Vilken är din metaboliska ålder?

Två av mina f.d kollegor hade gjort ett sånt här test för några månader sedan och jag har läst om det  på många ställen. I dag tog jag tillfället och testade på en Tanitavåg. Acticinstruktören gick igenom samtliga värden. Stannade vid Visceral Fat Rating, som var 4, och sa att ”Det kunde vara bättre, men det är bra!”.

Tack för den! Nu får jag ännu mindre komplex för min väldigt greppbara mage.

Nåväl, jag läste på lite om testet och snackade med två andra PT på Actic som hade gjort testet. De hade tre, så det kändes rätt ok ändå. Och enligt Tanita är 1-12 betraktat som hälsosamt.

Jag vet att många tycker att metabolisk ålder är lite mumbo jumbo, men det var ändå lite småroligt att se att jag, enligt Tanita, rent fysiskt är 21. PT:n jag snackade med var 39, men metaboliskt 26. Not too shabby, för en lång, hårig norrbottning!

Annonser

Svårt att leva som man lär

En rolig bieffekt av mitt löparintresse är att jag får så mycket frågor av vänner och släkt om löpning. Hur kommer jag igång? Hur blir jag snabbare? Hur ska man träna inför en halvmara? Det är verkligen superroligt att kunna erbjuda min, i mina ögon, något basala löparkunskap.

Ett av grundråden till en nybörjare är: börja inte för snabbt! Då kommer skadorna och så kommer man att ledsna eftersom det inte funkade.

Sedan Berlin Marathon, som jag fortfarande njuter av vid blotta tanken, har jag inte sprungit mycket. I stället har det varit fokus på skidåkning. Oktober – December sprang jag blott 160 km. I januari och februari sprang jag blott 65 km totalt och åkte istället 300 km skidor.

När jag hade åkt Vasaloppet visste jag att jag hade tre månader på mig att träna. Och att gå från 225 km på fem månader, alltså 45 km per månad, till en Marathonmängd är ju riskabelt även om jag är bättre tränad än någonsin.

Detta visste jag.
Detta VET jag.

Men jag kände att jag var tvungen att chansa lite. Under mars har jag fortsatt att träna bra och brett (18h i månaden januari – mars) och har dessutom sprungit lite mer. Jag vilade första veckan i mars och har på de senaste tre veckorna sprungit: 30 – 20 – 40 km + 10 igår. Men nu börjar det sätta sina spår.

Efter söndagens intervallpass, medan jag joggade ner i snålblåsten, högg det till på insidan av vänsterfoten i senan som går där någonstans kring fotknölen (kanske finns flera, vad vet jag.). En förblindande smärta. Men jag saktade ner, skakade av mig det och kände sedan ingenting mer.

Igår var jag och sprang på löpbandet. Kände absolut ingenting förrän efter typ 5 km då det högg till igen. Nåt så djävulskt. Men jag sänkte hastigheten och kilometerknarkade mig fram. Not too bright. Igår kväll och idag har jag ont när jag går på foten.

Jag har nu börjat fundera på om jag har en STARTKLAR-försäkring? Jag brukar nämligen alltid ha det. För just nu känns det som att det kan bli svårt att ytterligare trappa upp träningen i två månader så att Stockholm Marathon blir en trevlig upplevelse. Kan vara bättre att vara förnuftig, för en gångs skull.

Men jag har inte gett upp. Det ligger inte för mig. I stället blir det Voltaren, Ipren, balansplatta och löparvila till på söndag så får vi se vilket humör foten är på då.