Trista november

En löparkänsla som känns långt borta.

November är för mig  ihjälfrusen höst, mörker och snöfri vinter. Detta är tivelsutan den värsta månaden på året, secondo me. På mitt jobb lyckas vi alltid ha riktigt fullt upp i november. Så man kommer hem trött i huvudet och frusen ända in i själen. Och då ska man dessutom orka träna? Jag beundrar verkligen  alla som kör hårt denna månad. Blotta tanken på att jag nästa år ska springa tre Marathon gör mig trött och tveksam på samma gång. Kommer jag verkligen att orka?

Men det är klart att jag kommer att orka. December väntar på att få göra entré. Förhoppningsvis i lika snöklädd skrud som förra året. Just nu kan man varken åka rullskidor eftersom det är isigt och snö på gatorna eller vanliga skidor eftersom det inte är tillräckligt med snö. December 2010 blev en bra månad med cirkus 15 timmar träning. Förhoppningsvis kan jag nå 20-talet timmar i år.

Så, gör din entré, Kung Bore! Må du ge oss Uppsalabor en lika vacker vinter som föregående år.

 

Annonser

Det blir ingen ultralöpare av mig

Jag har sällan känt en riktig rädsla över en tävling. När jag och AA åkte med bussen från Mora mot Sälen i mars 2008 var jag likblek. Jag fattade inte vad jag gett mig in på. Eller det var ju just det jag gjorde. Jag var inte nog förberedd med knappt 10 mil skidor och lika många mil rullskidor.

Inför förra helgens ultraintervaller kände jag i början av veckan samma rädsla. Vad-i-helvete-ska-detta-vara-bra-för? Sedan Berlin Marathon hade jag sprungit knappt 50 km på 48 dagar. Nu skulle jag försöka mig på 80 på ett dygn. Lycka till, liksom.

Men ju närmare jag kom desto mer taggad blev jag. Den sedvanliga förkylningsnojan kom över mig i början av veckan, men när jag väl omfamnade utmaningen släppte nojan och jag började istället peppa mig själv. Visst fattade jag att jag nog inte skulle orka 80 km, men åtminstone 4-5 intervaller skulle klaras av.

Intervallerna skulle springas med min superfitta vän DM. Och det var väl där den sista lilla oron låg. DM har ambitionen sub-3 på Stockholm Marathon 2011, medan jag kommer vara nöjd om jag närmar mig 3.25. När jag väl skulle krokna visste jag att DM hade mer i sig. Och så blev det.

Första intervallen påbörjades några minuter innan 06. Jag är inte gjord för att springa så tidigt och kroppen förbannade huvudets beslut att delta i denna absurda tävling. Termometern visade -6. Gatorna var täckta med snö och is. Första intervallen förflöt utan problem fram tills magen började böka efter 5 km.

Vi hade någon sorts vision om att vi skulle ta det lugnt, se film eller tv-serie och liksom varva ner totalt mellan varje intervall. Så blev de dock inte. De tre första intervallerna tog 58, 58 och 1.01. När vi väl hade duschat och satt oss ner för att käka hade klockan vridit sig en halvtimme framåt. Och när vi väl fått i oss käk närmade sig nästa intervall med stormfart.

Andra intervallen förflöt riktigt bra till exakt halvvägs då magen återigen började böka. Det är en mardröm att springa med krånglande mage. Det går inte att tänka på något annat och steget blir krampaktigt. Efter 8 km och 18 totalt började lite muskeltrötthet infinna sig.

Även under tredje intervallen började magen krångla och nu började det bli lite jobbigt. Första 5 höll vi kring 5.45-tempo, en hastighet som kändes naturlig redan från första steget och som inte var förutbestämd på något sätt, men sedan började jag tappa lite i tempo.

Efter den tredje somnade vi båda i 35-40 minuter och stapplade sedan ut i den friska novemberluften. DM sa efter några hundra meter att ”fan, det går ju snabbt nu!”, helt utan ironi i tonen. Jag tittade på klockan och konstaterade att klockan visade 6.30-tempo.

Vi trippade helt enkelt framåt på tå, med så små steg att det kändes som att det gick rätt fort. Denna intervall gick mycket långsammare. Efter 5 och totalt 35 km gick vi första gången, några hundra meter totalt. Sedan gick vi igen längs den lilla backen upp mot Midskogsskolan. Och när vi väl passerade Lulsundet sa kroppen ifrån. Jag hade INGEN ork alls i kroppen och jag hade börjat få ont i mina tår som jag haft problem med sedan i somras. Dessutom fick jag samma skelettsmärta i högerfoten som jag fått tidigare när jag sprungit riktigt långt.

Vi joggade några hundra meter innan vi gick upp för den sista backen som knyter samman Lulsundet och Björkskatan. Jag bestämde mig. Det får vara nog. Jag och DM hade snackat under veckan att om vi börjar känna oroande smärta så skulle vi lägga ner.

Ett sånt här lopp är ju helt utan glory. Ingen publik, inga vätskekontroller. Bara ren galenskap. Kanske hade man orkat mer om det var ett lopp där alla hade samlats på samma plats och sprungit på samma bana. Men nu var det inte värt det. Idag, fyra dagar efter de 40,6 km som jag avverkade, känns musklerna helt ok. Det är bara tårna och foten som ömmar.

Dessutom har jag fått något som jag tidigare också drabbats av, nämligen ”löparaxel”. Jag har tidigare drabbats av inflammerad axel när jag styrketränat. Men det har även hänt när jag sprungit långt och spänt mig för mycket. Nu har jag så ont att jag inte kan röra armen ordentligt och jag knapar Burana och smörjer in mig med allt möjligt.

Lärdomen? Aldrig mer. Jag håller mig till Marathon i framtiden. Min superfitta vän körde två intervaller till, med hjälp av LK som drog oss in på denna galenskap men som tillslut bangade för att han ”behövde” jobba.

Jag är nöjd med min insats i alla fall. Och förvånad över hur jobbigt det var att springa dessa intervaller, trots att jag höll snigeltempo. Men det var helt enkelt så pass jobbigt att starta om igen när kroppen sakta börjat rikta in sig på återhämtning och vila.

New York – här kommer jag!

Det är inte lätt att få en plats i NYC Marathon. Antingen försöker man via Springtime och får då vara ute i löjligt god tid, eller så samlar man in en 20 papp i välgörenhet för någon organisation i USA, eller så kan man också vara med i lotteriet (jo, man kan också kvala – men då måste man vara god för en bra bit under 3h)

Enligt hemsidan är du garanterad en plats om du försöker tre år i rad utan att vinna en plats i lotteriet. De tre senaste åren har jag dragit en nitlott och har därefter gått och drömt om NYC Marathon 2011. Kunde det verkligen vara så enkelt att jag skulle få en plats nästa år?

Idag såg jag att man redan nu kunde ansöka om en plats i nästa års lopp. Jag loggade in… och tamejfan – jag är med! Det känns sjukt stort! Nu blir det alltså tre maror under 2011. Stockholm i maj, Berlin i slutet av september och så New York sex veckor senare.

När jag betalade avgiften och allt var klart rycktes jag upp ur den dvala jag befunnit mig i under dagen och fick i stället en enorm energikick. Men jag började samtidigt fundera. Hur går detta till egentligen? Det är 40 000 löpare som springer varje år och trycket på loppet måste vara ENORMT. Hur ända in i helsefyr gör NYC Marathon för att kunna garantera en plats åt de som är så pass ambitiösa att de söker tre år på rad?

Vad tror ni?

Mörker!

Dramatisk rubrik, eh? Denna senhöst, denna råa kyla kräver verkligen viljekraft för att man inte ska bryta ihop och vilja lägga sig i ide. Senaste inlägget var den 16:e oktober och då beklagade jag min träningsvila. Sedan dess har det hänt en del. Jag vilade ytterligare tre dagar, sedan kom jag igång igen. Det har dock inte blivit särskilt mycket löpning. I stället har jag tränat varierat och kört rullskidor, roddmaskin, stakmaskin, core, crosstrainer och så lite, lite löpning.

De tre senaste veckorna har jag kört fem pass och jag börjar, efter min totala förslappning, känna mig någorlunda fit igen. Härnäst väntar vansinnig galenskap på lördag.

ÅTTA GÅNGER TIO KILOMETER!

Ultra-fucking-intervaller.

My main man LK lurade mig in på det. Och nu, fyra dagar innan galenskaperna ska inledas, så visar det sig att han kommer att banga eftersom han måste ”jobba”. Så det blir jag och min Florens Marathon-bekantskap DM som ska försöka oss på detta på tu man hand.

När LK presenterade idén för mig var min spontana reaktion ”I HELVETE!”. Sedan började jag lockas av det och bokade så småningom flyget upp till Lule. Nu börjar jag nästan ångra mitt beslut. Jag är trött, frusen och stressad. Inte den bästa uppladdningen.

Förresten så anmälde jag mig till Stockholm Marathon igår. Det var inte alls meningen.