Träning, Marathonfrisyr och god mat

Igår kväll gjorde jag kanske mitt livs godaste Pasta Carbonara. Tidigare har jag bara kört ett grundrecept med:

– Två paket bacon
– Fyra ägg
– En stor lök
– 1 dl grädde
– 200 gram riven parmesan
+ två råa ägg (frivilligt)

Igår addade jag färsk basilika och vitlök till blandningen och det gjorde fanimej susen. Det är kul att testa nya saker inom matlagningen. Förra veckan gjorde vi spenatpannkakor med räktzatziki, också en förbannat god rätt som går snabbt att göra.

Helgen spenderades i Norrköping med släkten och jag lyckades bara klämma in ett styrkepass på Nautilus. Denna vecka har dock börjat riktigt bra. Igår testade jag mina ben. Skulle de hålla? Kungsholmen Runt väntar runt hörnet och jag kände att jag var tvungen att testa om benen var sugna på att springa snabbt.

Jag värmde upp i 3 km och planerade att köra 3 km – 3 min vila – 2 km – 2 min vila – 1km – 1 min vila. Smärtan i knät började ge med sig efter att jag värmt upp och den första iterationen gick perfekt: 3km i 4.10-tempo. Jag vilade i tre minuter och ökade sedan farten till 4-tempo. Men jag kände nästan direkt att det skulle bli tufft att orka detta i två kilometer. Jag fegade ur, körde bara en kilometer och vilade dessutom två minuter innan nästa iteration. Sedan körde jag 4.17-tempo på den sista innan jag varvade ner med 2.5 km jogg.

Sammantaget ett ganska svagt pass tempomässigt, men knät höll riktigt bra. Lite småöm igår kväll, men idag kändes det ingenting alls. Därför körde jag idag ännu ett styrkepass för hela kroppen, med fokus på benen.

Höften känns en smula och jag har fått någon sorts kompensationsömhet i löparknätrakten på vänsterbenet. Men sammantaget känns det bra. Benen svarar väl på styrketräningen och verkar klara av att springa på fort – bara jag värmer upp ordentligt.

– – – –

Blev 1 kg lättare igår då jag rakade av mig allt hår. Det är alltid lite ångestfyllt att göra en sån här förändring, men jag blir alltid så himla sugen på att raka av mig håret när vårvärmen kommer. Hur många minuter tror ni att det gör på maran? 🙂

Annonser

Verdict: muskelmaterialfel

Nu när jag satt mig här i kontorslandskapet minns jag inte om han sa exakt så. Var hos Pawel på Hälsojouren och han konstaterade att det behövs excentrisk muskelträning för mitt högerben. När jag visade hur det gjorde ont konstaterade han direkt att detta inte är något konstigt, men att det kanske inte är helt enkelt att läka ihop. I muskelfästet som sitter typ fem centimeter ned på smalbenet har det blivit någon sorts inflammation. Sannolikt eftersom jag slarvat med styrketräningen, samtidigt som jag tränat på bra med löpningen.

Pawel är en trevlig och rolig läkare eftersom han alltid har så mycket berättelser som man få patient får relatera till. Jag sa att jag tyckte att det var underligt att kroppen anpassar sig så snabbt vid träning. Tre benpass i februari, bara två i mars och tre veckors glapp till nästa i april. Då börjar kroppen ”sakna” dessa pass och samtidigt som jag tränar på bra med löpningen så blir jag skadad.

När jag skriver det låter det ju så självklart. Men in the midst of it tänkte jag ju inte så. Snarare: Jag har ju kört hård löpning, bättre att låta benen vila lite grand! Alltså, ett rejält tankesjälvmål, trots att det kändes rätt.

Hur som helst, han började då berätta om en gammal studie då forskare betalade ungdomar 100 dollar per dag för att de bara skulle ligga ner hela dagarna, sedan studerade läkarna hur mycket de tappade på veckas inaktivitet. Tydligen tappar man mycket snabbare än man tror, och kroppen vänjer sig snabbt vid en aktivitet. Sedan började han snacka om Marathonlöpning och att vi människor inte är skapta för att springa så långt, att det kanske har gått för fort under det senaste århundradet. Det lyssnade jag dock inte på 🙂

Nåväl. En väldigt intressant tanke bär jag med mig från läkarbesöket. Pawel sa att Voltaren kan försämra läkeprocessen i vissa fall, och han trodde att det i mitt fall var bättre att låta det läka genom träning i stället.

Jag har fått två små älsklingar

Snorkfröken brukar ofta beskriva sin stora kärlek till löparskor. Jag är inte riktigt där ännu. Det blir två par skor per år ungefär, men oj vad det är härligt när man får ett par nya. Trots smärtor lite här och var och sliten knopp var jag tvungen att testa skorna som kom med posten i tisdags. Jag joggade 10 km i 5.52-tempo. Nästan provocerande långsamt för mig. Dessutom är ett långsamt tempo inte bra, eftersom man har all tid i världen att känna efter.

Varje steg kändes så långsamt att jag hann analysera vartenda nedslag under de 10 000 meter jag joggade. Gör det inte lite ont i höften nu? Benhinnan… nä… fan, det är borta. Tack, New Balance! Höger knä? Not ok.

Höften började, precis som förra sommaren, trilskas lite efter 6 km. Jag kunde jogga på, men inte helt obehindrat. Värre var det dock med höger knä, som jag imorgon ska få analyserat hos läkaren. Jag kan springa. Jag kunde till och med öka tempot några hundra meter utan att jag fick allt för ont. Men vid varje nedslag känns det som om en dvärg springer jämte mig och pepprar mig med en hammare.

Det är överkomligt. Och jag har inte haft några problem sedan jag lunchjoggen. Men det är långt ifrån bra. Nu körde jag 10 km i lustempo. Vad händer när jag ska köra 21.1 på Kungsholmen om två veckor? Och vad händer när jag ska springa 42,2 km? Klarar jag ens det?

Nåväl, jag får tänka på det positiva: de nya skorna, i samverkan med en veckas vila, verkar ha löst mina benhinneproblem i vänster ben. Nu ska jag bara få bukt på höften och knät.

Möcke god mat, mindre träning

Bouillabaise och ett glas vitt till lunch=livskvalité

Körde ett intensivt lunchpass på Nautilus i måndags. 60 minuter crosstrainer som gjorde mig så trött och hungrig att jag åt upp pastasalladen i ett nafs. Sedan vilade jag igår och det lutar åt att jag vilar idag också. En kollega fyller år idag, och jag överraskade henne genom att boka bord på Hambergs fisk här i Uppsala.

I lördags åt vi indiskt då min best man fyllde 32, i måndags överraskade vi världens bästa bonus som fyllde 30 genom att bjuda honom på Tabboulli. Med andra ord: många födelsedagar, fantastiskt god mat, men lite löpning den senaste veckan.

Nu var det en vecka sedan jag tränade löpning. Det börjar klia i benen.

Läkartid bokad

Sådär, då var det bokat. Kontaktade Hälsojouren här i Uppsala, där supertrevlige Pawel är läkare. Internet är förvisso en fantastisk källa för självdiagnostik, men det enda rätta är ju att faktiskt besöka en idrottsläkare. För blott 140 riksdaler kan man prata ut och få lite tips på hur man ska åtgärda sina åkommor. Lätt värt.

Angående självdiagnostik. Via googlande av ”Ont i punkt nedanför knät” kom jag fram till en kommentar i Bureborns blogg, där Benet skrev att svar som liknar mina smärtor. Benhinnesmärtan är alltid likadan, en sorts ömmande blåmärkskänsla. Nedanför höger knä, i vad som känns som toppen av skenbenet, sitter smärtan i en liten, liten punkt. Jag får känna efter noga för att hitta exakt var det är och när jag hittar stället känns det nästan som att det är en nerv i kläm.

Kan det kanske vara så, precis som för benet, att jag måste stretcha mer? Det låter ju betydligt roligare än att det skulle vara någon sorts stressfraktur, som jag skrev om tidigare.

I väntan på löpning

Har laddat med Ibumetin och bokläsning under helgen.

Jag har försökt hålla mig positiv. Men igår, när jag för fjärde gången gick ned de fyra våningarna till tvättstugan och kände hur höften pulserade av irritation, gick luften ur mig. Svarta tankar tog över i huvudet. Det-kanske-inte-blir-någon-mara.  !”#”Q%€&!#€!#%#”!€!€#”

Idag känns det lite bättre. Jag har skissat upp veckoträningen som kommer innehålla massa alternativträning. Två kamrater fyller år, det vankas CL-slutspel och jag har börjat läsa en välskriven bok, ”En sorts kärlek” av Ray Kluun.

Det löser sig.

(Kanske.)

Allt på en gång

I Uppsala har vi flera häften som ger rabatter på mat och allt möjligt härligt, såsom massage. Funderar på att beställa en timmes Thaimassage för ynka 200 riksdaler.

Min gode vän LB har varit sjuk i flera månader och läkarna hittar inget som går att kurera. AA har kommit igång efter sina skadeproblem, men har ändå en bra bit kvar till den form han hade för två år sedan. Nu, i och med den senaste tidens utveckling, är vi en trio skadeskjutna löpare – långt ifrån juli 2008 då vi satt och pustade ut i gräset efter stafetten på Gotland.

Nu har jag alltså:

– Först stukat foten, som dock är ok nu.
– Rejält ont i benhinnan på vänster smalben (tekniskt sett sitter det väl benhinna runt alla ben?)
– Rejält öm på en punkt på skelettet på höger smalben.
– Återigen en inflammerad höft, precis som förra sommaren.

Allt på en gång liksom. Då är det svårt att inte lacka ur och förbanna gud, Island och allt mellan himmel och jord. Men jag försöker att hålla mig positiv. Jag har haft ont i benhinnorna från och till förut och jag har haft samma skit i höften.

Det ska gå att åtgärda. Men det känns ju så snöpligt att det kommer just nu då jag ska toppa min form och köra stenhård träning. Jag hoppas att det blir bättre i benen då jag får mina nya skor. När det gäller höften får jag köra stenhård rehab och smörja in mig med Voltaren. Men jag tycker ändå att det är lustigt att smärtan kom så snabbt.

Jag körde testloppet i Göteborg i mina snabbskor + hemåtjogg. Totalt 17 km. Sedan körde jag 11 km efterföljande helg i skorna. Två dagar efter det kör jag ytterligare 9 km i skorna, varav det mesta är på grus och jordväg. Sedan stukar jag foten och vilar från löpningen i sex dagar. Kör 5 km på måndagen, 10 på tisdagen, och börjar sedan känna mig lite, lite sliten. Tre dagar senare kör jag 5 km med mina tegelstenar, utan att känna av höften. Kör långpasset på söndagen, utan att känna av höften. Cyklar sedan t/r till jobbet på måndagen (Totalt cirka 15 km och cirka 55 minuter) och får samma kväll rejält ont i höfterna.

Jag tycker inte att alla dessa faktorer borde göra att jag får tillbaka mitt skit i höften. Men nu är jag här. Jag ser i min träningsdagbok att jag bara körde två benpass under mars och att jag, innan igår, inte hade kört ett enda i april. Dessutom har jag känt mig väldigt uttröttad av jobbet + att pollen har börjat besvära mig.

När man lägger till dessa faktorer till mixen så kanske det inte är så konstigt ändå. En kollega åkte med Springtime till Portugal för några veckor sedan för att återfå lite energi. Jag funderar på allvar att göra likadant. Bara boka en resa och sticka iväg en vecka. Om jag inte kan löpa så får jag väl köra stavgång, Yoga och bara andas ut.

Nåväl, it ain’t all bad. Ljuset gör himla mycket. Alla är gladare, kollegorna springer mer och man börjar känna doften av sommaren. I förrgår åt vi middag på balkongen vid 18-tiden. Det är livskvalitet!