Årets värsta pass

DSC00105Helt utslagen

Jag tog mig ut ändå. Ännu ett ”gem” mot lättjan. Men detta pass var inte alls roligt, det var faktiskt ett av de värsta löppassen jag någonsin varit med om. Jag tänkte att jag skulle kunna hålla 4.45-tempo i en mil, men direkt kände jag att det skulle bli svårt. Det gjorde nämligen vansinnigt ont i båda knäna från första löpsteget. Kanske eftersom jag cyklat massa dagar i rad?

Jag tar mig runt de första tre i fint tempo. Kilometer två och tre går i 4,35 respektive 4,38. Innan jag hunnit tre kilometer känner jag att jag börjar tappa flytet och jag förvånas över den ganska fina kilometertiden. Efter 3,5 km går jag in i väggen. Någon drog i nödbromsen. The fat train stopped.

Jag tappar till 4,43 under fjärde kilometern. 5,11 på den femte. Efter 5,5 måste jag stanna. Knäna skriker av smärta och jag känner mig nästan svimfärdig. Efter att ha stretchat i en minut fortsätter jag min runda och jag biter ihop tills jag avverkat 10 km.

Första fem gick på 23.40. Andra halvan gick på 26.09.
När jag kom hem rasade jag ihop fullständigt och bara la mig på stengolvet i hallen.

Obefintlig löpmoral

Höll på att somna framför jobbdatorn. Cyklade hem 7 km i kylan. Tog genast fram löparkläderna när jag kom hem. Innerst inne vill jag bara lägga mig i soffan. Men löparen i mig vill testa milen i svinkylan.

Klarar jag 47.30 på en mil?

Henrik 4 – Lättja 0

DSC00099#1Morgontrött på gamla E4:an.

Det är farligt att ha bil. Innan jag tog körkort för tre år sedan var jag en mallig cyklist. Jag cyklade i 10-15 minusgrader. Jag bet ihop, för hälsans skull. Tyckte att de som cyklade var lata fanskap. Numera är jag en bekväm bilist som alltid hittar någon orsak att ta bilen.

Jag behöver kanske storhandla efter jobbet?
Kanske ska jag åka till Gränby Centrum och kolla in rean?
Äh, det är så rått ute. Du behöver vara pigg ikväll om du ska orka träna.

Ibland har jag en legitim orsak att ta bilen. Om jag ska intervjua någon eller sticka iväg på ett fotojobb. Men oftast är dessa ursäkter pseudo-ish. Om jag anstränger mig så kan jag nog  i de flesta fall låna en bil av någon kollega.

Denna vecka har jag gett mig fan på att ta bilen varje dag. Men i morse tog det emot något så djävulskt. I går kväll jobbade jag över och kom hem först 18.50 – direkt till middagen framför AIK-Örebro. Det blev således ingen träning. I morse var jag sjukt trött. Och jag ska iväg på ett fotojobb efter lunch. Och jag tänkte försöka maxa på milen i dag… Och jag vill därför inte komma hem trött. Och…

Jag var på väg att ta bilen. Sedan kollade jag mig i spegeln. I profil. Såg den begynnande gubbmagen. Tog snabbt cykelnycklarna och gav mig ut i den råa Uppsalakylan. Nu hoppas jag att någon kollega vill vara vänlig och låna ut sin bil till mig i dag. Och jag får väl se de sju kilometrarna hem som uppvärmning…

Team Stockholm Marathon Uppsala

Clipboard02

Detta ska bli kul. Spontant tyckte jag att anmälningsavgiften på 540 kronor var lite drygt. Men tittar man på vad man får så är det inget snack om saken att det är värt det. Du får, förutom träningar och föreläsningar, en långärmad funktionströja + anmälningsavgiften till Premiärmilen.

Lunchlöpning

images

Planen var lunchlöpning med kollegan SG (resten bangade). Men så, i sista stund, bangade även SG. Och eftersom vår psychogranne från helvetet (nu minns jag inte om jag skrivit om dem?) gjorde så att vi förlorade ännu en natt med sömn, så var jag helt slut i huvudet. Benen var trötta från helgen och ja, det var mina brasklappar.

Det fick bli cirka 5,5 i drygt 5,30-tempo. Ett meningslöst pass på många sätt, men det kanske känns bättre om jag lyckas köra lite styrka ikväll.

Jag grävde fram mobilnumret till styrelseordföranden i vår bostadsrättsförening, eftersom han under den senaste veckan inte svarat på den fasta telefonen. Tyvärr är han på semester. Så när jag kommer hem ska jag kolla upp vice-ordförandens nummer. Och då jävlar är grannarna stekta.

I går var en natt som på många sätt kan representera de senaste månaderna. Vi lägger oss cirkus 22.30, läser lite och säger godnatt. Sedan börjar det.

BOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOM

Runt, runt, runt, runt. Grannen UNDER oss stampar omkring som om det vore en ilsken tonåring vi har under oss. 23.30 fortsätter det banka. 00.30 går jag upp, skriver en lapp, går ner och postar i brevlådan. Jag har redan ringt på en gång och snackat med killen som bor där med sin mamma. Uppskattningsvis är han i 35-40-årsåldern. Och jag kände direkt att han inte är som ”alla andra”.

Efter att jag ringde på har han blivit bättre på att inte skrika i mobilen inpå småtimmarna.

Men detta bankande försvinner inte. Och det värsta är: jag tror att morsan går likadant. För jag mötte killen när han cyklade iväg häromdagen. Tänkte att nu får jag lite lugn och ro. Men icke. Bankandet fortsatte.

Jag hoppas att de slutar banka/säljer elefanten. För det här går inte. Sömnbristen får allvarliga konsekvenser för humöret, mitt jobb och min träning.