Konstant hunger

Efter Stockholm Marathon var jag som sagt inte hungrig. Jag åt middag på kvällen, inte för att jag var hungrig, snarare för att jag fattade att jag borde äta någonting. Men på söndagen hade min binnikemask vaknat till liv igen. Frukost. Maxims återhämtningsdryck. Latte. Cornetto. Varmkorv. Kexchoklad. Pizza. Igår var jag hungrig hela dagen. Idag likaså. Åt en stadig pastalunch, men var hungrig redan innan sista tuggan hade inmundigats.

Köpte därför en Swebar och en vitaminwater på Lifebutiken i stan. Sedan kom en före detta kollega med kladdkaka… och nu… nu knockade jag masken i magen. Nu kan jag knappt röra mig. Jag har officiellt PALTKOMA med feta versaler.

Karaktärstest på fredagsfikat

”Kom nu löparn! Det är fika!”, sade försäljningschefen. Köket var fullt av tårtor, bullar, godis och allt möjligt skräp. Jag tittade på det. Tog ett glas vatten. Skar upp min passionsfrukt. Och satte mig vid skrivbordet. Inte undra på att jag har smeknamnet ”Mitt dåliga samvete”.

Thank God It’s Friday

Körde ett riktigt skönt lunchpass igår. Uppvärmning på Crosstrainer (10 minuter) följt av styrka i 55 minuter, avrundat med en tävling på roddmaskinen. Jag utmanade en kollega att köra först till 1000 meter. Det var ofattbart jobbigt! Vanligtvis brukar jag hålla ett jämt och skönt tempo från 4,30 till 5 min/km. Nu körde jag 1000 meter på 3,55 och mjölksyran sprutade ur alla muskler, särskilt från låren som hade tuktats dagen innan.

På kvällen såg vi ”Den banala kärleken” på Uppsala stadsteater. I början tyckte jag att den var lite seg och det tog ett tag innan jag fastnade. Den är i alla fall sevärd, även om det inte var någon sensationell upplevelse. Vi rundade av kvällen på Hambergs fisk där jag åt Kolja med majrovor med ett glas Riesling till. Fantastisk mat och väldigt trevlig personal. Rekommenderas starkt! Underligt att vi inte varit där tidigare under vår 3½ åriga vistelse i Uppsala.

Apropå mat. När jag var på Gotland åt jag fantastisk mat varje dag . Visby Crêperie & Logi var supermysigt och måltiden, bestående av Galette med skaldjur samt ett glas äppelcider, var oförglömlig. Jag kommer att besöka detta ställe många gånger framöver!

Dessutom åt jag på det mer välkända Bakfickan Visby som ligger på Stora torget. Skaldjurspastan var väl inget exceptionellt, men mysfaktorn (och det faktum att man tog ett glas vin till) gjorde att jag och min kollega fick en mycket avkopplande lunch på detta ”inneställe”.

Ikväll blir det nog vila och lite kolhydratladdning inför morgondagens tävling med Uppsala löparklubb. Fem kilometer väntar. Målet är under 22, men skulle jag sätta pengar på något så skulle mina pengar lägga på en tid kring 22.30.

Skräpmaten förstör Sverige

När vi förrförra helgen åkte hem från Norrköping hörde vi något chockerande på radion. McDonald’s i Sverige har 400 000 gäster varje dag. Det är fanimej helt otroligt att nästan fem procent av Sveriges befolkning besöker McDonald’s varje dag. Och om man tar bort de allra yngsta barnen och pensionärerna (som jag antar inte besöker McDonald’s särskilt mycket) så innebär det att denna procentandel ökar några enheter till.

Denna siffra är alarmerande och sjukt skrämmande. Men det allra värsta är ju att McDonald’s har många konkurrenter i detta avlånga land. Burger King, Max och alla oräkneliga sunkhak som serverar skräpmat i varje stad. Bara i Uppsala där jag bor är finns det sjukt många hak som serverar mat till en genomsnittskund med alldeles för mycket bukfett.

Det sägs att barnen i Sverige blir allt fetare. Och förra månaden läste jag en artikel i Sydsvenskan om att antalet magsäcksoperationer i Skåne har fördubblats jämfört med tidigare år.

Vart är Sverige på väg?

”Jag-är-inte-som-de-andra”

Eftersom jag ska gifta mig snart så har jag en sen semester. Alla förutom en handfull personer jobbar fortfarande och oftast är det bara jag här på övervåningen och en annan kille på entrévåningen. När alla är här så brukar lunchställe bestämmas demokratiskt. Sedan tar vi bilen och åker någonstans.

Men när jag är ensam här, som i dag, och jag har cyklat till jobbet, så limiterar det alternativen. Det är mest sunkhak här i närheten. Så det fick bli ett riktigt jäkla sunkhak i dag, Mariannes Kebab och Grill.

Det kändes obehagligt redan när jag rullade in mot sunkhaket. De i kön var inte som jag. De hade rejäla magar, dålig hållning och jag kände mig som en katt bland ett gäng hermeliner. Tack och lov så kom en vältränad 50+ gubbe på rollerblades och beställde käk, det gjorde att jag i alla fall kände lite samhörighet.

Matalternativen på dessa ställen är lite som pest eller kolera. Och inte kändes det bättre av att jag åt Pizza i onsdags. Det fick bli en kebabrulle, som jag hoppas var det minst onyttiga alternativet. Jag cyklade snabbt därifrån. Och jag skämdes nästan.

Skrämmande dokumentär

Missade helt denna dokumentär om Laxfisket. Löparkopplingen? Lax lyfts ju ofta fram som bland det bästa som vi löpare kan äta. Skrämmande.