Dags att börja köra hårt

Det har inte blivit mycket träning senaste veckorna. I stället har det blivit en hel del läsning och inmundigande av alkohol. Under vecka 24 gjorde jag mina första joggpass efter maran. Först 4 km, sedan 8,5 och när jag skulle köra veckans tredje pass under söndagen fick jag överansträngningssmärta i höger knä. Jag blev oerhört deppig och tänkte ”nämenvafaaaan….”. Dock har jag ju haft sån här skit förut, så jag vet vad som brukar vara lösningen: styrka och balansplatta. Sagt och gjort. Sedan den smärtkänningen har jag kört balansplatta och en hel del squats.

Förra veckan blev det:

Måndag: Vila
Tisdag: Vila
Onsdag: Crosstrainer 15 min + 50 min styrka
Torsdag: 45 minuter styrka
Fredag: 10,16 km jogg
Lördag: 30 min styrka
Söndag: 1,92 km jogg

Passet på 1,92 km ser ju oerhört fånigt ut. Vi skulle ta årets första dopp i en insjö nära svärföräldrarnas torp. Jag fastnade i ”Montecore” och tillslut hade alla timmar runnit iväg och det planerade passet på 10 km innan doppet blev i stället en jogg till sjön med Nea.  Igår skulle jag köra 10 km, men det gick inte riktigt vägen. Pollen och värmen är en dödlig kombination som gör att det känns som att springa i ett vakuum.

Jag fick slita oerhört under de första två kilometerna som gick i 5.30 och 5.20. Jag var sugen på att bara vända hem och skit i allt. Men då mindes jag hur jag brukar försöka väcka kroppen.  När kroppen känns 50 kg tyngre än vanligt så brukar jag försöka öka tempot och tvinga fram en bra känsla i steget. Igår fick jag hjälp av ett fotbollslag som tränade ute vid Uppsala högar. Jag hörde flåset av två unga killar och ökade tempot rejält. Jag tänkte att jag kör resterande löpning progressivt och att jag ska försöka kapa 10 sek under varje kilometer.

Tredje gick på 5.03… fjärde 4.47… femte 4.41. Under den sjätte kilometern hade jag sprungit ifrån fotbollskillarna och jag kände hur jag mattades av. Sjätte gick på 4.50. Kroppen började bromsa in. Jag blev återigen tung i kroppen och det började banka på dörr nummer två. Jag fick avbryta efter 8,2 km i ett s nitt på 5.10.

Helt ok, men jag börjar känna hungern efter längre pass. Och dumt nog är jag jävligt sugen på att notera +100 km för denna månad. Det betyder att jag måste avverka 13 km innan torsdag. Och ikväll väntar öl och pizza på en italiensk restaurang…

Annonser

Den luriga återhämtningen

Efter Stockholm Marathon 2008 vilade jag två veckor och började sedan köra rätt tufft med knappa fyra mil på en vecka. Resultat: överansträngda knän. Efter Florens 2008 hade jag någon form av bristning, som jag fick under loppet, och vilade över en månad. Uppstarten i januari var inte att leka med. Höll på att dö av 5 km jogg på löpband. Efter årets Stockholm Marathon vilade jag helt i 9 dagar. Sedan körde jag 5 km jogg i tisdags, en timme crosstrainer igår och idag funderar jag på att klämma in ett kvällspass med lite styrka.

Denna vecka har jag dessutom cyklat t/r till jobbet varje dag + lite annat, eftersom min kära fru tog bilen söderut till svärföräldrarna. Så jag har med andra ord aktiverat benen rätt rejält.

Kanske är det Maran som sitter i benen, kanske är det ovanan att cykla eller kanske är det så att jag pressar på lite för hårt. Hur som helst så känns det rejält i benennär jag cyklar . De 7 kilometerna tar cirkus 21 minuter med en hel del korsningar längs vägen som jag antingen måste stanna för, eller sakta ner farten. Alltså håller jag ett tempo på cirkus 20 km i timmen. För mig säger det inte så mycket, förutom att det är samma fart som Haille Gebreselassie höll när han slog världsrekord. Den tanken är förresten svindlande när jag tänker efter.

När jag trampar på så går det för jävla snabbt emellanåt. Och då skulle han ändå hänga med mig ifall han joggade efter mig. Hur som helst. Jag upplever att jag pressar på rätt rejält, och jag blir rätt svettig. Och det känns som en bra återhämtning. Eller vad säger ni luttrade Marathonlöpare?

Jag är nämligen livrädd för att dra på mig någon skada. Jag bara fantiserar efter semestern, då jag tänker träna för jävla hårt.

Bilder Stockholm Marathon

Blir man någonsin snygg på dessa foton? Enda gången jag såg att de fotade var i mål, när jag med förförarögon kysste medaljen, och när jag är fotad ovanifrån. De övriga gångerna tänkte jag inte på’t. Notera blicken på killen jag spurtar om…

Konstant hunger

Efter Stockholm Marathon var jag som sagt inte hungrig. Jag åt middag på kvällen, inte för att jag var hungrig, snarare för att jag fattade att jag borde äta någonting. Men på söndagen hade min binnikemask vaknat till liv igen. Frukost. Maxims återhämtningsdryck. Latte. Cornetto. Varmkorv. Kexchoklad. Pizza. Igår var jag hungrig hela dagen. Idag likaså. Åt en stadig pastalunch, men var hungrig redan innan sista tuggan hade inmundigats.

Köpte därför en Swebar och en vitaminwater på Lifebutiken i stan. Sedan kom en före detta kollega med kladdkaka… och nu… nu knockade jag masken i magen. Nu kan jag knappt röra mig. Jag har officiellt PALTKOMA med feta versaler.

Recap Stockholm Marathon: 3.52.04

Hur summerar man snabbt 232 minuters löpning? Kanske genom en bild på en glad kille i finisher-tissha och bild på ett nasty skavsår på låret? Hur många som helst har frågat mig vad jag siktade på för tid i Stockholm. Mitt svar var alltid: ”3.45 om allting går perfekt”. Visst hade jag lite högtflygande drömmar om att kunna utmana ner mot 3.30, men det kändes lite smått naivt.

Det hela löste sig väldigt snabbt eftersom jag inte såg en enda farthållare, förutom under den första kilometern. Med andra ord fick jag i stället springa på känsla.

Första milen: 52.46
De första två kilometerna gick i 4.53 respektive 4.56. Löpsteget kändes bra, men jag kände samtidigt att jag var tvungen att ta det lite lugnare. Jag har aldrig riktigt mästrat det där med att dricka samtidigt som man springer. Men jag testade det vid första kontrollen på strandvägen, vilket ledde till att jag fick hela muggen i fel strupe och började hosta så jag började gråta. Jag tappade allt momentum och vaknade inte till förrän en kilometer senare. Vid slussen blev det korvstoppning och tempot saktades ner rejält. Samtidigt kändes det helt ok. Västerbron passerades enkelt på första varvet. Första milen kändes bara bra.

Andra milen: 53.10
Precis som för två år sedan började det kännas lite stumt i benen efter 13-14 km. Eller stumt kanske är fel ord, men det började i alla fall kännas i benen. Från 10 till 15 följde jag efter några tyska gubbar. Tillslut frågade jag vilken tid de siktade på. De sa 3.50 och då passade jag på att springa om dem. Jag tog i stället rygg på en urstark löpare från Lulekamraterna. Gubben var i farsans ålder, men höll ett himla bra tempo. Så bra att jag tillslut släppte honom när vi väl kom ut på Gärdet.

Tredje milen: 54.52
Jag fattade att det skulle bli jobbigt under den sista milen. Under den tredje milen passade jag på att dricka mycket, äta vad som bjöds på och suga i mig all energi. Den tredje milen är kanske den jobbigaste, rent mentalt, eftersom det är så lite publik ute på Djurgården. Men jag kände att jag var stark. Direkt efter att jag satt i mig dricka kunde jag hålla uppe tempot väl. Mitt Skellefteå AIK-linne uppmärksammades otaliga gånger av publiken ”HEJA SKELLEFTE!”, skrek jättemånga vilket gav en kick.

Sedan hade jag mitt supercrew längs banan: Kollegan AH som lyckades se mig tre gånger och som langade gel till mig vid 28 km, familjen & Bonus som stod på Västerbron och hejade.

Dock passerade jag av tyskarna en bit inne på Gärdet. Jag såg dem aldrig mer.

Fjärde milen: 59.09
Längs strandvägen
fick man energikaka. Strax efter fick jag en gel. Vid slussen fick man buljong. Jag satte i mig allt. Från Slussen till Västerbron gick det, kanske på grund av allt jag satte i mig?, otroligt tungt. Uppför Västerbron fick jag hejarop från familjen, men det kändes så otroligt tungt just då. Fick Coca-cola av morsfars som jag satte i mig. Vid krönet av Västerbron fick jag första krampkänningarna i båda baksidorna av låren. Colan kickade in bra och jag hade ett bra flyt fram till viadukten innan Vasagatan. Därifrån var det väldigt segt. Slakmotorna kändes som branta backar. Från 36 till 40 km funderade jag på vad fan jag håller på med.

Sista två km: 12:07
Vid 40-skylten hände något. Jag hade i princip gett upp loppet. Jag hade ingen energi, ingen lust, ingenting. Det kändes hopplöst. Men då började jag pinna på. Helt plötsligt visade min Garmin sub 5-tempo igen. Jag pinnade förbi massor av människor. Jag skulle framåt, framåt, framåt! Jag kryssade mellan löpare, pinnade på så in i helvete. Fram till 40-skylten tänkte jag att jag skulle komma i mål och gråta av lättnad. I stället kom jag in på Stadion med världens kick och en två år gammal replik i minnet.

För två år sedan stod Nea och Bonus och hejade på Stadion. De tyckte att jag showade för lite. Igår hade jag världens Runners High. Jag sprang så in i helvete förbi massor av löpare. Det kändes som om jag sprang en 400-ing.

Under den lilla vägen in mot Stadion började det hugga i låren igen. Men jag försökte förtränga det. Jag tjoade. Viftade med kepsen och försökte få igång publiken. Med 5 meter till mållinjen fick jag världens kramp och gick över mållinjen. Väl i mål tyckte Bonus att det nästan var pinsamt så som jag höll på.

Aldrig blir han nöjd…

POSITIVT
– 3.52.04 är ingen tid jag känner stolthet över. Vet inte varför det är så. Men själva tempot som det innebär, 5.30, är jag nöjd med. Kanske är det för att jag siktar så högt? 5.30 är nog ungefär min kapacitet idag, även om jag tror och hoppas att jag kapar 10 minuter i Berlin.

– Vädret och supporten var perfekt.

– Publiken var fantastisk! Jag blev alldeles rörd flera gånger under loppet.

NEGATIVT
– Planeringen: Hade bara en gel med mig. Den tappade jag efter 1 km… ULK-Jens hade 6 st med sig…

– Krampkänningarna: Vet inte vad det kan bero på. Tyckte att jag drack väldigt mycket.

– Uppladdningen: Jag börjar tvivla på det här med kolhydratladdning via Vitargo. För några veckor sedan sprang jag 32 km i träning i 5.32-tempo, med bara en påse Vitargo i kroppen. Nu pressade jag i mig massor, men tycker inte att det gav mig någon extra styrka.

– Mådde nästan illa efteråt. Hade ingen aptit alls. Först idag som jag känner mig sugen på ALLT. Hoppas att min älskade hustru svänger förbi Max på vägen hem från jobbet.

Nåväl. Bilder och filmer kommer nog senare. Nu ska jag lägga mig i soffan igen. Benen känns rejält möra.

Dagen före Dagen: Runners Outfit

Stockholm Marathon är en barnförbjuden event va? För farsans gamla Marathon-outfit har ett par skjorts som… ja, ni ser. Vet inte hur många år dräkten har på nacken, men det kan mycket väl röra sig om mitten av 80-talet. Dräkten är lätt som fan, så den är nog jäkligt skön att springa i. Ja, jag vet att det är en faux pas att inte ha sprungit i den tidigare, men det ska inte vara någon fara.

Till denna mara har jag faktiskt undvikit större förkylningsnoja. Visst har jag oroat mig för t, att hälsa på folk och så vidare. Men jag har inte känt efter så mycket som jag brukar göra.

En dum grej måste jag då bekänna. Av ren fåfänga har jag haft tunna sommarskor dessa varma dagar. Skor som jag av erfarenhet vet att jag får ont i fötterna av. Icke bra. Så man kanske kan säga att jag fokuserat min förkylningsnoja till mina arma fötter som imorgon ska färdas drygt 42 000 meter längs Stockholms gator.

Jag leker med tanken att jag ska följa 3.30-haren. Det kan vara och är sannolikt en för djärv och för dum idé. Men fan. Temperaturen ser ut att bli perfekt. Formen är bra. Det pirrar i magen när jag leker med tanken. Nåväl. Det ska bli himla kul att ha farsans outfit på mig. Jag tänkte köpa ULK-kläder via Stadiums klubbkollektion. Men det visar sig att Stadiums klubbkollektion = ni-får-köpa-de-sämsta-kläderna-vi-har-för-ett-högt-pris.

För två år sedan provade jag flera ULK-linnen. Inget var i närheten av att passa. På Stadium provade jag för några veckor sedan de kläder som man kan köpa anno 2010. Jag har massa Craftplagg. Storlek Medium. Sitter perfekt. Det linne jag provade i storlek medium var som om jag hade provat min kära frus löparlinne. Storlek L var även det löjligt litet. Storlek XL hade de inte inne.

Så tyvärr, kära löparkollegor från ULK: jag kommer att bära min hemstads färger imorgon. Men ni får gärna heja ändå!