Gran Torino

Snittbetyget på IMDB ligger på förvånansvärda 8,4. Fördomsfullt tänker jag att det mest är amerikaner som röstat och att filmen nog passar dem bättre i smaken än undertecknad, en blek småfet norrbottnisk Long Distance Runner.

Filmen är absolut sevärd, men jag har svårt att ge den ett betyg högre än 6 eller 7 på en 10-gradig skala. Problemet ligger lite i hur Clintan porträtterar huvudfiguren Walt Kowalski. Handlingen blir lite för förutsägbar (ska inte ge några spoilers) och jag köper inte riktigt karaktären Kowalski. Det blir lite parodi när Clintan spelar en otroligt butter 80-årig Dirty Harry.

Nåväl. Se den och bilda en egen uppfattning.

Annonser

Resultat – uppdaterat (och lite bilder)

Moi:

5 km: 23:56
Mål: 46:48 (22.52 andra halvan)

Linus:

5 km: 23.36
Mål: 45.27 (21.49 andra halvan)

Undra vad vi hade kunnat göra om vi hade varit mer taktiska i början? Det är ju inte normalt att öka så där mycket på andra halvan. Har härmed outat Linus. Blir fånigt när vissa kommenterar med sitt namn medan jag enbart kallar dem vid första bokstaven i deras namn.

Premiärmilen – Recap

Vid starten sa Nea: ”Ni står ju så långt bak! Ni kommer ju få springa om massa” Vi tänkte att… det löser sig. Men det visade sig att det var sjukt otaktiskt. Totalt sprang jag 10,07 km enligt Garmin och det beror nog på allt sick sackande mellan folk och lerpölar.

Kilometertider:

4,46 – trångt!
4,36
4,54 – massa lerpölar, höll på att stupa
4,42
4,38

————–

23.37 efter halva och fortfarande hade INGEN sprungit om mig (förutom Linus). Jag sprang om folk hela loppet och totalt sprang 3 personer om mig. Efter halva loppet kunde man löpa ganska fritt och det märktes på KM-tiderna.

4,32
4,33
4,49 (ler- och backpartiet)
4,40
4,13

Sedan ytterligare 17 sekunder på 70 meter… totalt 46,48 enligt Racetimer.

Konstig känsla att vara pigg efter ett lopp. Sprang upp för trapporna i tunnelbanan och känner mig inte alls slut. Andra halvan på 23,11 alltså. Varje kilometer gick snabbare än under det andra varvet.

Positivt:
Kände att jag kunde ha kapat en hel del vid bättre förhållanden. Och dessutom kände jag mig jäkligt stel hela loppet. Fick aldrig något flyt i steget.

Negativt:
Att vi stod så långt bak. Att det därmed blev sjukt trångt. Och att det var så sjukt lerigt och blött… men sånt är livet.

15 torsdagskilometrar

Måndag: Vila
Tisdag: 5,5 km + löpskolning 10 min.
Onsdag: 1h 15 min Pilates + styrka.
Torsdag: 15 km löpning/ 1,19,10 / 5.15-tempo

I går kändes som en lång, lång dag där mycket skulle göras på alldeles för lite tid. Drömmen hade varit att bara lägga sig i soffan och se på film och slappna av. Men hela dagen hade jag gått och fantiserat om att köra ett semi-långpass. Jag var mentalt inställd på 15 km och det gjorde att jag stack ut och sprang direkt när jag kom hem vid halv sju.

Jag kände mig väldigt stel i benen och det förvånade mig. Tisdagens kvalitetspass är ganska lugnt och jag hade inte väntat mig att jag skulle känna mig så här tung i kroppen. Men sedan insåg jag att styrkepasset från i onsdags antagligen slet en del på benen. Jag har ökat på hantelvikten när jag kör biceps och axlar. Dessutom står jag upp när jag gör båda dessa övningar vilket gör att jag nog fuskar en del. Jag insåg att det nog är en ganska tung påfrestning på benen och att jag nog borde använda min träningbänk till dessa övningar.

Nåväl. Passet landade i alla fall på ett 5,15-tempo och flåset kändes väldigt bra hela tiden. Tyvärr fick jag slita en del efter 8-9 km och det gav mig flashbacks från när jag började springa för tre år sedan. Piriformis ömmade på båda sidor, benhinnorna skrek till då och då, och mitt vänstra knä kved lite lätt. Efter passet kändes det som om jag sprungit 25 km och det gjorde mig lite less.

Samtidigt var jag jäkligt stolt över att jag är så envis och att jag kämpade mig igenom hela passet. I dag blir det antagligen vila och film. På söndag väntar Premiärmilen!

Katastroffilm – bokstavligen

I går såg vi äntligen film igen. Vi bjöd över en av Neas studiepolare och hennes kille. Efter att ha velat rätt länge över vilken sorts film vi ville se föll valet på ”The Day the Earth Stood Still”
Det var… milt sagt inget bra val. Det är en re-make av en film från 1951. Men den kändes mest som en reklamfilm för McDonalds, LG och Honda. Typ. Den första som sades efter filmen var: ”Jag vill ha mina två timmar tillbaka!”

Nu var den iofs knappa 95 minuter. Men det finns bättre saker att göra på 95 minuter än att se denna film. Om jag tvingas säga något positivt om den så kan jag drista mig till att säga att Keanu Reeves är rätt bra i rollen som rymdvarelse och att specialeffekterna är rätt snygga.

”-1 känns som -9”

Kvarten innan vi skulle ut på vårt lunchpass kvider min kollega ”-1 och det känns som -9”. Uppsala är kallt, ogästvänligt och obarmhärtigt denna  marsdag anno 2009. Men vi stack ändå uti den råa kylan och avverkade ett skönt pass.

5,5 km samt ett 10 minuter långt teknikpass avverkades. De två kollegor som hänger med på dessa tisdagspass ligger en bit efter mig formmässigt och det är faktiskt ganska skönt att för en gångs skull vara den som får instruera, ligga först och peppa. Om jag blir duktig någon-gång-i-en-avlägsen-framtid så kan jag absolut tänka mig att vara den som håller i en löparklubb.

Bara att ta nya tag

Konstaterar att det blev en helt träningsfri helg. Ja, jag har många ursäkter, men inga som duger. I lördags var det ju skidor, skidskytte, Tottenham-Chelski, Färjestad-Skellefteå och sedan rusade vi iväg på ännu en födelsedagsfest som pågick inpå småtimmarna.

Upp söndag. Bakis som attan. Sedan födelsedagsmiddag där vi firade en pigg 86-åring i Stockholm.

Blott tre pass förra veckan. Ett styrkepass och två löppass. Till helgen väntar Premiärmilen. Visst är det många av er som ska springa loppet?