Om att lära känna sig själv

Vägen till att bli en stabil löpare handlar till stor del om att lära känna sig själv. Orkar kroppen ett snabbt pass idag, eller bör jag ta det lugnt och köra hårt nästa gång? Hur hårt ska jag köra första intervallen för att orka sista?

Efter lördagens långpass på 27,5 km (5.15-tempo) och efterföljande fest och vistelse i den kalla sommarkvällen har kroppen känts ur balans. Söndag-tisdag kände jag mig liksom kall ända in i märgen, trots att det fortfarande är tryckande värme här nere.

Både jag och Nea har nyst en hel del. Kanske beror det också på all anspänning från lägenhetsförsäljningen, husköp, flytt och alla frågor kring det. När huvudet har fullt fokus på annat så får kroppen lida. Det tror jag starkt på.

Jag körde ett pass på Selma City Spa i tisdags med lite löpning, styrka och crosstrainer, men har bara kört ett pass på de senaste fem dagarna. Det kliar i kroppen. Jag vill springa långpass, intervaller och formtoppa ännu mer inför Berlin. Men jag avvaktar, trycker i mig vitaminer och hoppas att kroppen känner sig redo imorgon, fredag.

Nu återstår bara två dagar i Uppsala. Tanken är ett sista långpass på lördag ifall kroppen känns ok efter ett milpass imorgon. Sen drar vi norröver! Idag skrev vi på kontrakt för lägenhetförsäljningen. Ännu en liten ångestpost att bocka av. Nu är vi bara nervösa för en sak… ifall alla våra saker ska få plats i ett släp.

Det blir lite knivigt ifall vi upptäcker att några saker inte får plats.

Annonser

I love my speedy blue shoes!

Asics sky speed 2 – snygga och sköna!

För två år sedan köpte jag ett par snabbisar. New Balance 826, tror jag rackarna hette. De var snabba som tusan, men jag fick problem med höften. Men under våren har jag känt ett brinnande sug efter ett par nya snabbisar. Jag provade ut dessa på Löplabbet och köpte dem givetvis via Internet.

And I love them. Herrejävlar vilket flyt man får i steget. Korta shorts, linné och snabba skor. Jag tänkte prova att köra dem i Berlin. Vad tror ni är risken? Att man blir tröttare i benen efter typ 30 km och stumnar?

Gör ett nytt försök

PB i Överkalix

2011 har varit ett händelserikt år, fast inte på bloggen. Jag har sagt upp mig, hittat jobb norröver, gett hemnet 1 miljard träffar och slutligen hittat ett hus i Luleå. Nea hittade också ett jobb och en ny framtid väntar. Vi har köpt ett hus ett stenkast ifrån Luleås bästa motionsspår!

Jag vet inte om det är hela förklaringen till att jag knappt skrivit på bloggen och knappt läst en löparblogg under 2011, men jag vill tro det. Jag har helt enkelt varit för disträ och haft tankarna på annat håll. Tråkigt när jag vet att Max och Nisse skrivit mycket intressant om sin träning inför Kalmar Triathlon, men suget har inte funnits där helt enkelt.

Men nu har allting löst sig, eller… ja, budgivningen på vår lägenhet har inte börjat än. Ta i trä, trä, trä. Vi har jobb och hus fixat och kanske kan jag återigen hitta ett löparfokus igen.

För träningen går faktiskt bättre än någonsin.

Jag satte PB på Marknadslöpet i Överkalix med 42.29. Jag körde nyligen 3*3 km med 500 m joggvila i 4.07/4,09/3,59-tempo. Jag känner mig snabb och stark, trots att jag inte tränat lika mycket som förra året. Med en dryg månad kvar till Berlin fattas en handfull långpass för att jag ska våga hoppas på ett rejält PB.

Sedan väntar New York Marathon sex veckor senare.
Det kommer att bli en härlig höst!

Välkommen hit välkommen hem – tack och adjö

Vi flyttade hit samma år som skyltarna sattes upp vid infarterna till Uppsala. Jag har alltid tyckt det känns mysigt att mötas av skylten, även om Nea genast blev provocerad av skylten och sade ”vadå hem?”.

Efter fem år i Uppsala är det dags att vända blad och starta ett nytt kapitel. En ny spännande fas i livet väntar, men innan dess spenderar jag tid att blicka bakåt på de dryga 1800 dagarna vi spenderat här.

När det blev klart att Linnea skulle börja på SLU i Uppsala var jag väl inte helt superglad. Då hade jag bott i Norrköping i sex år och det kändes som att jag rotat mig där, trots att många vänner börjat fly staden där vi pluggade under de första åren av 2000-talet.

Vi hade varit på besök i Uppsala och… ja, visst kändes staden väldigt lik det jag var van vid sedan mina år norröver med liten stadskärna. Men staden kändes också lite fisförnäm, trots dynamiken som oundvikligen kommer av att 40 000 studenter årligen pluggar på Uppsala universitet.

Kanske var jag influerad av min kära svåger Simon som inte riktigt gillade staden efter sina år där. Hur som helst, vi skulle till Uppsala där en femårig Landskapsarkitektsutbildning väntade för Linnea. Då är det bara att hitta något att göra!

I backspegeln ser jag att jag haft en förbannad tur. Jag fick flera erbjudanden om lärarvikariat och nappade på ett kortare vikariat på ett mediegymnasium här i staden. Kort därefter jobbade jag i stället på en mediebyrå som har många spännande kunder och där blev jag kvar ända till februari i år – en på tok för lång tid med tanke på arbetsmiljön, men arbetsmarknaden är inte den lättaste de som valt att utbilda sig inom ”Media”.

En f.d kollega sa att det tog sju år för honom att börja tycka om Uppsala. Nu har jag bara gett Uppsala fem år, kanske är det därför jag lämnar staden med en lättare axelryckning. Märk väl staden. Det positiva jag tar med mig norröver är alla fina människor jag lärt känna här nere.

Linnea hade väldigt många fina klasskompisar med tillhörande sambos som jag tycker väldigt mycket om. Nu har många börjat flytta kors och tvärs över landet, men jag tror och hoppas att vi kommer hålla kontakten med många av dem. På mitt förra jobb fanns det många, eh, speciella kollegor som exempelvis påstod sig kunna bota cancerbölder och så vidare. Trångsynta, kristna galenpannor som det finns många av i Uppsala.

Men det var såklart inte bara galenpannor där, då hade jag inte kunnat stå ut så länge. Flera kollegor var riktigt fina och fromma människor och jag hoppas att vi ses i framtiden.

– – – – – –

Jag blev tidigt medlem i Uppsala Löparklubb. Genom åren har det inte blivit särskilt många pass med klubben. Främst för att de tränar på rätt skumma tider; 17.15 på vardagar, sedan 17.45 men nog svårt att hinna med då man jobbar på ”fel” sida om staden; 09 eller 10 på helger, en tid då man helst sover ut.

Men via klubben har jag lärt känna flera sköna profiler; den genomgode Steffen som arrangerade ett härligt träningsläger i Orsa i januari; Lennart som ansåg att jag borde öka från ett snitt på 3 till 10 mil i veckan under 2011; Miles som började träna sent i livet, och som nu är en riktig krutgubbe; Juuso som jag sprungit många pass med, eftersom han precis som jag inte gillar att springa på tidiga morgnar.

Sedan är det coach Jens, som är en riktigt skön skåning man aldrig har tråkigt med. Jag hoppas att någon av J eller J besöker Luleå och får känna på Ormbergets terräng!

– – – – – –

Jag kan inte påstå att jag lärt mig tycka om Uppsala med åren. Stadens största brister är att det är långt till vatten, det satsas inte på idrotten och  motionsspåren är för korta. Men jag gillar verkligen det område där vi bor. Det är grönt, fint och mysigt. Det har alltid känts bra att komma hem. Den senaste tiden har vi haft flera ”avskedsmiddagar” med vänner och många gånger har vi diskuterat vad vi kommer att sakna med staden Uppsala. Ger mig på ett försök till en lista:

Martinas delikatesser
I Uppsala finns två butiker, där det i ena finns lunchservering. Mycket gott kan man handla här och jag misstänker, utan att ha kollat upp det hela allt för noga, att jag kommer att sakna Martinas rejält i Luleå.

Uppsala högar
Här har jag sprungit många, många rundor genom åren. Lagom kuperat terräng och vackra vyer. Alltid njutbart att springa på denna historiska plats.

Tunabackar
Det har varit riktigt trevligt att bo här. Mysigt område med nära till service. Trevlig personal på ICA och en söt persisk gubbe som har ett fik här på torget. Det kommer inte kännas vemodigt att lämna Uppsala, men jag kommer att sakna Tunabackar.

Restaurangutbudet
Med en större stad kommer naturligt ett större utbud på restauranger. Nu har det förvisso hänt en del i Luleå de senaste åren, så vi flyttar inte till en stad med bara Kina- och Thairestauranger. De restauranger jag tyckt varit trevligast att besöka har varit Tzatziki, Basilico och Il Forno.

När jag skriver listan får jag anstränga mig… och det säger väl en del om ens relation till staden. Uppsala har känts som en tillfällig tillflyktsort, och med den inställningen blir det ju inte bättre.

Men som med mycket annat så formas väl minnet av Uppsala till något positivt så småningom. Det var här Linnea fick sin utbildning, det var här jag fick skjuts på min karriär och det var här mitt löparintresse har växt sig allt starkare. Dessutom har vi förlovat och gift oss.

Nästa kapitel skrivs i Luleå.
Det känns otroligt bra.

Farväl Östra Aros,
Hoppas att invånarna och idrottsutövarna här i staden så småningom slipper lida av alla löjliga politiska motsättningar.
Klubbarna behöver sina hallar. Pengarna finns. Se bortom partitillhörighet och gör det som är bäst för Uppsala.