Stockholm Marathon Recap: Lite besviken över 3,47

Det är skillnad på subjektivitet och objektivitet, det säger sig självt. I ren affekt känner jag mig lite småbesviken på mig själv över min insats, men när jag tänker efter så känner jag ändå en viss stolthet. En av livets många gråskalor.

Resan fram till Stockholm Marathon blev lite ryckig. Först fick jag ont i insidan av foten, sedan i hälen och tillslut ont i känt. På grund av att jag lade fokus på skidåkning så blev det inte särskilt många långpass under 2011 innan Stockholm Marathon.

Närmare bestämt fyra pass över 20 km och två pass på 18 resp 15 som med god vilja kan kallas långpass. För ett behagligt Marathon hade jag behövt åtminstone två riktigt bra månader med snitt över 150 km. Nu hade jag knappa 380 km, eller knappa 80 km per månad, fram till Stockholm Marathon – en rent utsagt helt ohållbar mängd för en Marathonlöpare.

Denna argumentation förde jag med flera vänner inför Maran. Rent objektivt borde jag ha svårt att matcha förra årets 3.52. Ändå ville jag försöka. Min vän, Juuso the jukebox Jäppilä, ville vara draghäst med måltiden 3.30-3.35. Fuck it, jag försöker, tänkte jag.

Jag sov relativt gott inför Maran, vi kom dit i god tid och träffade, utan att stämma tid, både syskonen Jonas och Sara och Daniel och hans tjej Annika. Small world. Jag kände mig peppar och sugen på att försöka. Men jag var väl medveten om att jag skulle krascha längs resan.

Redan från första löpsteget kände jag att det inte kändes perfekt. Det var lite tungt helt enkelt. När höger knä gjorde sig påmint efter 2 km så började jag misströsta en smula. Hur länge skulle detta räcka egentligen?

Fram till 7 km spekulerade jag i när jag skulle behöva bryta loppet. Knät smärtade helt enkelt lite för mycket för att jag kunde se mig själv fullfölja hela loppet. Men sedan så inträdde fenomenet som bara långlöpare känner till: smärtan började, så att säga, breda ut sig över kroppen.

Först började vänster vad trilska en smula kring 7-8km (även den som känts ondast flera dagar efter loppet), sedan var det höger vads tur att börja misströsta över lördagsaktivteten. Så småningom började höger höft fråga sig vad i allsin dar detta var för vansinnig aktivitet. Alltså hade jag jämnont lite överallt när ungefär halva loppet gått.

Tempot var jämt över de första två milen. Jag tappade Mr Jukebox efter 10 km och först efter 19 träffades vi igen och där kunde vi konstatera att mil nummer två gick lite snabbare. Nu väntade en  mil på Djurgården, denna förbannade halvö eller vad fan det nu är. Här började energin att tryta. För en bilist eller vardagsjoggare kanske inte backarna är något att misströsta sig över. Men när man sprungit 25-ish kilometer så är dessa böljande småbackar tärande på kroppen.

Vid 27 blev jag riktigt matt. Benen fylldes med bly. Det blev allt jobbigare att hänga med Juuso Jäppilä. När vi sprang förbi slottet såg jag hur min klubbkamrat dansade iväg på lätta steg och jag tappade allt mer modet. Precis som förra året blev det urjävligt jobbigt att springa upp mot slussen och längs Söder Mälarstrand. Jag kroknade allt mer.

På bron stod Nea, Bonus, AA och Sandy och hejade. Jag beklagade mig över att jag var stum, men Bonus sprang bredvid mig och försökte peppa. Förra året fick jag kramp i vaderna precis på toppen av Västerbron. Nu kom krampen på samma ställe, fast i baksida av höger lår.

Samma vecka hade jag varit på Löplabbet och snackat med en anställd där. Han varnade för att jag, med min skrala bakgrund under 2011, skulle få kramp. Så rätt han fick. Jag stannade två gånger och stretchade på Västerbron. Rullade sedan enkelt ner för bron och tänkte ”Skönt, det kanske är över”.

Skulle. Inte. Tro. Det.

Längs Norr Mälarstrand får jag kramp SJU gånger. SJU! Jag springer några meter och sedan HUGGER det till. Jag stretchar och springer en bit och sedan hugger det i andra låret. Tillslut ser jag en sjukstuga och frågar: ”Har ni liniment?! Jag har sån jävla kramp!” De säger: ”Nej, men lägg dig här så ska du få massage!”

Jag tvekar och säger ”Nej, då tappar jag ju så jävla mycket tid.”

Kanske inte mitt livs bästa beslut. För de sju-åtta kilometrar som är kvar är ett helvete. Jag deppar dock inte ihop, utan skrattar mest för mig själv. Jag får stanna titt som tätt när det hugger till och jag lider något så djävulskt. Mina fina kilometertider från de första tre milen spoileras fullständigt:

10 km: 51.19
20 km: 1.42.30 (51.11)
30 km: 2.35.25 (52.55)
40 km: 3.35.06 (59.41)

Förra året gick loppet inte särskilt bra, men jag lyckades ändå samla energi till en fin spurt sista två kilometerns. Nu fanns det inte på kartan. Benen var helt färdiga. Först på Stadion lyckades jag samla kraft och spurtade om 20-talet personer innan jag gick i mål. Objektivt nöjd, subjektivt missnöjd. Jag fattar ju att det inte ska kunna gå så mycket fortare än så här. Samtidigt vill jag ju springa så mycket snabbare. Men jag vet att det krävs träning.

Drömmen är att ta mig ner kring 3.25 i Berlin. Men då vet jag att de knappa 80 km jag sprang från 1 januari till 28 maj måste bli l50-250 under tiden fram till september. Må benen bära mig!

Annonser