Berlin Marathon – Del 5: Början på en kärlekshistoria

Berlin – hit kommer jag åka igen!
Jag skämdes lite över att jag var så dåligt insatt i Berlins aktuella situation. Jag förvånades över hur många unga tiggare vi såg, och när jag sedan läste att Berlin går på knäna ekonomiskt och att människor tjänar väldigt lite pengar så gick jag nästan omkring och kände konstant synd om alla människor á la Strindberg…

Nåväl, ett sista inlägg här som summerar vistelsen.

Hotellet ++++
Vi bodde på Upstalsboom i stadsdelen Friedrichain. Hotellet låg väl inte optimalt med tanke på att vi fick gå knappa kilometern till tunnelbanestationen och att det tog en kvart att ta sig in till stan. Men hotellet var förbannat trevligt! Vi kom dit, fick ett väldigt fint rum som dock vätte mot en livlig korsning. Jag kände direkt att jag inte skulle kunna sova om det skulle låta sådär under hela helgen.

Så jag ringde receptionen, frågade om vi kunde få ett rum som inte låg ut mot gatan. Det gick så bra så. Vi fick ett ännu finare rum där det knappt hördes någonting alls utifrån. Dessutom fanns ett gigantiskt fruktfat som välkomnade oss till hotellet. Läropeng: VÅGA fråga om du kan få ett bättre rum.

Trevlig personal, bra frukost på ett hotell som låg i ett mycket trevligt område. Vi åt mycket god indisk mat för 7 euro var på fredagen, jag klippte mig på lördagen för 10 euro och skämdes när jag skulle betala. Området har blivit populärt bland unga just för att det är så billigt.  Enda på minustkontot var middagen sista kvällen, som var lite sisådär. Men jag kunde leva med att Carbonaran var lite intetsägande då den bara kostade 7 euro.

Loppet +++++
När kan jag anmäla mig till nästa år? Fantastisk publik; tyskar som ställde ut gigantiska högtalare på sina balkonger och spelade låtar som ”Highway to Hell”, ”Macarena” och allt möjligt som gjorde att alla löparna tjoade och tjimmade tillbaka; danskar som verkligen satte färg på loppet genom sitt fantastisak engagemang.

Organisationen var fläckfri. Informationen kom i en strid ström via e-mail inför loppet, i startområdet flöt allt på helt perfekt och väl i mål gick det oehört smidigt med allt. Det första jag sa till Max & Nisse efter loppet var att Stockholm Marathon inte på långa vägar kan jämföras med detta lopp. Som att jämföra en semester i New York med en i Göteborg. Allt är bättre i Berlin, förutom kanske Finisher t-shirten som mer liknar ett tält än en tröja.

Visst kommer jag köra Lidingöloppet någon gång om jag nu envisas med att göra klassikern någon gång, men detta lopp kommer jag att springa många, många gånger.

Berlin +++++
Häftig arkitektur, billiga restauranger, smidig tunnebana och historiens vingslag över hela staden. Visst är den lite skitig, men helhetsupplevelsen är verkligen en femplussare – trots det dåliga vädret. När vi åkte hem hade vi inte turistat särskilt mycket, eftersom vi resonerade som så att vi kommer att åka hit många gånger till.

Om inte för att springa så för att klippa sig.

Annonser

Berlin Maraton – del 4: Loppet i siffror

Öl på hotellet. En Berliner förstås!

The Numbers
Som sagt är det en viss differens pga GPS:ens felmarginal och att man inte springer den kortaste vägen. Men det ger ändå en bra bild över hur jämt det gick när man listar siffrorna över hur jag sprang.

Första milen (50.21)
5.05
5.00
5.01
5.02
5.07
4.58
5.03
4.54
5.03
5.05

Andra (49.51)
4.45
5.02
4.55
4.58
5.04
5.07
4.59
5.03
4.57
4.58

Tredje (50.33)
5.01
4.59
5.02
5.05
4.59
5.09
5.02
5.07
5.08
4.58

Fjärde (51.11)
5.03
5.02
4.55
4.58
5.01
4.58
5.18
5.18
5.18
5.16

Sista 2195
5.37
5.11

(4.46-tempo sista 652, alltså drygt 450 m för mycket)

Berlin Marathon – Del tre: Then We Take Berlin

När jag kom i mål och hade fått min medalj och goodie bag frågade jag ivrigt: ”Where is the beer?!”. Notera kaggen på segerposen. Känns som att den växte rejält under de veckor man inte tränade…

Otrolig publik & konstant flyt i löpningen
Efter 13-14 km började benen ömma lite. Det oroade mig jäkligt mycket, eftersom jag var med om exakt samma sak i Stockholm 2008. Då sög värmen ut all kraft ur kroppen och från 13 till 21 tappade jag all kraft i kroppen. Var samma sak på väg att hända nu?

Jag började peppa mig själv och sa sedan upprepade gånger under loppet: ”DU bestämmer hur du känner dig. Bara du!” Ömheten i benen och fötterna blev inte värre och jag kunde springa på med samma flyt, påhejad av den fantastiska publiken.

Det kändes som att det var lika många danskar i publiken som det var längs banan. Jag sprang hela tiden med danskar omkring mig och hörde otaliga hejarop. Danskarnas gemenskap var rörande att se. Jag började fundera på varför inte denna gemenskap finns bland svenska löpare? Varför kan inte vi lika gärna ha Sverigelinne med klubbnamnet på ryggen?

Även om många löpare bara tänker att publiken ska ge energi, så gäller det att ge och ta. När man själv vinkar och slänger kyssar så svarar publiken med ännu högre vrål. Och när jag själv vinkade och showade så fick jag ännu mer rysningar i kroppen.

Andra milen gick på 49.51 och jag passerade halvvägs, enligt den officiella tiden, på prick 1.47. Garmin och den officiella tidtagningen gled allt längre ifrån varandra i takt med att man sprang till vätskestationer, kryssade omkring samt att Garmin de facto har en viss felmarginal.

Under den tredje märkte jag att jag tappat ännu en gel ur det gel-band jag köpte på löparmässan. Nåväl, jag fick hålla tillgodo med de bananer som delades ut fram till gelen som skulle, enligt arrangörerna, bjudas löparna efter 27 km. Mycket riktigt fick vi en gel där som gav en extra kick till mig. För första gången provar jag på att ta tre gel under en Mara. Dessa intogs vid 9, 18 och 27 km.

Tredje milen gick förvånansvärt bra. Jag rös av välbehag när jag kände att jag hade en riktigt bra tid på gång. Jag kände mig pigg, men samtidigt lite oroad för om ”väggen” skulle komma. Men det gjorde den inte. Jag snittade sub 5 från 30 till 36 km och kände mig superstark. Km 37 gick på 5.18, vilket förvånade mig. Jag kände nämligen inte att jag hade tappat i tempo. De två nästföljande gick också i samma tempo, följt av 5.16, 5.37 och 5.11 innan jag spurtade i mål på 3.35.45.

När jag kom i mål var jag alldeles överväldigad. Jag snittade 5.06 över 42195 meter – det trodde jag verkligen inte att jag hade i mig.

Ett Marathon är en härlig upplevelse av många anledningar.  Dels är det en stor utmaning, såklart, dels är det ett väldigt bra mål med träningen. Men det kanske allra härligaste är gemenskapen. Publiken som skriker på sina vänner och sina älskade, löpare som peppar varandra innan och efter loppet. Jag snackade med flera främlingar både före och efter loppet, som om de var nära vänner. Man får ett starkt band, och man känner samma stolthet.

Jag hämtade mina kläder, drack ölen vi bjöds på och gick snabbt till Nea som väntade vid bokstaven ”Z” vid återhämtningsplatsen (där slutade deras alfabet). Det första jag sa? ”GET IN!”

Del 2: I Came To Berlin To Have Some Fun
Del 1: Uppladdningen

Berlin Marathon – Del 2: I came to Berlin to have some fun

Nyklippt med en Vitargo i handen – dagen innan loppet.

Underbar stämning i Berlin!
När Promoes röst fyllde vårt hotellrum var jag trött. Klockan var ju ändå 06 och jag går aldrig upp så tidigt. Men jag var inte trött som under de tidigare marorna, när jag vaknat och nästan känt mig gråtfärdig för att jag fått för lite sömn. Direkt när jag ställde mig upp blev jag supertaggad. Let’s do this!

Robson Green, kanske främst känd från ”Mord i sinnet”, leder ett fiskeprogram som heter ”Extreme fishing”.  Jag gillar hans entusiasm och barnsliga nyfikenhet när han åker runt hela världen och försöker fånga fiskar på sätt han ofta aldrig provat. Han brukar skrika ”GET IN!” när han fångar en fisk. Den frasen har fastnat, och när jag tog på mig löparkläderna på morgonen smattrade jag frasen ”GET IN!”.

På väg till t-banan träffade vi två danskar som sprungit loppet två gånger tidigare. De berättade att Berlin Marathon är en reunion för löpande danskar och att var sjunde, av de 40 000 deltagarna är från vårt grannland. De följde mig till starten och guidade mig på området, vilket lättade lite på nerverna.

På väg till startområdet träffade jag Gareth Southgate.  Ni vet, straffmissaren vars mamma sa att hon visste att han skulle missa och som nu dessutom kan lägga till ”Misslyckad tränare” till sitt CV.  Jag fick en helt annan respekt för honom nu! Way to go Gareth! (Lite stolt över att jag slog honom med 18 miuter…)

Nåväl, det var en liten passus. Under fredagen var det 20+ och varmt som en sensommardag. På kvällen sa prognosen att det skulle bli 22 grader och molnigt på söndagen.  Väderprognosen var… sådär. Väl i startområdet var det 13-14 grader och regnigt. Jag började ifrågasätta om jag verkligen skulle springa i mina korta shorts och ett linne. Tillslut beslutade jag mig för att köra i det jag tänkt från första början: mina barnförbjudna DDR-shorts, mitt Skellefteå AIK-linne och en svart keps som skydd för regnet.

När starten gick var det en otroligt härlig stämning i startområdet. Jag tittade upp på alla ballonger i himlen och sa ”kom ihåg det här, den här bilden, du är med i något jävligt häftigt – glöm inte det”. Mycket av ett Marathon handlar om Mind Games. Du kan vara en grym löpare, men har du inte huvudet med dig så kommer du aldrig att nå dina mål.

När jag diskuterade möjliga tider med Max & Nisse sa jag att jag blir glad om jag gör kring 3.40, men att 3.45 kanske är mer rimligt. På mina riktigt långa långpass har jag legat från 5.11 till 5.18.  3.41 betyder cirka 5.15-tempo och jag tänkte helt ärligt att det låter jävligt tufft att springa 10-12 km längre och hålla samma tempo.

Jag räknade med att det skulle bli trångt under första milen och att den skulle på kring 51 minuter. Coach Jens trodde att 5.05 skulle kunna vara ett lämpligt Marathontempo och jag tänkte att jag skulle försöka hålla mig mellan 50 och 51 så länge som det gick. På bilder från tidigare lopp i Berlin har jag sett att folk sprungit på refugen i mitten av Strasse de 17 juni för att undvika trängseln. När starten gick stack jag omedelbart upp till refugen och slapp därmed mycket trängsel. Förutom själva starten var det inte mycket till trängsel, bara några få korvstoppningar under den första milen.

Mina enda två missöden kom under loppets första 10 km. Först blev jag så pissnödig att jag fick stanna till efter 5 km och lätta på trycket. Där rök 20 sekunder som jag tog igen genom att öka farten. Sedan fick jag stanna och knyta om högerdojjan. Jag hade knutit den alldeles för löst och det gjorde så att jag fick allt mer ont i benet. Jag tappade drygt 20 sekunder till, som jag dock snabbt tog igen. Första milen gick, enligt min klocka, på 50.21. Right on time.

Del 1: Uppladdningen

Berlin Marathon 2010 – Del 1: Uppladdningen

Äntligen ett perfekt lopp!

Uppladdningen

Veckorna inför Berlin Marathon var hemska. Efter att ha tränat stenhårt i augusti var det dags att börja trappa ner. Kroppen undrade vad fanken jag höll på med och ville ut och springa flera gånger i veckan. Men nej, det skulle trappas ner. Vila. Urk.

När man är inne i en hård träningsperiod och missar en vecka av någon anledning så känner då jag mig otroligt slapp, otränad ja, hemsk helt enkelt. Det värsta inför Maran var dock alla förkylda människor. Jag blev oerhört nojig av alla sjuka kollegor som, helt utan solidaritetskänsla för oss andra, kom till jobbet och hostade, nös och smittade sina baciller på oss andra.

På flyget till Berlin lät det som om jag hamnat på ett flygande sjukhus (ok, kanske en liten, liten överdrift), i Berlins tunnelbana, på löparmässan… överallt hostades det. Jag var nervös ända fram tills kvällen innan för att jag helt plötsligt skulle åka dit. Men jag klarade mig.

Sista veckan försökte jag att sova väldigt mycket. Jag såg till att jag fick 3-4 nätter med 10 timmars sömn.  Vi struntade i frukostloppet på lördagsmorgonen som Berlin Marathon arrangerar, och såg i stället till att sova länge och äta massor av den fantastiska frukostbuffén.

Tanken var att jag inte skulle gå så mycket under lördagen. Jag brukar lätt få ont i fötterna när jag strosar omkring i en storstad.  Ändå en hel del vandrande i Berlin och fötterna värkte rejält på kvällen när vi åt en pizza och delade på några öl.

Innan vi slängde i oss kalorier (Nea behövde dem också eftersom hon skulle gå massor och heja på mig…) hade vi träffat IF Linnéa-gänget på en restaurang och snackat lite om loppet. För första gången fick jag träffa Nisse, från www.maxochnisse.se, Görel, superduktige Allan som drev bloggen www.runnershighandthelowestlow.blogspot.com. Det kändes skönt att prata av sig lite om loppet och höra hur andra som sprungit loppet förut resonerade kring de 42 km vi skulle springa dagen efter.

Det största orosmomentet inför mina tidigare maror har varit sömnen. Jag kan helt enkelt inte slappna av kvällen innan. Inför Florens 2008 provade jag sömntabletter, men det funkade inte. Nu drack jag lite öl, men det funkade inte riktigt heller. Jag kunde inte somna. När jag tänkte på loppet så skenade pulsen direkt.

Jag försökte att inte stressa upp mig. Tillslut gick jag upp och tog två alvedon. Klockan 06 skulle mobilen starta igång och ur den låten ”The Long Distance Runner” strömma. Måtte jag få lite sömn innan dess…

5 dagar till Berlin Marathon: Denna Eviga Förkylningsnoja!

Usch, jag blir så trött på mig själv. Förkylningsnojjan kommer vare sig man vill det eller ej. Överallt möter man förkylda människor. Där jag sitter nu, på ett fik i Östersund, sitter en tjej bakom mig och nyser och snett framför mig sitter en tjej och hostar frenetiskt. Och nu hostade en gäst som nyligen kom in här.

På flyget hit var det såklart massa människor som hostade och nös. På vårt kontor är eller har många varit förkylda. Exempelvis:

Kollegan framför mig, de två som flankar den framför mig, två projektledare, tre på ekonomiavdelningen… snabbt räknat. Jag har säkert glömt flera. Dessa människor går omkring och hostar och nyser. Överallt. På toaletten dit du oundvikligen måste gå. I köket. Överallt där man själv går under nio timmar av dygnet.

ÖVERALLT! Säg mig: Hur ända in i helvete kan man undgå att inte bli förkylningsnojjig? Jag har varit snorig i flera veckor och nu har halsen också börjat ömma. Men jag vet inte om det är noja eller verkligt halsont.

Suck. 5 dagar kvar.

6 dagar till Berlin Marathon : Ett Marathon är långt

Nästa helg väntar 42195 meter längs gatorna i Berlin. Nervositeten börjar smyga sig på mig i takt med att hösten förvandlar grönt till gult, till rött. Jag har känt mig rätt lugn och trygg i att jag ju faktiskt klarar av distansen. Jag vet att det kommer att kännas som ett helvete under någon del av loppet, men nu är jag bättre förberedd än någonsin. Ändå har nervositeten börja ta fart i mig, främst påeldad av alla (censur) kollegor som kommer till jobbet och är sjuka. Censur censur censur! Dessutom blir jag påverkad av alla vänner som verkar nervösa för min skull.

När jag läste igenom det gedigna PDF-dokument som vi fick skickat till oss (det är sannerligen ordnung på tyskarna) växte nervositeten och anspänningen ytterligare. Berlin Marathon verkar vara ett så härligt arrangemang och jag blev faktiskt påmind om att försöka njuta av loppet och inte vara så tidsstyrd. Självklart kommer jag att bli besviken om jag inte slår 3.52 från årets Stockholm Marathon, men jag måste försöka njuta ändå och tänka på att jag faktiskt deltar i en av Marathonvärldens fem ”Majors”. Och att inte glömma att jag gör detta för att jag älskar det.