Beat the Heat at Runner’s World.com

Lite tips på hur man kan klara värmen:

Beat the Heat at Runner’s World.com.

Annonser

Hitta utmaningen i vardagslöpningen

Tack för den liksom…

Förra veckan lämnade inga stolta spår efter sig i träningsdagboken. Tre pass på totalt 27 km + ett styrkepass. I söndags försökte jag, dumt nog, på mig tusingar i den 28-gradiga värmen. Just For The Fuck Of It! Visst var det varmt och visst är det sjukt höga gräspollennivåer, men det kändes så fel att bara sitta inne och häcka. Nea jobbade och jag var uttråkad. Passet slutade i en mindre katastrof. 3.54, 4.03, 4.11 och 4.24 blev tiderna innan jag gav upp.

Under den tredje intervallen fick jag svårt att andas och fick stanna upp och svalka mig i skuggan i några minuter. Jag önskar att jag hade bättre minneskapacitet i mitt stora huvud, för jag undrar om jag haft sådana här problem förut? Varje pass är lite småbesvärligt. Min klubbkompis Jens beskrev det bäst: ”Det är som att andas mjöl!”. Hur som helst. Det är bara att bita ihop och vara tacksam för det fina vädret och skippa lite ambitioner på att springa supersnabbt.

I lördags körde jag och Nea lite styrkeövningar á la Biggest Loser-Bob. Biggest Loser är för jävla bra TV och jag har med stor glädje följt säsong åtta som gick i Kanal 5 under våren. Varje avsnitt ger inspiration till att träna och dessutom snappar man upp en hel del roliga övningar. Bob har en egen hemsida Mytrainerbob.com där han varje vecka lägger upp lite olika tips. Jag och Nea körde hans Yoga-, Plankan- och Utfallsstegövningar. Har fortfarande lite träningsvärk i röven…

I måndags körde jag styrka igen och igår var jag jävligt nära att skita i träningen och bara lägga mig i soffan och ta en lång power-nap. Men i stället bet jag ihop. Stack ut i den mjölrika luften. Steget flöt på allt bättre och efter den tredje kilometern beslutade jag mig för att försöka genomföra en mil i progressivt tempo. Första km gick i 5.31-tempo och jag ökade tempot under varje fram till sista som gick i 4.21-tempo. Totaltiden blev 49.57 (142/163). Totalt sett ett jävligt skönt pass, trots att det är himla besvärligt med andningen.

Progressiv löpning är ett jävligt roligt sätt för att sporra sig själv i vardagslunket. Att sticka ut på ett ”vanligt” 10k-pass brukar sällan vara inspirerande, men genom att lägga upp det så här blir det en rejäl utmaning. Ökar du tempot för mycket mellan två km får du lida senare.

”Jag tror Maradona vet vem jag är nu”

En sorgsen Maradona under den klassiska 0-4 förlusten mot Tyskland.

Ni har säkert sett presskonferensen från när Tyskland mötte Argentina i en träningslandskamp. Maradonas Argentina vann och på den efterföljande presskonferensen visste inte Maradona vem Thomas Muller var (eller så kanske han gjorde det och bara var dryg) och kallade honom för en bollkalle. Otroligt arrogant, men folk älskar honom ändå för att han ju är den han är. Den Store Diego.

De flesta som är i min ålder har en relation till Diego Armando Maradona. Jag var 8 år när han och hans Argentina vann VM-guld i Mexico. Många, många år efteråt var jag Argentina när man spelade fotboll på såna där offline-spel, som dagens kidz inte har en aning om att det fanns för inte allt för längesedan. (Ungefär ett sånt här.) Jag älskade Jorge Burruchaga, ni vet han som avgjorde finalen 1986. Så småningom fick jag fler favoriter i form av målvakten Goycochea, den fantastiske Caniggia och sedermera alla argentinare som spelat i Inter.

VM 1994 är såklart starkt förknippat med Sveriges brons. Men ett lika starkt minne är hur jag sitter med min far på T-centralen i Stockholm och plötsligt får syn på löpsedlarna. Maradona fast för doping. Ridå för en ny Maradona show.

16 år senare är han coach för Argentina, ett land med så vansinnigt mycket talangfulla fotbollsspelare. Vanligtvis är Argentina ett givet andralag för mig i VM-sammanhang. Men när jag såg Tyskland köra över Argentina så skrattade jag mest och njöt av Tyskarnas uppvisning. Mycket har att göra med att Maradona petade Javier Zanetti och Esteban Cambiasso ur VM-truppen, två spelare som haft helt otroliga säsonger i Inter. I stället har han tagit med spelare av lägre klass, som sedan kapitulerat när de mött organiserat motstånd som de nu gjorde i kvartsfinalen. Jag garanterar att Argentina inte släppt in åtminstone två av målen mot Tyskarna ifall Javier Zanetti hade haft hand om högerkanten.

Skadeglädje är en oklädsam skrud och kanske ska man skylla lika mycket på det argentinska fotbollsförbundet som naivt nog gav honom tränarposten, utan att Diego hade någon reell tränarerfarenhet. Men det kändes så himla uppenbart att Maradona inte är en nog duktig tränare. I alla fall inte än så länge. För jag tror att han mycket väl kan utvecklas till en god tränare. Jag beundrar hans sätt att ta hand om spelarna och blir alltid lite rörd när jag ser honom pussa varje spelare i laget efter slutsignalen. Det är lite Mourinho över honom, även om arrogansen går överstyr när han inte ens tackar motståndarna.

Men det har ju att göra med hans bristande erfarenhet som tränare. Han är Gud för otroligt många människor. Han är van att göra som han vill. Ska han behöva tacka motståndarna efter en 0-4 förlust som krossat 40 miljoner argentinska hjärtan?  Ge honom åtta år som klubbtränare och sedan kan han få chansen igen. Tills dess kan han ta och minnas Thomas Mullers ord från presskonferensen efter kvartsfinalen:

”As for Maradona, well, this is special for me. I don’t think that he thinks I am a ballboy any more. I think he knows me now.”

(Vet inte om Muller snackade engelska på presskonferensen, men citatet är från Daily Mail)

Fåfängan segrade

Det damp alldeles nyss ner ett e-mail från TSM Uppsala. De undrade om någon av deltagarna skulle vilja vara med och leda TSM till hösten. Visst vill jag det, men jag skulle gärna vilja ha noterat en tid ned mot 3.30 om jag ska leda gruppen som siktar mot det målet. Nog för att Ylva aldrig ens sprungit en mara och Kalle hade 3.37 som bäst och de ledde ju gruppen med bravur.  Men, men. Det ska till en bra tid i Berlin för att jag ska vilja söka till det.

Hur som helst. Jag lät fåfängan segra under juni månads sista dag. Det fattades 12,7 km för att jag skulle ha noterat 100 km under juni månad. Jag var pollen- & värmetrött igår, men gav mig fan på att springa. Stack ut i långärmad t-shirt med uppkavlade ärmar. Men efter 3 km fick jag ta av mig tröjan och springa baröverkroppad. Och vilken befrielse det var! Visst känns det lite pinsamt/jobbigt att möta så många människor som man gör just nu, men samtidigt innebar mitt blottande att jag ansträngde mig mer för att springa snyggt och snabbt.

Totalt sprang jag 12,74 km @ 5.17 tempo 142/157. I träningsdagboken noterade jag således 100.1 km för juni månad. Jag hamnade före min gode vän LK som nog var trygg i vetskapen om att han vunnit juni månad på 97 kilometers löpning…