Försöker tänka positivt

Klistrad framför Champions League

Överdoserar Voltaren och har tagit på ett ankelskydd på högerfoten. Den är inte svullen, men jag kan inte gå normalt och haltar när jag försöker ta mig framåt. Amatörläkaren i mig tror att jag vrickat till något ledband vid fotknölen. Innerst inne, när jag tänker på det, så är jag i uppror. I april tänkte jag ju köra stenhårt och logga många, många kilometer till mitt träningskonto.

Nu får jag i stället vila på obestämd tid och försöka träna sådant som inte belastar foten allt för mycket. Dagens transportlöpning t/r till jobbet fick jag stryka från schemat. Eventuellt simmar jag imorgon kväll och ser hur det känns. På fredag drar vi norrut till Övertorneå där det fortfarande är flera meter snö. Det ska bli skönt att komma dit och till Luleå några dagar och bara ta det lugnt.

Jag ser fram emot att pimpla abborrar, bada bastu och om foten tillåter det: springa långpass med LK på måndag. Vi har ritat upp en runda på 25 km som jag ser fram emot att testa. Det vill säga om foten tillåter det.

Håll en tumme eller två, är ni snälla.

Annonser

Välj rubrik själv, bloggdjävul

En rolig feature vore om man kunde låta bloggen föreslå en rubrik åt en, baserat på innehållet i texten. Hade WordPress varit en Appleprodukt så hade det lätt funnits en app för det. Hur som helst. Jag har väldigt svårt att komma på en rubrik som sammanfattar mina känslor just nu.

It is that time of the year då Pollen börjar härja i luften. Första vågen kommer då Al och Hassel börjar blomma. Alen går bananas just nu och är man allergisk mot Björk så är man i regel allergisk mot Al. Jag började snuva lite under helgen och kände att det var dags att börja ta mina Aerius.

Effekten blev extrem dåsighet under gårdagen. Kombinationen annalkande deadline och dåsig kropp är inte att föredra. Jag fick verkligen bita ihop för att kunna motivera mig själv för att träna med Uppsala löparklubb efter jobbet. På schemat stod den första delen i ”Vårcupen”: 2.8 km backlöpning i ”Tvillingbackarna”. Den ena backen är perfekt och snöfri, den andra full av snö. Det var med andra ord jäkligt slitigt. De 2.8 kilometerna avverkades i 4.34-tempo och det är jag ändå nöjd med. Jag kom inte sist i alla fall.

När jag kom hem såg jag fram emot att få lägga mig i soffan och glo på ishockey. Några meter från porten så fick jag en isande känsla längs ryggraden. Jag-har-ingen-nyckel! Insikten i sig behöver inte vara katastrofal, men då Nea skulle träna på Nautilus och vara hemma om cirkus 90 minuter så var det svårt att inte lacka ur. Tidigare har vi haft en reservnyckel hos grannen, men denna granne har nyligen flyttat och vi har inte bekantat oss med de nya grannarna ännu.

Med onda benhinnor fick jag småjogga mot ICA för att handla lite Gainomax. Jag tog god tid på mig i butiken innan jag joggade vidare runt kvarteren där vi bor. Plötsligt stukar jag foten… jag vrickar till den rejält och svär högt. Smärtan lägger sig dock ganska snabbt och jag kan småjogga i två kilometer till innan jag sätter mig utanför dörren och väntar in Nea.

Idag försov vi oss i två timmar. Och jag är riktigt öm i foten. Och fortfarande dåsig i kroppen. Och lite förgrymmad på mina benhinnor. Får försöka lyssna på lite uppiggande musik och tänka positiva tankar idag.

Recap: Premiärmilen

Bild lånad från Marathonmia

Jag är mycket nöjd att jag sprang Premiärmilen igår. För God knows att jag bara ville skita i’t. Jobb, jobb, jobb. Vilodag måndag, tisdag, fredag och under bakislördag. Jag skrev på Facebook på söndagsmorgonen att ” Inte en endaste fiber i min kropp vill åka till Stockholm för att springa 10 km.”

Det kändes helt enkelt inte som det roligaste man kunde göra på en ledig söndag. Benhinnorna har börjat strejka och kroppen känns inte alls pigg. Incitamenten fanns verkligen där för att jag skulle ha skitit i det. Och kanske hade jag gjort det om det hade snöat på söndagsmorgonen. Men det gjorde det ju inte. Så det var bara att ta bilen till den kungliga hufvudstaden.

När jag och Bonus sprang Premiärmilen förr året var det trångt och lerigt. Men nu hade jag lärt mig läxan och därför ställde jag mig nästan längst fram. Detta gjorde att jag hade flyt i steget hela loppet längs den mycket välpreparerade banan. Det fanns varken is eller grus att halka på och det var mycket lite vatten som man sprang igenom. Det jobbiga partiet kom efter drygt två kilometer då man sprang in på en blöt grusväg som sög fast i mina vader likt en gigantisk magnet.

Eftersom jag kände mig lite sliten drack jag hela tre gånger under loppet. Och jag fick håll båda gångerna under kilometern då vi sprang på grus. Jag öppnade i 4.05 och 4.14. När jag fick håll vid 3 km tappade jag all motivation. Runners Low?

Jag började tänka: ”Varför är jag här? Du kunde ligga hemma i soffan nu och se på Mad Men!” Det var inga problem att tagga till under seedningsloppet förra helgen. Igår kände jag att jag lika gärna kunde kliva av banan. Fast enligt Nix ska man ju känna så här….

Hur som helst. Vid varvningen stod Linnéaiter och hejade (bilden ovan) och när jag vid kilometer 6 och 7 började inse att jag ändå kan få en hyfsad tid så vaknade något i mig. Jag drack ganska mycket vid 7,5 km och fick håll återigen när vi kom in på grusvägen. Men sedan märkte jag att jag började ta in på några killar som sprang om mig vid varvningen. Jag åt ikapp meter för meter och la in en mycket högre växel under de två sista kilometerna.

Den sjunde gick på 4.34. Den åttonde på 4.15 och jag avslutade på 4.05. Precis som förra året mätte banan 10,07 km och jag blev lite besviken då jag på målrakan konstaterade att jag var i ”mål” enligt min Garmin på 43.19, vilket hade varit PB, men att jag hade en bra bit kvar. Tillslut kom jag i mål på 43.38, en helt ok tid med tanke på att jag drabbades av Runners Low.

Nu blir det hårdträning under april månad och inga mer 10k-lopp. Nu väntar längre utmaningar alldeles runt hörnet.

Recap: Göteborgsvarvets seedningslopp

När jag läste om Göteborgsvarvets seedningslopp blev jag genast taggad. Göteborg är trevligt, springa lopp tillsammans med vänner är mycket trevligt. Tillslut var jag helt allena när det väl kom till kritan. Men det gjorde ingenting. På en tävling är man aldrig ensam.

Jag snackade med flera killar i min ålder och alldeles innan start kom en skåning fram till mig och frågade hur snabbt jag skulle springa. Jag sa, med viss tveksamhet i mig, att jag ska klara 46 men att jag eventuellt kan hota ner mot 45…

Han knöt sina skosnören och flyttade fram en bit. Kanske såg han att jag var lite väl övermodig? Inför loppet värmde jag upp blott 800-talet meter eftersom det blåste så in i helsefyr! Det var så stark blåst att det liksom inte ens var roligt. I medvinden kunde det helt plötsligt komma en vindpust som gjorde att jag instinktivt höll emot, ungefär som om någon knuffade mig i ryggen.

Jag förstod att jag skulle behöva vara taktisk. Blåsten hade jag inte alls kalkylerat i mitt optimistiska mål på 46 minuter. När starten gick kände man inte av blåsten eftersom vi var så tätt packade. Men sedan skingrades massan och många rusade iväg, inklusive undertecknad. Jag såg ryggen på en lång och ganska vältränad kille och bestämde mig för att ta hans rygg.

Första kilometern gick på 4.05 och andra på 4.16, men då hade jag redan släppt min ”hare”. Det gäller att känna till sina begränsningar. Måltiden var 46 minuter vilket motsvarar 4.22-tempo. Efter två kilometer hade jag alltså 23 sekunder tillgodo och jag kände att detta ska jag bara klara.

Jag hittade ett lugnare tempo och allt flöt på riktigt bra fram till vi hade sprungit 4 km. Kilometer fyra gick på 4,18, men så upptäckte jag att ett skosnöre hade gått upp. Jag fick stanna, knyta skosnöret och hitta rytmen igen. Kilometer fem gick på 4,28 och jag hade efter 5 km tiden 21.32.

Blåsten ställde verkligen till det. När man tappade en rygg så blev det helt plötsligt mycket jobbigare att springa. Den varierande banan gjorde att vinden kom från alla håll och jag, som ändå väger 85 kg och är 187 cm lång, knuffades framåt, bakåt och åt båda sidorna av vinden.

Jag kände som sagt hela tiden att jag hade god marginal, att jag skulle klara det – trots fadäsen med skosnörena.  Men jag kunde inte andas ut förrän vi passerade skylten som förkunnade att vi sprungit 9 km. Milen passerades på 43,21 och i mål hade jag alltså tiden 45,37, vilket motsvarar 4.19-tempo. Mission accomplished.

Efter sju kilometer sprang förresten skåningen om mig. I mål var han 8 sekunder före mig. Han berättade att han knöt skorna extra noga efter att han tittat på mina och tänkt att de såg lite väl lösa ut. ”Förlåt, jag borde ha sagt något”, sa han. Han verkade nästan förvånad över att vi sprang så jämt. Samtidigt sa han att han kände sig betydligt tröttare än jag såg ut att vara. Det var kul att höra. Farsan har alltid sagt att det är bästa tecknet på att man är vältränad är om man snabbt återhämtar sig.

Medan de andra vilade, bytte om och käkade stack jag iväg mot Västra Frölunda. Planen var att jogga de 12 kilometerna hem till min vän, en plan som fick skrotas ungefär halvvägs. Efter jogg över Götaälvbron och sex kilometers motvind längs hamnen fick det vara nog. Det var slut kräm i benen, jag var less på motvinden och ringde efter skjuts. Totalt drygt 17 km i alla fall, även om jag gick miste om ett långpass.

Jag fick plats 344 av cirka 2700 startande. På söndag väntar premiärmilen längs leriga grusvägar. Jag har svårt att se att jag ska göra bättre än 43,21, to be honest.

45,37 – vackra siffror!

Ska snart bege mig norrut mot snöklädda Uppsala och har inte tid att skriva en Recap. Men jag klarade tiden och jag är så fruktansvärt nöjd över det! 21.32 efter 5 km, 43.21 efter 10 km och 45,37 efter 10548,75 meter.

Bilder och recap kommer senare!