Jag skriver, därför är jag

10152623_10152395245738383_1739597935_n

 

Sedan New York Marathon 2011, en fantastisk upplevelse för övrigt, har jag inte skrivit ett ord här. Sociala medier har, i alla fall för mig, blivit ett allt vanligare sätt att kommunicera (och spamma) sin omgivning med löparbilder. Instagram är, precis som namnet berättar, ett snabbt medium. En bild på lite löpning, några ord, en haschtag eller två och sedan är bilden ute på www.

Jag har många gånger saknat detta medium. Att skriva, att berätta någonting mer än bara det snabba, det otåliga, det lätta sättet att spotta ur sig något. I Uppsala jobbade jag fem år med att skriva. Sen 2011 så är jag webbredaktör och får inte ur mig orden och kreativiteten på samma sätt. Jag kan verkligen sakna det.

Bara i år har flera vänner sagt att de saknar att jag skrev om löpning. Sådant värmer. Om det ger bränsle till att hålla det här vid liv är en annan femma. Men efter 37 km hittills denna vecka, en trött kropp som just nu fylls med ett glas rött vin, så känns det i alla fall helt rätt.

Det känns lite poänglöst att ingående recap:a de senaste tre åren. 2012 var helt ok. 2013 var jag mest skadad (hopparknähelvete från maj och hela året ut) och i år är jag bara så lycklig över att kunna springa på med hyfsad kontinuitet. Det har blivit två Marathon i år. Stockholm Marathon kämpade jag mig igenom på drygt 3.32. Åtta veckor innan tog jag PB med 3.27 i Manchester. Så jag är på väg mot det där, sedan många, många år uttalade målet, om att ta mig under 3.00.

I min planering skulle jag då ha kommit under den magiska tiden förra året. Idag känns det som att det behövs två år till av bra träning för att lyckas. Men skam den som ger sig.

Annonser

Kolhydratladdning

image

Idag har vi varit på mässan och shoppat loss. Blev alldeles rörd av att vara där. Men nu börjar benen ta stryk. Ont i höger knä och allmänt jetlaggad efter att vi igår lade oss vid midnatt amerikansk tid.

Imorgon får vi ta det lugnt och ladda!

Are you running the Marathon?

image

I’ve got something for you!

Vips blev man bjuden på en funktionstischa. Provade grymt sköna skor, såsom Sacucony Kinwara.

Kan bli köpläge!

Vi vaknade 7 i morse efter 11h sömn. Trodde det var nåt fel på klockan… Punch drunk. Nu lite trött i benen efter att ha gått 70 gator söderut idag. Bästa sättet att upptäcka saker i en stad. Fast kanske inte det bästa för Marathonben.

Ikväll blir det hockey!

10 dagar kvar

image

New York Marathon närmar sig med stormsteg. Om en vecka sitter vi på planet som ska ta oss, via Amsterdam, till det stora äpplet. Jag kan knäppt bärga mig. Har korresponderat med Karin som bloggar på http://www.maxonisse.se. Hon har gett mig värdefulla tips.

Såhär tio dagar innan loppet är jag mest orolig inför hur jag tar mig till starten smidigast. Eftersom vi bor högt uppe på östra Manhattan så har vi en bit till Bowling Green.

Blir antingen taxi eller t-banan 5.02.
Excite!

Om att lära känna sig själv

Vägen till att bli en stabil löpare handlar till stor del om att lära känna sig själv. Orkar kroppen ett snabbt pass idag, eller bör jag ta det lugnt och köra hårt nästa gång? Hur hårt ska jag köra första intervallen för att orka sista?

Efter lördagens långpass på 27,5 km (5.15-tempo) och efterföljande fest och vistelse i den kalla sommarkvällen har kroppen känts ur balans. Söndag-tisdag kände jag mig liksom kall ända in i märgen, trots att det fortfarande är tryckande värme här nere.

Både jag och Nea har nyst en hel del. Kanske beror det också på all anspänning från lägenhetsförsäljningen, husköp, flytt och alla frågor kring det. När huvudet har fullt fokus på annat så får kroppen lida. Det tror jag starkt på.

Jag körde ett pass på Selma City Spa i tisdags med lite löpning, styrka och crosstrainer, men har bara kört ett pass på de senaste fem dagarna. Det kliar i kroppen. Jag vill springa långpass, intervaller och formtoppa ännu mer inför Berlin. Men jag avvaktar, trycker i mig vitaminer och hoppas att kroppen känner sig redo imorgon, fredag.

Nu återstår bara två dagar i Uppsala. Tanken är ett sista långpass på lördag ifall kroppen känns ok efter ett milpass imorgon. Sen drar vi norröver! Idag skrev vi på kontrakt för lägenhetförsäljningen. Ännu en liten ångestpost att bocka av. Nu är vi bara nervösa för en sak… ifall alla våra saker ska få plats i ett släp.

Det blir lite knivigt ifall vi upptäcker att några saker inte får plats.

I love my speedy blue shoes!

Asics sky speed 2 – snygga och sköna!

För två år sedan köpte jag ett par snabbisar. New Balance 826, tror jag rackarna hette. De var snabba som tusan, men jag fick problem med höften. Men under våren har jag känt ett brinnande sug efter ett par nya snabbisar. Jag provade ut dessa på Löplabbet och köpte dem givetvis via Internet.

And I love them. Herrejävlar vilket flyt man får i steget. Korta shorts, linné och snabba skor. Jag tänkte prova att köra dem i Berlin. Vad tror ni är risken? Att man blir tröttare i benen efter typ 30 km och stumnar?