Skräpmaten förstör Sverige

mcdonalds-logo

När vi förrförra helgen åkte hem från Norrköping hörde vi något chockerande på radion. McDonald’s i Sverige har 400 000 gäster varje dag. Det är fanimej helt otroligt att nästan fem procent av Sveriges befolkning besöker McDonald’s varje dag. Och om man tar bort de allra yngsta barnen och pensionärerna (som jag antar inte besöker McDonald’s särskilt mycket) så innebär det att denna procentandel ökar några enheter till.

Denna siffra är alarmerande och sjukt skrämmande. Men det allra värsta är ju att McDonald’s har många konkurrenter i detta avlånga land. Burger King, Max och alla oräkneliga sunkhak som serverar skräpmat i varje stad. Bara i Uppsala där jag bor är finns det sjukt många hak som serverar mat till en genomsnittskund med alldeles för mycket bukfett.

Det sägs att barnen i Sverige blir allt fetare. Och förra månaden läste jag en artikel i Sydsvenskan om att antalet magsäcksoperationer i Skåne har fördubblats jämfört med tidigare år.

Vart är Sverige på väg?

Annonser

Dags att komma igång

Under helgens Lidingöbesök var jag där som åskådare, en vansinnigt avundsjuk sådan.  Jag älskar den där nervösa, linimentluktande stämningen som infinner sig på löpartävlingar. Man ser i folks ögon att det är nu det ska hända. Det är nu man ska få valuta för all hård träning under året. För många är Lidingölopppet finalen på löparsäsongen och de efterföljande tävlingarna är bara ”nöje”.

Jag bara gick omkring och tittade avundsjukt på alla löpare, och konstaterade att jag nu varit skadad alldeles för länge. Det är fanimej dags att min höft läker och att min förkylning släpper. I lördags följde jag Nea till starten av 15k-loppet. Ni som sprungit loppet vet att det är en 15-20 minuters promenad. Illavarslande nog så utmattade promenaden mig fullständigt och det kryddade min avundsjuka med två mått depression.

Jag vill börja springa igen. Jag vill börja drömma om Marathon. Jag vill.

The days inbetween

Mycket tystnad här på bloggen. Inget händer, trots att jag har haft som underrubrik att bloggen ska handla om ”kampen att bli en stabil löpare”. Det är ju just när man inte springer som kampen är som värst. När jag inte springer så öppnar jag inte ens min Runners World. Jag kollar inte löparkollegornas bloggar och jag har inte koll på mina vänners prestationer som loggas på http://www.jogg.se.

Jag vill knappt veta av löpningen, trots att löpa är allt jag vill göra. Personligen gillar jag bäst att läsa bloggar som handlar om själva kampen mot skador, dålig motivation och allt som tenderar att komma emellan dig och löpningen. Och så skriver jag inget då jag själv är i samma ”fas”. Paradoxalt så det förslår.

Nåväl. Förra veckan fick jag faktiskt upp hoppet om min löpning. Jag körde 7 km och fick massage efteråt. Det kändes kanon efteråt och jag började drömma om Hässelbyloppet den 11 oktober. Sedan kom en helg som innehöll en svensexa. På söndagen började jag känna mig sjuk. Och nu har jag stannat hemma hela jävla veckan.

Typiskt. Kanske kan jag reversera mitt tillstånd när det nu vankas bröllop imorgon? Höstluften är ju alldeles fantastiskt underbar och jag bara drömmer om en helt vanlig mil, en helt vanlig vardagskväll.

Hopp om livet

I söndags stack Nea ut och sprang och det väckte ett sug i mig. För första dagen på en vecka hade jag inte ont i min höft och tillslut knöt jag på mig skorna och sprang ut i regnet.

Luften var helt underbar, men höften strejkade direkt. Det småhögg i höften under den första kilometern som avverkades på cirka 5,35. Men sedan flöt det bara på. Det kändes som lätt jogg och ändå kapades kilometertiderna till 5,25, 5,16, 5,01. Sista kilometern ökade jag tempot och pressade till 4,30.

Nea masserade höften efteråt och i dag, två dagar efter, har jag faktiskt ingen smärtkänning i höften. Och det känns för jävla skönt. Visst, jag kanske inte kan springa längre pass (och måste kanske tillfälligt döpa om min blogg?), men kan jag köra 5 km-pass med rätt bra kvalité så är det inte så pjåkigt.

Jag ska testa 7 km någon gång under veckan och se om smärtan kommer framkrypandes. Två dagar innan vår smekmånad joggade jag nämligen knappa 7 km och hade ont i flera dagar efteråt.

I går körde jag styrka och jag känner träningssuget börjar komma tillbaka. På jobbet har vi pratat om en träningspott som går ut på att om man inte klarar av 4 pass i veckan (och ett antal kriterier för dessa pass) så får man böta en lunch.

Förhoppningsvis blir det en trigger för mina något lata kollegor, samt för en själv att föregå med gott exempel.

Inte Startklar…

symi3

I söndags kom vi hem från Symi, en bedårande ö som vi säkerligen kommer att resa tillbaka till. Kontrasten mellan äckligt exploaterade Rhodos och den lilla 63 kvadratkilometers ön kunde inte vara mer knivskarp. Här ser man inga hotell, utan får läsa sig till på de gamla husen om man vill hitta sitt hotell.  Mycket få saker på Symi gör att du känner att vi lever i år 2009. En av dessa saker är att varje café har gratis trådlöst Internet. Så på alla mysiga caféer satt det alltid någon gubbe eller gumma och surfade in på det-dära-Internet.

Första veckan svullade vi och var på hotellet 5 av 7 dagar. Sola. Bad. Sola. Lunch. Sola. Bad. Sola. Middag. Drink & friidrott på tyska Eurosport. Samma visa alla dagar, vilket var helt underbart. De två undantagen inkluderar en båttur till Lindos och en utflykt till Rhodos stad, ett ställe jag säkerligen inte kommer att besöka igen. Den Gamla Stan i Rhodos är en av världens bäst bevarade medeltida städer. Där tog vi en öl och hade en mysig eftermiddag. Men i övrigt förstår jag inte varför man semesterar på Rhodos? Nåväl. Andra veckan blev betydligt nyttigare. Väldigt långa promenader i bergen, en joggtur och mindre alkohol.

I söndags åkte vi alltså hem. Och av någon anledning började min höft smärta under flyget. (Nej, jag gick inte med i 10000 m-klubben, som Linus insinuerade via sms.) Denna smärta har hållit i sig sedan dess. Jag känner av höften hela tiden och det känns jävligt tråkigt.

Samtidigt har jag sedan någon vecka förberett mig mentalt på att det inte blir något Lidingölopp eller en till vända genom Stockholms Halvmarathon. Jag har kontaktat Folksam angående deras försäkring ”Startklar” och det visade sig att man bara behöver skriva ett brev med vad man betalat och vilket kontonummer man vill ha pengarna på.

Visst var det väl ändå så att man behövde läkarintyg förut, samt att man då fick sin anmälan flyttad till nästa års lopp?