Skulle smaka, eller hur?

Mina kollegor har saknat mig mycket…

 

Maginfluensa är ett helvete

Jag kände redan på måndag morgon att allt inte stod rätt till. Jag kände mig illamående, men hoppades att det var något övergående och att det kanske var någon sorts glädjebakfylla. Men icke. Jag åkte hem på lunchen och tänkte att det skulle bli bättre om jag vilade. Icke så.

I stället spydde jag. Och så spydde jag igen. Frossa. Kroppen kokade. Hade jag fått der schweinhunt?

Lyckligtvis var jag någorlunda ok och arbetsför 24 timmar senare, men jag jobbade hemma fram tills idag. Natten till tisdag var det Fru TLDR:s tur att må dåligt. Hon var däckad både tisdag och onsdag. Det är först i dag vi börjar känna oss någorlunda levande igen.

Det värsta med magsjukan är att man tappar all matlust. De senaste fyra dygnen har jag ätit lika mycket som jag normalt gör på kanske 1½ dygn. Jag har inte känt riktig hunger sedan i söndags.

De som känner mig vet vad det innebär. Neas släkt brukar skämta om att jag alltid är hungrig. Linus sa nyligen att det kommer att bli svindyrt för oss att få barn, om de får samma aptit som vi har.

Tre dagars träning har försvunnit.Och jag lär inte orka träna i dag heller. Jag ser ut som ett spöke.(Ett hårigt sådant.)

Men, men – man ska väl se det positiva i allt? Det var i alla fall inte svinisen vi fick. Och Inters seger sent igår kväll hade jag lätt kunnat offra några träningsdagar för. Stankovics gest mot den gamle Milanantagonisten ”Sheva” var inte direkt subtil…

 

Daniel Tjernström – vilken hjälte!

Kung Tjernström

Under de elva säsonger Daniel Tjernström spelat i AIK har mycket hänt. Han har nog sett ett AIK i minst elva olika skepnader och av högst varierande kvalitet. Som supporter har man älskat hans hängivenhet och lojalitet. Alltid först på träningen, alltid sist kvar. Men mitt starkaste minne med ”Tjerna” kommer inte från någon fotbollsmatch. Det var cirkus nio år sedan. Jag och min dåvarande flickvän åkte tunnelbana då helt plötsligt Tjernström kom in i vår vagn och ställde sig bredvid oss.

Jag inledde en konversation som jag inte kan återge i dag. Men jag minns att det var någon viktig match på gång och att jag önskade lycka till och sådant. Lite senare så petar flickvännen mig i sidan och pekar åt dörren. När Tjernström ska gå av så vänder han sig om mot mig och tittar och vill hälsa hejdå. Det sade något om vilken sorts person han är. Sympatisk och jävligt lätt att tycka om.

Nu fick han äntligen vinna SM-guld med AIK. Och han satte själv det avgörande målet.

Efter att ha sett hela sändningen på Canal plus stack jag ut på en GULD-jogg. Eftersom jag känt av mina knän så blev det ett lätt, lätt pass på 9,7 km som avverkades i dryga 5,40-tempo. Nu känns det som att jag är på gång med löpningen. För fjärde veckan i rad kommer jag upp i 25 km. I oktober sprang jag 95 km – längre än totalsumman för juli, augusti och september!

Härnäst väntar två tävlingshelger. Nästa helg är det tävling med ULK. Och helgen efter det väntar Tömilen. Det ska bli himla roligt!

Nu blir det guldsömn.
Drömmar om guld?

 

Kan man annat än älska Henrik Larsson?

 

Årets värsta pass

Helt utslagen

Jag tog mig ut ändå. Ännu ett ”gem” mot lättjan. Men detta pass var inte alls roligt, det var faktiskt ett av de värsta löppassen jag någonsin varit med om. Jag tänkte att jag skulle kunna hålla 4.45-tempo i en mil, men direkt kände jag att det skulle bli svårt. Det gjorde nämligen vansinnigt ont i båda knäna från första löpsteget. Kanske eftersom jag cyklat massa dagar i rad?

Jag tar mig runt de första tre i fint tempo. Kilometer två och tre går i 4,35 respektive 4,38. Innan jag hunnit tre kilometer känner jag att jag börjar tappa flytet och jag förvånas över den ganska fina kilometertiden. Efter 3,5 km går jag in i väggen. Någon drog i nödbromsen. The fat train stopped.

Jag tappar till 4,43 under fjärde kilometern. 5,11 på den femte. Efter 5,5 måste jag stanna. Knäna skriker av smärta och jag känner mig nästan svimfärdig. Efter att ha stretchat i en minut fortsätter jag min runda och jag biter ihop tills jag avverkat 10 km.

Första fem gick på 23.40. Andra halvan gick på 26.09.
När jag kom hem rasade jag ihop fullständigt och bara la mig på stengolvet i hallen.

 

Obefintlig löpmoral

Höll på att somna framför jobbdatorn. Cyklade hem 7 km i kylan. Tog genast fram löparkläderna när jag kom hem. Innerst inne vill jag bara lägga mig i soffan. Men löparen i mig vill testa milen i svinkylan.

Klarar jag 47.30 på en mil?

 

Underbart!

 

Henrik 4 – Lättja 0

Morgontrött på gamla E4:an.

Det är farligt att ha bil. Innan jag tog körkort för tre år sedan var jag en mallig cyklist. Jag cyklade i 10-15 minusgrader. Jag bet ihop, för hälsans skull. Tyckte att de som cyklade var lata fanskap. Numera är jag en bekväm bilist som alltid hittar någon orsak att ta bilen.

Jag behöver kanske storhandla efter jobbet?
Kanske ska jag åka till Gränby Centrum och kolla in rean?
Äh, det är så rått ute. Du behöver vara pigg ikväll om du ska orka träna.

Ibland har jag en legitim orsak att ta bilen. Om jag ska intervjua någon eller sticka iväg på ett fotojobb. Men oftast är dessa ursäkter pseudo-ish. Om jag anstränger mig så kan jag nog  i de flesta fall låna en bil av någon kollega.

Denna vecka har jag gett mig fan på att ta bilen varje dag. Men i morse tog det emot något så djävulskt. I går kväll jobbade jag över och kom hem först 18.50 – direkt till middagen framför AIK-Örebro. Det blev således ingen träning. I morse var jag sjukt trött. Och jag ska iväg på ett fotojobb efter lunch. Och jag tänkte försöka maxa på milen i dag… Och jag vill därför inte komma hem trött. Och…

Jag var på väg att ta bilen. Sedan kollade jag mig i spegeln. I profil. Såg den begynnande gubbmagen. Tog snabbt cykelnycklarna och gav mig ut i den råa Uppsalakylan. Nu hoppas jag att någon kollega vill vara vänlig och låna ut sin bil till mig i dag. Och jag får väl se de sju kilometrarna hem som uppvärmning…

 

Team Stockholm Marathon Uppsala

Detta ska bli kul. Spontant tyckte jag att anmälningsavgiften på 540 kronor var lite drygt. Men tittar man på vad man får så är det inget snack om saken att det är värt det. Du får, förutom träningar och föreläsningar, en långärmad funktionströja + anmälningsavgiften till Premiärmilen.

 

Lunchlöpning

Planen var lunchlöpning med kollegan SG (resten bangade). Men så, i sista stund, bangade även SG. Och eftersom vår psychogranne från helvetet (nu minns jag inte om jag skrivit om dem?) gjorde så att vi förlorade ännu en natt med sömn, så var jag helt slut i huvudet. Benen var trötta från helgen och ja, det var mina brasklappar.

Det fick bli cirka 5,5 i drygt 5,30-tempo. Ett meningslöst pass på många sätt, men det kanske känns bättre om jag lyckas köra lite styrka ikväll.

Jag grävde fram mobilnumret till styrelseordföranden i vår bostadsrättsförening, eftersom han under den senaste veckan inte svarat på den fasta telefonen. Tyvärr är han på semester. Så när jag kommer hem ska jag kolla upp vice-ordförandens nummer. Och då jävlar är grannarna stekta.

I går var en natt som på många sätt kan representera de senaste månaderna. Vi lägger oss cirkus 22.30, läser lite och säger godnatt. Sedan börjar det.

BOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOMBOM

Runt, runt, runt, runt. Grannen UNDER oss stampar omkring som om det vore en ilsken tonåring vi har under oss. 23.30 fortsätter det banka. 00.30 går jag upp, skriver en lapp, går ner och postar i brevlådan. Jag har redan ringt på en gång och snackat med killen som bor där med sin mamma. Uppskattningsvis är han i 35-40-årsåldern. Och jag kände direkt att han inte är som ”alla andra”.

Efter att jag ringde på har han blivit bättre på att inte skrika i mobilen inpå småtimmarna.

Men detta bankande försvinner inte. Och det värsta är: jag tror att morsan går likadant. För jag mötte killen när han cyklade iväg häromdagen. Tänkte att nu får jag lite lugn och ro. Men icke. Bankandet fortsatte.

Jag hoppas att de slutar banka/säljer elefanten. För det här går inte. Sömnbristen får allvarliga konsekvenser för humöret, mitt jobb och min träning.