Jag tror inte på gud, jag tror på löparguden

De senaste 50 dagarna har jag haft problem med min vänsterfot. Som jag skrev tidigare kom problemen efter en kalkylerad risk. Efter mycket skidor och lite löpning ökade jag mängden löpning alldeles för snabbt och fick problem. När jag blev av med problemen på insidan av foten fick jag i stället ont i hälen. För två veckor sedan skrev jag på Facebook att jag skulle skaffa läkarbevis. Jag var så trött på att hela tiden ha ont.

Morgonen efter vaknar jag och känner ingenting i foten. Jag beslutar mig för att testa springa en mil och det går bra. Några dagar senare beslutar jag mig för att testa vad foten går för. OM jag ska springa Stockholm Marathon 2011 måste jag få några långa pass i benen, tänkte jag. 25 av 27 km går kanonbra, innan det hugger till i hälen.

Jag vilar sex dagar. Joggar lätt i lördags och planerar in ett monsterpass på söndagen. Må det bära eller brista!

31,2 km senare i 5.19-tempo är jag smått euforisk. Foten kändes inte alls under långpasset. Nu blir det Stockholm Marathon 2011! Det kommer inte gå snabbt, men jag ska lida mig runt! Under 2011 har jag hittills sprungit 36 mil. För att jag skulle känna mig självsäker inför Stockholm Marathon borde jag sprungit dubbelt så mycket Jag har dock tränat fler timmar än förra året vid den här tiden och det är väl det som kommer att bära mig framåt.

Hjärtat är starkt.
Kroppen är stark.
Löparsenorna och lederna är dock inte riktigt överens om min ambition på 42,2 km.
Det kommer att göra ont.
Men det skiter jag i.

Annonser

Ett nytt liv väntar

De senaste veckorna har jag börjat skriva en hel del blogginlägg, tänkt att ”detta publicerar jag morgon, typ” för att sedan låta det blekna och bli inaktuellt när tidvattnet rullar in.

Jag har tangerat ämnet tidigare, att jag känt mig lite rastlös, disträ och oroad över vad jag skulle göra när min kära fru skulle ta sin examen i slutet av maj 2011. Den enkla vägen hade varit att stanna kvar på mitt förra jobb som redaktör på en väletablerad mediabyrå i Uppsala. Nea hade säkert fått stanna kvar på det konsultföretag där hon skriver sitt x-jobb och därmed hade vi kunnat låta allt bara flyta på i Uppsala.

Men jag ville bort från mediabyrån. Och ingen av oss har riktigt fastnat för Uppsala. Vi bor förvisso i en underbar stadsdel och är mycket nöjda med vår lägenhet. Uppsala har även sin fördel i att staden ligger nära Stockholm, där många vänner bor. Men Uppsala har bara känts som en hållplats, på något sätt, precis som för 40 000 andra Uppsalabor som studerar vid stadens universitet.

Jag känner att jag nu vill bo i ett hus. Även om vi skulle ha trivts i Uppsala skulle denna dröm vara svåruppnådd eftersom huspriserna i centrala Uppsala ligger kring 4-5 miljoner kronor. Vill man ner mot rimliga huspriser måste man rikta blickarna 2-3 mil utanför Uppsala och det känns inte aktuellt.

Jag har haft en dröm om att bo i ett hus och ändå ha 2-3 km in till staden. Och då har vi haft två städer i tankarna: Norrköping, där min fru kommer ifrån, och Luleå, där jag kommer ifrån och där vi har flera vänner + mina föräldrar och Neas syster i närheten (med norrbottniska mått mätt), 16 mil bort i Övertorneå.

Jag hade absolut kunnat tänka mig Norrköping. Varje gång jag åker dit känns det som hemma. Men det är klart att jag ännu mer längtat norrut, till vintriga vintrar, till fem årstider, till träningskompisar och ja, ett helt annat liv. Och nu står det klart att vi kommer att flytta till Norrbotten i augusti. Jag har fått ett jobb som jag drömt om. Ska jobba som webredaktör på en bank där jag får möjlighet att utveckla sociala medier. Det känns fantastiskt roligt!

Men såklart har myntet en baksida. När jag ringde min svåger, som bor i Linköping, hördes besvikelsen tydligt på hans röst och det var lite rörande. Det känns tråkigt att flytta långt ifrån Neas släkt i Östergötland, det bär också emot en smula att flytta ifrån alla vänner i Stockholmstrakten. Även om jag inte riktigt trivts här i Uppsala har ju många bott inom en timmes avstånd. Här finns också många lopp man kan springa och jag har fått många vänner för livet.

Men det brukar ju heta att mod är att bryta i tid. Livet har sin gång och för mig känns det fantastiskt härligt att ha fått den här chansen. Nu finns många vänner på en timmes avstånd och 2*73 kronor med UL. Från september kommer de finnas på drygt två timmars avstånd, fast 90 mil längre bort och kanske 1000 kronors avstånd. Det kommer inte bli samma sak, det förstår jag. Men jag vill tro att om man vill så kommer vänskaperna förbli densamma.

Mustaschkamp 2011

Dåligt med inlägg här. Har helt enkelt sprungit väldigt lite i år och tappat lite av det där enorma löparsuget som jag brukar ha under våren, när jag hela tiden tänker på nästa tävling. Nåväl. Jag är i alla fall med i mustaschkampen igen.

Skänk gärna pengar för ett gott ändamål!

<span id="mustaschkampenBanner">
<script type="text/javascript" src="http://www.cancerfonden.se/Sites/Mustaschkampen/Elements/CollectionTeaser.js"></script>
<script type="text/javascript">visaInsamling(5066);</script>
</span>