Mot nya rekord

Efter förra helgens långpass på 28 km i 5.11-tempo var kroppen sänkt i flera dagar. Säkerligen för att det gick lite för fort, men även för att jag slarvade med sömnen både samma dag och dagen efter långpasset.

Därför körde jag faktiskt fyra vilodagar och blott tre löppass förra veckan. Totalt 49.8 km. Jag är på väg mot något riktigt bra. Efter förra helgen passerade jag totalen i antal timmar för 2009 (blott 140) och efter lördagens långpass (31 km i 5.16) passerade jag förra årets total i antal kilometer (blott 1008). (Eftersom vi körde långpasset på lördagen så kunde vi sova ut igår och bara ta det piano. Idag känns kroppen bra och helt fit for fight.)

Dessutom har jag under augusti, trots att jag stukade foten första veckan av månaden, tagit rekord i antal kilometer för en månad (184).

Förhoppningen är att detta ska ge resultat nästa helg då det vankas Stockholm Marathon. På bilden syns en sliten gubbe som satsade hårt sista året då loppet hette St Eriks-loppet (2007). Då gjorde jag 47.43 efter halva och tog helt slut redan innan halva loppet hade avverkats.

Min totaltid då blev 1.47.42 och sista 11.1 tog alltså 59.59. Nästa helg blir det till att satsa offensivt igen. Men det är en delikat jävla balansgång mellan genialitet och galenskap.

Coach Jens rekommenderar en öppning på 44 på första milen, men jag vet inte om jag vågar mig på en sådan offensiv öppning.

Annonser

Lyssna på kroppen

Med tre veckor kvar till Stockholm Halvmarathon handlar snacket på fikarasterna om löpning. Vi som ska springa snackar taktik, upplägg och allt sånt som hör till en uppladdning. De som inte ska springa är nyfikna på det mesta. Då och då kommer den vanligaste ursäkten till att man låter bli att träna och låter bekvämlighetskilona samla sig runt midjan:

”Jag orkar inte när jag kommer hem”

Alla som gått från noll till då löpningen blir som ett gift vet ju hur jobbigt det kan vara längs den resan. Det är lätt att gripa alla halmstrån med en ursäkt på. Men även om jag nu känner mig halvrutinerad och jag i år har mitt bästa år någonsin, så är det ju faktiskt så att jag ofta får kämpa med min motivation. ”Den som tycker träning är roligt tränar för lite”, lyder ett av de tio budorden.

Och när jag brukar säga att jag också har motivationsproblem emellanåt blir alla förvånade. Som om jag hur enkelt som helst bara sticker ut och springer, vilken dag som helst, när som helst. Men så är det inte riktigt.

Förra veckan körde jag stenhårt. Jag hade en träningsfri dag på måndagen, men var igång igen på tisdagen. Men fan vad svårt det har varit med motivationen denna vecka. Måndag-tisdag spenderade jag på konferens med mitt jobb. När vi kom hem på tisdagkvällen fick jag verkligen bita ihop för att köra ett styrkepass. På onsdagen var jag dock rätt taggad för att köra ett lunchpass, så jag stack iväg till Actic och sprang en mil på löpband.

Men sedan dess har kroppen sagt ifrån. I torsdags tog jag mig med mycket möda och stort besvär ut på rullskidorna för ett pass på 5 km, som följdes av ett corepass på 25 minuter. Till fredagslunchen hade vi bokat in ett löppass och vore det inte för att jag skulle agera draghjälp åt en kollega så hade jag skitit i det. Idag hade jag en tanke om att köra ett backpass eller att jag skulle dra med Nea till badhuset.

Men jag kände att jag inte pallade. Två intensiva jobbveckor. Hård träning. Lite sömn. Idag behövde jag faktiskt lyssna på kroppen och jag har gjort det helt utan dåligt samvete. Imorgon väntar ett tufft långpass igen.

Fem veckor till Berlin. Tre till Stockholm Halvmarathon.

Can’t wait.

Bästa träningsveckan någonsin

Min gamle vän LK är en tokig fan. Trots att han hade benhinneproblem under lång tid, gick han från drygt 90 km i juni till 230 i juli.
Han tränade stenhårt. Flera dagar i rad. Med hög kvalitet på många pass. Och jäklar i gatan vad han har höjt sig. Det är häftigt att se hur hård träning ger resultat.
Nu består jag inte av finsk epo/granit/sisu som han gör, men jag brukar säga att jag hoppas att jag har lite av farsans löpargener i mig (2.56 på maran) LK brukar säga att om vi bodde i samma stad så skulle vi pressa varandra ner mot 40 på milen. Han har säkert rätt. Men än så länge funkar det rätt bra att peppa/inspirera varandra på 85 mils avstånd.
Förra veckan cyklade jag varje dag t/r till jobbet. Totalt drygt 70 km inklusive lunch- och intervjuutflykt. Dessutom tränade jag:
Måndag: 5,58 km jogg @ 5.36-tempo
Tisdag: 10 km lunchjogg @ 5.27 + 30 min Core (kväll)
Onsdag: Vila
Torsdag: 10 km snabbtest @ 4.42 (avbröt efter 5 km och 21.54 pga värme/pollen/klenhet och joggade resten) + 2,34 uppvärmning/nedjogg.
Fredag: Styrka 75 minuter
Lördag: Rullskidor 6,37 km @ 5.30
Söndag: Långpass 31.13 km @ 5.18
———————————————–
Totalt: 59.05 km (bästa någonsin) och 7,5h träning.
Nu väntar kick-off på Rånäs slott. Alla kollegor är samlade för första gången. Folk hostar både till höger och vänster.

Noja, I welcome thee.

Med sikte på 11 september

11 september har sedan 9 år tillbaka en lite dålig klang, to say the least. Men i år kommer 11 september bli jävligt speciellt. Två av tre på bloggbilden är anmälda till Stockholm Halvmarathon och den tredje är, förhoppningsvis, på gång att anmäla sig. Dessutom är min gamle vän LK anmäld och flyger ner från Lule samma dag som loppet. Förutom dessa tre herrar kommer 6-7 kollegor att delta + Jens och flera andra från Uppsala Löparklubb.

Det som är extra kul är att Bonus har ett pb på 1,39,32, LK 1,39,56 och jag har 1,40,50. Det är med andra ord upplagt för en hel del spänning inför loppet. LK är den som tränat bäst av oss alla och den vars form är absolut bäst just nu. Men det är en månad till 11 september och mycket kan fortfarande hända. Den tredje herren på bloggbilden, Mr AA, har ett PB på 1,42,31 från Stockholm Halvmarathon för två år sedan. Sedan dess har han dragits med massa skadeproblem och är nu på gång med sin träning. I San Francisco noterades han för 1,46 på en tuff bana. AA har en enorm vinnarinstinkt och jag tror att han kan hota ner mot 1,40 om en månad om han håller i träningen.

Om träningen flyter på under kommande månad så ska jag kunna kapa 2-3 minuter från mitt PB. Frågan är hur långt det räcker i kompiskampen?

Se The Pacific

Jag älskade Band of Brothers. När jag hörde att ännu en miniserie var på gång från Hanks & Spielberg blev jag oerhört nyfiken. Och serien har inte gjort mig besviken. Den är så jävla stark att det nästan är obehagligt att titta. Det känns som att man själv är med i striderna. Jag känner rädslan. Paniken. Ångesten. Och jag blir full av ödmjukhet när jag tänker på soldaterna som gick ut i andra världskriget för att rädda världen från galna japaner och vidriga nazister.

Sommaren är kort

En vecka i Uppsala. Nästan tre i Norrbotten. Och snabbt gick det. Fyra veckors semester kändes knappast som fyra och det är väl en del av livets eviga paradox. När man är ledig vill man passa på och träffa vänner och släkt. Men då går tiden å andra sidan så fort så det inte känns som att man varit ledig. Jag och Nea har inte haft en enda dag när vi var bara vi två på hela semestern. Dock har jag sparat en vecka för att eventuellt dra iväg till en solstol om några veckor.

Den ultimata avslappningen för mig är att se en god film. Nu har vi dock inte sett så många ”goda” filmer, utan mest lite halvdant strunt såsom filmen i trailern ovan. När jag först hörde talas om Vicky Christina Barcelona tänkte jag att den verkar gode meningslös. När jag sedan såg den positiva kritiken så blev jag lite nyfiken, och när Canal+ började sända filmen så spelade jag in den på boxen. Jag kan för mitt liv inte förstå hyllningskören och känner spontant att hyllningarna kommer enbart för att det är en Woody Allen-film.

Dessutom har vi sett Inception som jag tror, likt med ovanstående film, får positiv respons för att det är Christopher Nolan som ligger bakom den, det är lite eggande svårt att hänga med (och då måste det ju vara bra!) och likt en dominoeffekt tycker alla helt plötsligt att den är fantastisk. Filmen är unik och sevärd, men både Memento och The Dark Knight var bättre verk – secondo me.

Nåväl. Löpningen då? Jodå, den har gått helt ok.

Första veckan: 41 km löpning + 24 km cykel + 1 styrkepass
Andra veckan: Till Lule – -> förkylning –> 30 km löpning
Tredje veckan: 28 km löpning + 29 km crosstrainer + 2 pass styrka
Fjärde veckan: 27 km + 10 km rullskidor + 1 styrkepass

Tre långpass har jag hunnit med. Under förra veckans långpass stukade jag foten på exakt samma sätt som i påskas, fast nu med vänster fot. Dock inget superallvarligt. Sist tog det en vecka och det lär väl ta något sådant även denna gång. Förhoppningen är att jag ska hinna jogga ikväll/imorgon och hinna med ett rejält långpass till helgen.

Mot Berlin!