Domedagen är här

Inom Waldorfpedagogiken talar man om fyra temperament: melankolisk, sangvinisk, kolerisk och flegmatisk. Det sägs att varje människa har två av dessa temperament närmast sig. Så, vilka är mina?

Det mest självklara svaret är MELANKOLISK. I dag körde jag ett testpass på 7,3 km. Ingen träning på 8 dagar. Voltaren, Ibumetin, rehab. Och så nya skor.

Första tre kilometrarna gick lätt och utan känning i höften. Men sedan kom den-där-gnagande-känslan.

Helvete. Nu kommer det.

Vid fyra började höger skinka fyllas av bly och sedan gjorde det ont hela vägen hem. Jag blev så less och bedrövad att jag bara kände för att skrika rakt ut och sedan lägga mig på en av ängarna vid Uppsala högar och bara dö.

Allt-är-kört. Det-blir-ingen-Mara-i-år.

De svarta molnen tornade sig i huvudet. När jag kom hem la jag mig bara på vardagsrumsgolvet och tittade upp i taket i en halvtimme.

Jag skulle nog behöva träffa Marathonmia. Hon är nämligen uber-sangvinisk. Jag skulle behöva lite av hennes positiva energi just nu.

Annonser

Frustration

8 dagar utan träning. Semesteralkohol. Smärta. Köpte nya skor i dag. Insisterade på att jag nog hade 10,5 på mina två andra New Balance, men hon på Löplabbet tyckte att de 10:or jag hade på mig borde räcka.

När jag väl kommer hem så ser jag att jag mycket riktigt hade 10,5 på mina andra. Och då vågar jag – såklart – inte sticka ut och testa dem.

Kanske är de för små? Vad gör jag då? Jag sprang fram och tillbaka i lägenheten och testade skorna. Ingen lycka. Ringde till Löplabbet och fick inget tillfredsställande svar.

Kanske går jag och testar dem på löpbandet imorgon och jämför med en 10,5:a.

Three days without training makes Henrik… crazy!

Läste att James Blunt inte godkände att denna låt kom med på Weird Al’s nästa skiva… lamt.

I dagarna har vi fixat de sista sakerna till bröllopet. Nu fattas bara fluga och skjorta till mig. Jag är fortfarande öm efter att naprapatens töjningar, så det var lika bra att vi kunde bocka av en hel del saker från listan. Men. Det är underligt vad som händer med mig när jag inte tränar på några dagar. Jag kan gå från att köra ett pass på söndagen och känna mig supervältränad och nöjd med mig själv, till att tre träningsfria dagar senare känna mig helt värdelös, trött och sliten.

Samtidigt har det nog lite med anspänningen att göra. I går kände vi oss båda två lite sjuka. Det är ju klassiskt att när man väl kan släppa massa saker så öppnar kroppen upp för massa sjukdomar som vill invadera kroppen.

Diagnos: Trochantertendinos

Det var längesedan någon annan än Nea bad mig strip down to my under wear för att sedan knåda min behind… I dag var jag alltså hos Citynaprapaten som gav mig diagnosen Trochantertendinos, en inflammation i en sena som fäster i skinkan. En jättetrevlig naprapat böjde och hade sig under över en timmes tid och gav mig sedan lite rehabtips.

Det lutar allt mer åt att jag nog fått detta för att jag gick till lättare skor och benen inte pallade att jag gick från tegelstenar till lättviktare, vilket orsakade denna överansträngning.

Nu ska jag köpa ett par stabilare skor och köra rehab. Sedan blir det enbart jogg ute i Röbo de närmaste veckorna.

Naprapat bokad

Illu prif4

Såja. Slut på hobbyspekulationerna. Jag tog det säkra före det osäkra och bokade ett naprapatbesök imorgon eftermiddag. Jag måse få bukt på detta problem. Annars blir det definitivt inget Marathon under hösten. Trots min skada hade jag en helt ok vecka 29 som såg ut enligt följande:

Måndag: Pilates 20 minuter + 5 km löpning @ 5:21
Tisdag: Vila
Onsdag: 10,54 km löpning @ 5.29
Torsdag: Uppvärmning 1,4 km löpning – Styrka 30 minuter Nautilusprogrammet – Nedvarvning cykel 6,3 km.
Fredag: Vila
Lördag: 10 km rullskidor @ 5,08
Söndag: 16,6 km löpning @ 6.07

Det som sticker ut negativt är att jag inte körde plankan en endaste gång.  Inte heller blev det någon kvalitétslöpning eftersom jag har ont i höften. Annars var det en habil vecka, även om jag har som mål att köra sex pass i veckan.

Testpass # 4 – långpass med handbroms

Verdamt! Förbannat! Arrrrrgh! Så kan man väl sammanfatta mina känslor efter dagens halvlånga pass på 16,6 km. Jag stack ut mot Uppsala högar och Röbospåret med målet att köra ett långpass. Eftersom det gick bra förra lördagen då jag sprang med Linus, då vi sprang ute i Röbo och i lugnt tempo, så tänkte jag att jag kör ett liknande pass i dag, fast mycket längre.

Det gjorde ont i min löparsjäl att hålla 5.45-tempo, då benen bara skrek efter att få springa snabbt.

Men handbromsen var i och enbart tvåans växel fick nyttjas. Detta skulle gå luuuugnt. Och lugnt gick det. I Röbos branta backar gick det skrattretande långsamt, men jag skulle bara ta det lugnt och inte stressa kroppen allt för mycket. De sämsta kilometrarna gick därför i ungefär 6,30-tempo.

Efter 14,5 km vände jag hemåt och tänkte avsluta med en femma kring våra kvarter. Men efter bara 500 meter på asfalt så gjorde det sjukt ont i höften. Jag fick avbryta och nöja mig med 16,6 km.

Så, lite felsökning? Vad kan vara problemet egentligen?

Jag kollade på lite olika forum och två svar verkar återkomma till folk som säger att de har ont i höften.

1. Du är kanske svag i bålen?
2. Du borde köra mer benstyrka!

Jag tror inte att jag är för svag i bålen, däremot har jag nästan helt negligerat benstyrka de senaste tre månaderna. Jag har kört benböj hemma några gånger, men inte gjort maskinövningar på Nautilus.

Därför körde jag ett styrkepass på Nautilus i torsdags (som gick jävligt bra, faktiskt och i går blev det ett rullispass på 10 km.)

I dag frågade LK mig om det inte kan vara så att skorna passar mig illa. Det skulle ju faktiskt kunna vara så, då jag gick ner cirka 80 gram per sko iom mitt skoköp i maj.

Men… kan det verkligen vara så enkelt? Slitaget i höften kommer ju efter några kilometer, så jag hoppas att det helt enkelt är så att jag behöver köra mer benstyrka och att jag inte behöver gå tillbaka till mina tegelstenar till New Balance-skor som jag köpte i NY förra året.

”Jag-är-inte-som-de-andra”

Eftersom jag ska gifta mig snart så har jag en sen semester. Alla förutom en handfull personer jobbar fortfarande och oftast är det bara jag här på övervåningen och en annan kille på entrévåningen. När alla är här så brukar lunchställe bestämmas demokratiskt. Sedan tar vi bilen och åker någonstans.

Men när jag är ensam här, som i dag, och jag har cyklat till jobbet, så limiterar det alternativen. Det är mest sunkhak här i närheten. Så det fick bli ett riktigt jäkla sunkhak i dag, Mariannes Kebab och Grill.

Det kändes obehagligt redan när jag rullade in mot sunkhaket. De i kön var inte som jag. De hade rejäla magar, dålig hållning och jag kände mig som en katt bland ett gäng hermeliner. Tack och lov så kom en vältränad 50+ gubbe på rollerblades och beställde käk, det gjorde att jag i alla fall kände lite samhörighet.

Matalternativen på dessa ställen är lite som pest eller kolera. Och inte kändes det bättre av att jag åt Pizza i onsdags. Det fick bli en kebabrulle, som jag hoppas var det minst onyttiga alternativet. Jag cyklade snabbt därifrån. Och jag skämdes nästan.