The Name Of The Game

Igår hälsade jag på en god vän i Sundbyberg. Han har sökt några hundra jobb de senaste två åren, utan att ens bli kallad till intervju. Så fick han en idé. Kanske ska jag testa att byta mitt namn? Direkt fick han komma på intervju då han bytte från sitt iranska namn till ett mer gångbart svenskt namn. Galet.

Annonser

Something In Ze Air

Luften verkar ha gått ur många vänner och kollegor. Jag vet inte vad det är, men jag känner mig håglös, trött och nästan deprimerad. Jag har knappt tagit mig till jobbet de två senaste dagarna och väl här har jag fått bita ihop för att få saker gjorda. Och som sagt: jag verkar inte vara ensam.

Igår hade jag inskrivet i kalendern att jag skulle springa, men jag hade ingen lust. I stället fantiserade jag om sängen och ryggläge hela kvällen medan jag vandrade från parkeringen till lägenheten. Likt i måndags fick jag börja peppa mig själv och tänka positiva tankar:

”Kom igen nu! Du har i tre år gnällt över vintrarna i Uppsala. Nu då det är riktig vinter så gnäller du ändå över att det blir extra motstånd för att träna?”

”Kom igen! Det sitter bara i ditt håriga huvud! Njut av den friska luften! Tänk på hur skönt det är efteråt! Se så vackert allt är!”

Så, jag tog mig ändå ut. 7,42 km i 5,48-tempo/135 i puls. Men det kändes inte alls bra. Efter några kilometer började benen stelna till. Efter 5 km började det banka på Dörr Nummer Två, så jag fick avvika hemåt. Två timmar senare satt jag i soffan genomfrusen, trots att jag var omvirad av fru, två filtar och täcke. Benen krampade då och då.

Det känns fan inte bra, helt enkelt. Vad är detta med krampen i benen? Det brukar jag ju inte få vanligtvis? Dessutom är det något lustigt med pulsen, det känns nästan som att pulsen håller på att ta slut. Igår, när jag stod upp och beaktade pulsen på klockan så såg jag den sjunka ända ner till 49 – sinnessjukt lågt! Jag vet att pulsen är individuell, men så låg puls har jag aldrig haft.

Kan det inte bli sommar snart?

Progressiv mil startar progressiv vecka

Bild från mitt ”bås”. På vänster sida har jag massa jobbgrejer och på höger saker massa personliga saker. I bild:

  • Utdrag över farsans resultat i Stockholm Marathon (Bland annat 2.56.52 från 1987…)
  • Träningens tio budord.
  • Inspiration i form av en bild på Terry Fox under hans ”Marathon of hope”
  • Linnea och hennes systerdotter.
  • Corriere dello Sport från 1 september 2009: ”L’Inter umilia il Milan”.
  • Inter-vimpel.
  • Bild som jag tog på den första Springsteenkonserten i somras.

Igår tog jag mig i kragen och stack till Nautilus. Löpning utomhus var uteslutet på grund av den sibiriska kylan som under gårdagen tog ett strypgrepp om Östra Aros. I stället blev det alltså hamsterbandet. Jag fick verkligen kämpa med motivationen innan jag började springa. Kroppen hade börjat vänja sig vid att bara ta det lugnt efter en veckas förkylning och blott två pass under vecka sju.

Tillslut örfilade jag mig själv tänkte: ”SKÄRP DIG FÖR FAN!”

Jag beslutade mig för att köra progressiv löpning i en mil. Första 2 km gick på 10.52, sedan ökade jag tempot så att första 5 km gick på 25.24. Kilometer 5-8 höjde jag farten till 4.36-tempo. Kilometer 9 gick i 4.28-tempo och under den sista kilometern så ökade jag tempot under sista femhundringen.

Andra femman gick på stabila 22.29 vilket gav totalt 47.53 på 10 km. Efter att jag stoppade bandet fick jag krampkänning i låren. Jävligt underligt! Jag kan inte minnas när jag senast drabbades av det! Jag skakade av mig syran i 1 km, vilket gav totalt 11 km och en stabil start på veckan. Eventuellt ska jag transportlöpa en dag denna vecka, vilket kommer att ge cirka 14 km till träningsdagboken. Lägg därtill söndagens TSM-pass och veckan kommer att sluta på cirkus 47 km. Kanske lite för tufft?

Vecka åtta: Oinspirerad

Efter tisdagens 10,5 km och torsdagens styrkepass kände jag mig taggad. Så jag vet inte vad jag ska skylla på då veckan slutade med bara dessa två pass. Nea blev sjuk i torsdags, så jag har gjort mat och varit en good husband och så har det ju varit en massa OS och fotboll.

Jag har helt enkelt inte känt någon inspiration till att träna, konstigt nog. På söndag väntar TSM och 22 km i 5.10-tempo. Nu då jag missat två långpass känns det inte särskilt bra. Men jag tänkte chockstarta kroppen igen, precis som jag gjorde efter jul då jag var förkyld i en vecka.

Planen är tre löppass och två styrkepass. Hur jag ska få in det i ett hektiskt jobb- och OS-schema är en annan femma. Men det är I-landsproblem.

Nautilus Twilight Zone

It was an odd day at Nautilus. På schemat stod styrka och jag inledde som vanligt med 10 min Crosstrainer som uppvärmning. Bakom mig står en gubbe i 40-50 årsåldern och springer som en idiot. But here’s the catch. Jag uppskattar att han kör i 20 km/h. Benen pendlar så in i helvete. Men han håller uppe överkroppen medan han springer! Fucking bizarre!

Jag kunde knappt fokusera på min uppvärmning eftersom jag höll på att krokna av skratt inombords. Inne i själva gymdelen gick det omkring två killar i väldigt udda kläder. En gubbe i typ 70-årsåldern (Som jag även stötte på i duschen. Jag säger bara Wolfman!) som hade någon sorts sparkbyxa på sig och en kille i min ålder som gick omkring i löparoverall medan han körde styrka.

Väl i duschen står en gubbe och borstar tänderna och gör en massa andra hygienåtgärder. Jag har aldrig förstått det där. Vem har så mycket tid att man rakar på gymmet vid lunchtid på en vardag. Ok, låt mig omformulera mig. Det kan ju faktiskt röra sig om arbetslösa människor. Men hur som helst: varför raka sig bland massa människor på ett gym? För att posera? Eller växer håret så snabbt att personen i fråga måste raka sig även vid lunchtid?

Jaja, det blev ett skönt pass på en timme och tio minuter. Jag kände mig superstark i alla muskler förutom bröstmusklerna.

I’m back baby!

Vet ni vad? Det var nästan skönt att inte träna på en vecka. Och på något sätt så uppfylde jag därmed det fjärde av ”Träningens tio budord”, det som lyder: ”Den som tycker träning är roligt tränar för lite”. Efter några tuffa veckor sa kroppen ifrån. Så här i efterhand borde jag ha anat att det skulle komma. Många kollegor gick omkring och hostade och  nös. Dessutom kroknade jag fullständigt under mitt 5k-pass förrförra fredagen och när mina ben tog slut efter 17,5 km förrförra söndagen så borde jag förstått.

Men man vill ju inte förstå. Man vill ju till alla pris träna. Det är nu grunden ska läggas. Hur som helst. Jag njöt av min träningsledighet och försökte verkligen att inte stressa upp mig. Igår gjorde jag mitt första pass på åtta dagar. Jag körde ett lunchpass på 10,5 km som tog cirkus 55 minuter, det vill säga 5,17-tempo. Hälften av sträckan gick på asfalt vilket var helt underbart. Benen bara svävade fram utan större ansträngning.

Får köra lite av en uppstartsvecka den här veckan och inte satsa för hårt. Eventuellt kör jag bara ett långpass på söndag och lägger in lite alternativ träning innan söndagen.

The Art of Being Sick

Det är fanimej en konst att vara sjuk. I måndags gick jag hem efter lunch eftersom jag kände mig hängig. Igår skulle jag tagit bilen i rusningstrafiken till Enskede (av alla ställen) för en intervju, men jag ställde in efter att jag duschat och insåg att jag nog kan behöva min röst om jag ska genomföra en intervju.

Så jag stannade hemma igår. Och jag har stannat hemma idag. Men grejen är den att jag inte kan vara hemma och vara sjuk. En tidning som vi producerar är inne i slutfasen just nu. Det är helt galet fel tajming!

Men jag försöker att inte stressa upp mig. Jag försöker intala mig att allt löser sig ändå. Och att det kan vara bra med en vilovecka från träningen. Detta inre peppande funkade bra i måndags och igår. Men i dag börjar paniken krypa på mig en smula. Jag måste få lite saker ur världen, även om det innebär att jag med täp näsa ska intervjua två, tre personer i dag.