Seg avslutning på januari

Efter helgen i Orsa kände jag mig superpeppad på att få en fantastisk träningsmånad. Jag yttrade, utan att ta i trä, att ”nu kommer jag i alla fall att få över 20 timmar den här månaden”. Tji fick jag.

Efterföljande vecka innehöll bara tre pass träning på totalt 25 km löpning och 15 km skidor. Nea var stressad för sitt slutprojekt på universitetet, hon började känna sig krasslig och själv började jag bara känna mig allt mer seg – både fysiskt och mentalt.

Vecka fyra åkte vi till Luleå på begravning. Väl hemma var vi effektiva och åkte fyra pass skidor. Men redan på fredagen kände jag att jag var på väg att bli sjuk. Under lördagen kände jag mig helt färdig. Under söndagen började jag känna av halsen. Ändå körde jag skidor torsdag, fredag, lördag och söndag bara för att hinna utnyttja det fantastiska Ormberget så mycket som möjligt.

Så i måndags small det till. Tänkte stanna hemma, men jag behövdes på jobbet. Sjönk ihop allt mer på kontoret. Tog några Alvedon. Höll ut. Var tvungen att jobba lite på tisdagen. Men sedan, kring lunch, så gav jag upp. Halsen tjocknade igen. Nu var jag sjuk på riktigt.

Jag tänkte, naivt nog, att jag nog blir frisk till på fredag så jag skulle kunna åka skidor denna helg. Men inte det. Känner mig pigg i kroppen, men fortfarande rejält öm i halsen. Nästa helg ska vi åka Värmdöloppet, fem mil på skidor. Just nu känns det lite tveksamt att jag kommer till start.

 

Annonser

Giltig frånvaro

När jag inte tränar förvånas jag över hur mycket fritid man skulle ha ifall man vara en slapptask som aldrig rörde på sig.  Jag får så otroligt mycket gjort när jag inte tränar. När färd t.o.r till gymmet + träningstid + dusch inte ingår i kvällsrutinen så hinner jag spela fler matcher NHL 11, diska, städa och ändå känna mig rastlös efter det.

Igår  på eftermiddagen satt jag och tokladdade inför ett pass på löpbandet. Just när jag ska åka iväg till gymmet ringer frun och undrar om jag inte kunde fixa mat ikväll. Och om jag inte kan komma hem med datorn på en gång, eftersom hon vill förbereda morgondagens viktiga presentation i skolan. Kullkastade planer. Men det kändes ändå helt ok. Jag kan ta två dagars vila efter en intensiv helg i Orsa. Familjen går före allt – till och med träning.

Nytt år – nya möjligheter

Tillsammans med coach Ekstrand (foto: Petra Månström)

Är just hemkommen från tre dagars skidläger i Orsa Grönklitt tillsammans med vänner och massa från Uppsala Löparklubb. Det blev totalt 75 km skidor fördelat på tre dagar, med fokus på teknik och att få lite kilometrar i bagaget.

Jo, ni tänker rätt. Man utsätter sig inte för sånt om man inte ämnar åka Vasaloppet. För 2010 har jag således Vasaloppet (28 februari), Stockholm Marathon, Berlin Marathon och New York Marathon på schemat. Ett intressant och tufft schema.

Av helgen har jag lärt mig att bli mycket bättre i den diagonala åkningen, men jag är fortfarande hjälplöst dålig i stakningen. Marathondistansen har jag i princip helt tappat respekten för. Men Vasaloppsdistansen skrämmer skiten ur mig. För varje kilometer jag tränat under helgen, som längst 20 på en och samma gång, har jag blivit allt mer rädd för 90 km.

Kondisen finns där för att ta sig framåt. Men musklerna är ovana vid skidrörelserna. Dessutom är skidåkning en sån jävla materialsport, ett faktum som alltid stört mig. Det underbara med löpning är ju att det bara är att klä på sig och sticka ut.

Jag behöver inte först analysera snö och väder för att se vilket fäste jag ska sätta på under skorna. Jag behöver inte heller putsa upp dem för att se till så att jag glider fram längs vägarna på ett lämpligt sätt. Jag har helt enkelt väldigt svårt att se att jag ska bli en skidåkare. Jag är en löpare.

Men det har inte blivit mycket löpning sedan Berlin Marathon i september. Månaderna oktober – december gav bara 180 km löpning. Förkylning efter Maran. Sliten kropp efter försök på 4*10 km. Livet. Mycket har kommit emellan helt enkelt.

Ändå är jag inte orolig för löpningen. Jag har börjat bli rätt snabb, vilket jag aldrig tidigare varit. I november klarade jag 3,05 km på ett Coopertest direkt efter 30 minuter i stakmaskinen. I december klarade jag 5 km på 19,52. Dessutom har jag fått några semilångpass på löpbandet (15-20 km) i 4.36/37-tempo) som ändå visar att jag är starkare än någonsin, även om jag sprungit väldigt lite senaste tre månaderna.

2011 har i alla fall börjat på bästa möjliga sätt: 20 km löpband + drygt 75 km på skidor och totalt 8-9 timmar träning. Nu kör vi!