirka 1,52 första halvmaran så misstänker jag att nästa mil tar 58-59. Då har jag 2,50 inför sista 1,1. Kan jag kämpa mig i mål sub 4? Om allt går bra så borde jag kunna det.

Väderprognosen lyder… REGN varje dag.
Kul.
Off I go! Håll tummarna!

Annonser

Dunderförkyld

Eller? Åh, vad jag hatar denna anspänning. Jag sover dåligt varje natt, vaknar på natten av att jag har ont i halsen, vaknar varje morgon med ömhet i svalget. Tittar in i spegeln och ser en blek figur. Hade jag inte varit löpare så hade jag tänkt att: fine jag är sjuk – jag kan ömka mig lite.

Nu ömkar jag mig, men jag vet inte om det är för något reellt tillstånd, eller om det är för att min hjärna försöker fucka upp mig. Det är ju en sjukt bisarr reaktion att orsaka förskylningsnojor. Jag har snackat med flera löpare nu som säger att de alltid upplever att de är jätteförkyld innan ett större lopp. Och min farsa bara säger ”Perfekt! Då kommer loppet gå jättebra!”

Borde inte kroppen rimligtvis ladda med massa endorfiner, så man känner sig taggad och glad inför uppgiften? Nu har jag ett helvete inför varje lopp och som det känns just nu, 3 dagar och 17 h innan start så skulle jag inte kunna springa 100 meter utan att falla ihop.

Inspirerande skidåkare

Vilken fantastisk skidhelg det har varit. Charlotte Kalla är så fantastisk härlig och Marcus Hellner överraskade rejält i lördags. Ruggigt inspirerande!

Förtydligande ang. skadan: jag snackade med min svågers tjej (som är läkare) och hon tyckte jag skulle ta lite antiinflammatoriskt under veckan.

I dag känns dock resten av kroppen värre. Jag är rejält öm i halsen (förkylningsnoja, säkerligen) efter att ha frusit rätt mycket under helgen.

En vecka kvar: skadeproblem

Jag börjar allt mer luta åt att inte springa en så här sen Mara nästa år. Jag har verkligen tappat allt i detta hemska novembermörker. Denna vecka har jag varit sliten och så har jag rest mycket, vilket har gjort att jag inte haft så många lägen att träna. Dessutom har jag fått en underlig skadekänning.

Jag har som sagt tränat uselt de senaste veckorna. Och så i torsdags började jag känna en blåmärkeskänsla just i toppen av smalbenet, alldeles nedanför knät. Det gör inte särskilt ont när jag tar på det, men när jag böjer benet gör det rackarns ont.

I lördags körde jag 5 km i den fruktansvärda kylan och smärtan var påtaglig, men jag upplevde i alla fall att jag klarade av att springa utan problem. Nu är det ju dock så att jag ska springa åtta ggr så långt nästa söndag och det vet jag inte riktigt om jag pallar med i dagsläget.

Jag är riktigt slut i kroppen och  har mest känt för att ligga och sova under hela helgen. Jag är trött i huvudet, känner att jag skulle behöva formatera om skallen, so to speak. Och så ska jag alltså springa en Mara om en vecka. I dagsläget känns det som att det lika gärna kunde vara en sprint upp för Kebnekaise – spritt språngande naken.

11 dagar kvar: status råsliten

Fan, man börjar bli gammal. Eller så att jag är för dåligt tränad. I måndags var jag råsliten och som sirap i ögat kunde jag inte sova på natten. Och i går hade jag fotokurs efter jobbet och kom inte hem förrän 21. I dag känns det som att jag blivit överkörd av en ångvält. Jag jobbar hemifrån, men det gör ont i kroppen, ont i ögonen. Ont överallt.

Egentligen skulle jag träna i dag, men nu lyssnar jag fan på min kropp och chillar lite.

Särskilt eftersom jag ska till Västerbotten imorgon och har ett fullspäckat schema, där kvällen avslutas med Skellefteå AIK mot Linköping. Eventuellt får det bli ett pass på fredagen, eftersom jag bara lyckats få tag på ett intervjuoffer och flyget går inte förrän halv fem…

Ang. låten: jag har aldrig riktigt fastnat för Hello Saferide/Säkert, men nu när vi var uppe i Östersund igen och ska göra en tidning om regionen, så kom jag och tänka på att jag försökte få tag på henne till den förra tidningen vi gjorde. Och så började jag bara lyssna lite, och nu har hon fastnat, för nu kör jag nästan bara låtar av henne. Lite som en kvinnlig Bob Dylan, bara massa livskåserier.

I like.