Bilder Göteborgsvarvet

Tutti pazzi per Materazzi! Sprang i Intertröja, dagen till ära. Många ungar ropade ”Heja Inter!”

Annonser

Efterlyses: Japanska munskydd!

På tre dagar har jag gått från: Jag-är-inte-alls-nojjig, till jag-vill-inte-träffa-en-människa-förrän-5-juni! Det började med att Jens skrev att han var lite orolig för att åka buss. Det fortsatte med att fläktsystemet flitigt används på vårt kontor. Polackerna som byggde huset tänkte inte igenom ventilationen särskilt bra, vilket bland annat innebär att de som sitter inne i kontoren svettas ihjäl och kan inte öppna fönstren. Därför sätter de på fläkten, som då även spyr kall luft över oss inne i kontorslandskapet.

Från varmt. Till kallt. Från varmt. Till kallt. Aldrig lagom. Och är det någon gång man vill att allt ska vara så där mellanmjölk så är det nu.

I förrgår tog jag bussen. Självklart hamnar  jag i en trång buss med en döende kvinna bredvid mig, som hostar på ett sådant sätt att det inte kan tolkas som annat än att hon idag, två dagar senare, är död. Igår var jag på Kvantum. Smockat med folk. En kvinna gick där och hostade rakt ut, bland alla matvaror, helt obrydd om att det fanns flera hundra andra kunder i lokalen.

Jag kände för att strypa henne. Denna recap berättade jag just för vår nya kollega. Hon föreslog något mindre mordiskt: ”Köp såna där munskydd som de har i Japan!”.

Ok, det skulle ju se jävligt konstigt ut, men det är ju faktiskt ingen jättedum idé. Hela tanken med munskydd, som jag förstår det, är ju att man ska visa respekt mot sina medmänniskor. Sen löser ju inte munskyddet det här med vårt usla ventilationssystem. Och dessutom spär det säkert på min nojja ofantligt mycket.

Nåväl. Åtta dagar kvar.
Åtta!

Hur laddar ni?

11 dagar kvar

Helsefyr. Det närmar sig med stormsteg, det-där-loppet. Till 80 procent längtar jag efter att springa 42195 meter, även om det kan låta vrickat.  Resterande 20 procent tvivlar. April månad didn’t treat me right. Jag saknar hårdheten som de riktigt långa långpassen ger. Efter Göteborgsvarvet har jag lite känningar. Direkt efter loppet högg det till i vaden, men efter lite stretch försvann det onda. Igår cyklade jag 2 mil totalt, och när jag var på väg hem fick jag tillbaka känningen i vaden. Det känns stelt, det stramar och det oroar mig en smula. Jag känner mig även sliten på insidan av vänster lår.

Egentligen skulle jag köra styrka på lunchen, men jag fegade ur. Tanken är att jag ska köra intervaller imorgon, men jag funderar på att stryka dessa planer. Nu är det så vansinnigt nära, så man vill inte ta några felbeslut. Hur nervösa är ni?

All I Ever Do Is Read

Jag har alldeles för många prenumerationer. Fokus, SLAM, FourFourTwo, Allt om träning och Café är några av de tidningar som med jämna mellanrum dyker ner i min brevlåda. Många har jag beställt från Tidningsbutiken som ofta har skitbra erbjudanden. Jag åker rätt ofta t/r till den kungliga hufvudstaden och brukar då fördriva en del tid på Pressbyrån. Nu har jag blivit nyfiken på tidningen Omvärlden.

Fyra nummer för 98 spenor är ett löjligt  bra pris och bra nog så att det inte gör något om de bara hamnar på hög.

Folkfest och kaos i Götelaborg

Jag hade länge inställningen att Göteborgsvarvet bara skulle vara ett träningspass. Ett pass att njuta av. Sista tiden inför loppet vaknade tävlingsmänniskan i mig. Ska jag inte försöka ändå? Innan jag åkte iväg chattade jag med min gode vän AA. Han frågade vilken tid jag satsade på. Jag sa 1.40, men att värmen nog kommer att sinka mig några minuter.

Så rätt jag fick.

Redan innan start rann svetten längs ryggen på mig. En tryckande, fuktig värme hade kramat om Göteborg i lördags. Precis som inför Stockholm Marathon 2008 så gömde sig många för solen innan loppet. Själv joggade jag omkring och tänkte: ”Älska värmen! Älska värmen! Älska värmen!”, medan jag mindes tillbaka på alla pass i -15 från i vintras. Jag måste helt enkelt lära kroppen att tycka om värmen. Och det känns som att den resan börjar i mitt huvud.

Jag hade som sagt målet inställt på 1.40. Det tog dock inte lång tid innan jag fattade att det inte skulle gå. Jag seedade upp mig till grupp tre i tron om att man skulle slippa trängsel och att alla i min grupp skulle vilja pinna på. Icke sa Nicke. Första tre, fyra kilometerna fick jag sick-sacka hela tiden. Efter 6 km såg jag första kollapsen. En kille låg i framåtstupa sidoläge, omringad av sjukvårdare, och yrade. Läskigt.

Sedan föll löparna som käglor. Jag såg väl kanske 10 löpare som däckat och många, många som tidigt började gå på grund av värmen. Jag passerade första milen på 48.30 och förvånades faktiskt av den dåliga tiden. Där och då insåg jag att det inte ens är lönt att slita ut mig i jakt på en bra tid. 2* 48.30 + 1100 meter skulle innebära cirkus 1.42.30. Och det fanns inte en chans att jag ville slita för en positiv split.

Vid varje station drack jag en mugg energidryck, vatten och hällde efter det en vatten på huvudet och en vatten innanför min löpartröja (Intertröja, dagen till ära.) Detta var ju såklart väldigt tidsödande. Det säger sig självt att jag kanske tappade 11 ggr 10-20 sekunder på varje station. Det är några minuter som faller bort. Men samtidigt kändes det värt det.

Kroppen kyldes ner, fick ny energi och kunde klara sig till nästa station. Jag beslutade mig för att i alla fall hinna under 1.45. Och då förstod jag att det krävdes en spurt i slutet. Vid 20 km-skylten började jag således att pinna på. Jag sprang förbi oerhört många löpare och noterade 4.34 på min klocka. Sista 100 m gick i 3.40-tempo, medan jag spurtade om folk innan målgången.

För tre år sedan sprang jag min första halvmara just här i Göteborg. När jag nu gick i mål, tre år senare, så fick jag flashbacks på hur jag då fick kramp och knappt kunde gå innan jag stretchat rejält.  Tre år senare är jag mycket mer vältränad och var faktiskt inte ens trött när jag gick i mål. Jag kände mig fräsch rätt snabbt efter loppet.

Det är ett kvitto jag tar med mig till 5 maj. Men gode gud (eller vem som nu bestämmer): se till att det blir svalare om 13 dagar. Får jag beställa 12 grader? Och partier med duggregn?

– – – –

Arrangörerna bör dock ställa sig frågan om inte ett tak bör införas? Helt vansinnigt att de tillåter 70 000 anmälningar. Nu bröt 1400 st och 18 000 kom inte till start. Tänk om dessa 18 000 också hade deltagit? Det var ruggigt trångt i lördags och sjukvården kunde inte hantera alla kollapsade löpare.

Visst är det så att det är den egna individens ansvar. Ger man sig in i leken får man leken tåla. Och dricker man inte, trots att speakern om och om igen proklamerade att man bör dricka VID-VARJE-STATION, så får man faktiskt skylla sig själv. Samtidigt så är det många företag som anmäler sina anställda, det är födelsedagspresenter och gud vet vad. Arrangörerna måste räkna med att det finns människor som har lite, eh, otur när de tänker.

Nu är ju loppet en himla fest och fantastiskt roligt att springa. Men under nuvarande utformning är det inget lopp som man lätt slår personligt rekord om man deltar i. För tre år sedan sprang jag i den sista startgruppen, som då var startnummer 13. Igår sprang startgrupp nummer 21 iväg en stund efter att jag gått i mål.

Jag gick fram till starten, hälsade på en kille och sa ”Ta det lugnt och drick mycket. Det är varmt där ute”.
Hoppas att han lydde mitt råd.

Göteborgsvarvet: 2 dagar kvar

Mustaschen blir tyvärr inte mörkare än så här. Nu har några, hmm, förslag lagts fram för mig. Ska jag färga mustaschen med ögonbrynsfärg? Tänk dig denna mustasch i en annan färg. Korta shorts. Tight linne. Lite spännande, eller hur?

Imorgon drar jag ner till Göteborg för att springa Göteborgsvarvet. Känner mig väldigt opeppad. Detta är ju bara ett stopp på vägen mot Stockholm Marathon. Efter lördagens långpass har min träning sett ut såhär:

Söndag: Vila
Måndag: Vila
Tisdag: Rejält styrkepass
Onsdag: Vila

Planen var att låta kroppen vila efter mitt monsterpass i lördags. Men nu har det blivit lite väl mycket vila. Igår tänkte jag både springa och gå på möte med löparklubben, men livet kom emellan. Diskberg. Tvättberg. Unt su weiter. Kanske var lika bra ändå, för benen känns fortfarande lite möra efter styrkepasset i tisdags.

Idag tänkte jag inleda mitt 33:e levnadsår med att åtminstone jogga en mil. Tanken var ju att jag skulle springa en mil igår och sedan 3-5 km på fredagen. Nu kanske jag får stryka fredagens lätta jogg. Sådär, nu var brasklappen klar nog nedklottrad.

Med andra ord: jag tror inte det kommer att gå sådär jättebra i Göteborg. Jag kommer att njuta av staden och alla goa människor i stället.