Vad man hinner tänka på under 90 km: Del I

90 km är en sak. Men att behöva gå upp 03 för att göra det…

Jag har svårt att släppa känslan från Vasaloppet 2008. Med högst 10 skid- och rullskidmil i benen/huvudet skulle jag ta mig an 90 000 m längs fädrens spår. Jag hade behövt all hjälp jag kunde få av vädergudarna, jag fick de sämsta förhållandena på länge.

När vi åkte buss till loppet var jag likblek och jävligt nervös. När loppet startade och vi stannade i den första backen blev jag oerhört stressad, eftersom jag inte visste om att det skulle vara så att man står packade som sillar i 45 procents lutning. Den dagen var spåren dessutom borta både uppför och nedför och kan bäst liknas vid ren jävla skare.

Efter 55 minuter hade jag tagit mig upp för backen hade 87 kilometer kvar. Jag bröt 31, 5 km senare och tänkte ALDRIG MER.

– – – – –

Vid påsk förra året fyllde min svåger 30 år och han hade, i sann 30-årskrisanda, börjat fundera på Vasaloppet. Eftersom det kändes superfånigt att skicka dit honom själv (och eftersom ingen annan i släkten har nämnvärd kondition…) så fick jag ta på mig uppgiften som sällskap.

Visst, det skulle ju förstöra min uppladdning för Stockholm Marathon, men samtidigt skulle jag få en chans att återupprätta lite heder gentemot mig själv. 90 km. Bring it on!

– – – –

Under uppväxten åkte jag mest skatestil och har därför känt mig rätt dålig i den klassiska stilen. I början av januari åkte jag och Nea med Uppsala Löparklubb till Orsa på ett träningsläger som gav jäkligt mycket, särskilt för min älskade fru. Hon gick från att vara komplett nybörjare som kunde åka i 6.50-tempo till att några veckor senare köra en minut snabbare per km. Själv fick jag en hel del tips om hur man åker stort och kände mig mycket mer trygg i min skidåkning efter den träningshelgen.

Tiden fram till Vasaloppet var lite turbulent. Jag sade upp mig från mitt jobb, var sjuk och sliten i två-tre veckor och kände att jag tappade värdefull tid för skidåkning.

Men när jag och svågern åkte bussen till Berga så hade jag en helt annan känsla i huvud och kropp. Visst, jag var inte fysiskt förberedd att åka 90 km (60 hade räckt gott och väl!) men jag kände att jag är stark nog mentalt och fysiskt att kunna gneta mig igenom hela loppet även om det går tungt.

När vi vallade skidorna kvällen innan var svågern lite orolig för om det skulle vara kallare än 5, 6 grader eftersom då skulle vallan kunna frysa fast. När vi steg av bussen visade sig prognosen vara helt jäkla off. Termometern visade -15 och vi huttrade rejält medan vi promenerade med skidorna mot starten.

Vi tog på oss skidorna och testade glidet. Som att åka på sandpapper. Detta blir en utmaning…

 

Annonser