Träningens tio budord

Ja, gammal skåpmat, men jag skrev just ut ett exemplar (till) och satte på ena skärmväggen (jag har delat ut till alla kollegor som är någorlunda intresserad av träning…)

TRÄNINGENS TIO BUDORD

1          Du ska inga andra intressen hava jämte träning.

2          En dag utan träning är en dag utan mening.

3          När Du vilar tränar dina konkurrenter.

4          Den som tycker träning är roligt, tränar för lite.

5          Träning är ett tillfälle att tävla.

6          Så länge Du är seg kan du inte bli övertränad.

7          Det som inte dödar, det härdar.

8          Smärta är svaghet som lämnar Din kropp.

9          Många äro kallade, få äro utvalda.

10        Det finns många sätt att bli dålig på, men bara ett

sätt att bli bra på: TRÄNING

Ett märkligt skådespel

Under flera månader fick vi se den spännande kampen mellan Clinton och Obama. Tillslut blev det väldigt nasty (som vanligt i presidentkampanjer) och när alla röster var sammanräknade hade Frau Clinton dragit det kortaste strået. Inte nog med det, i stället för att välja Clinton som vicepresident (som nog hade varit det bästa valet) så valde Obama bort henne för en kontroversiell snubbe vid namn Joe Biden.

Nu är det bara några månader kvar till presidentvalet och det är alltså John McCain - krigsveteran och i mina ögon storfavorit till att bli ny president - mot Barack Obama - som antagligen skulle bli mördad om han blev president.

Men eftersom det demokratiska partiet är rätt splittrat  och för att inte McCain skulle vinna över massa Clintonanhängare så har The Clintons förstått behovet av att ena alla bakom Barack Obama.

I förrgår var det Hillary som uttryckte sitt starka stöd för Obama. I natt var det Bills tur och det kändes jäkligt lustigt då den förre presidenten tidigare har kritiserat Obama i väldigt hårda ordalag.

Jonas Colting!

Under semestern har jag helt missat att läsa Coltings blogg. Ironiskt nog läser jag ikapp när jag väl är tillbaka på jobbet… men he ju en annan femma. Jonas Colting är en jävligt duktig idrottare och en väldigt underhållande skribent:

” Brottning anyone?

Det är uppenbarligen en fin träningsform fylld med vältränade idrottsmän, om än med fula öron, men som olympisk idrott är den obegriplig, förlegad och uppenbarligen orättvis. Även för de närmast sörjande…

Och jag har sagt det förr och jag säger det igen; alla dessa viktklasser känns underligt och absurt. Hur många guldmedaljer kan delas ut i en och samma gren och samma disciplin? Nu verkar det som om man bara behöver spöa fyra motståndare inom samma fyra och en halv-kilos intervall innan man faktiskt har lagt vantarna på en medalj….

Vem har sagt att livet är rättvist och vem har påstått att man ska få vinna OS-medaljer i grenar som man är fysiskt underlägsen för? Det är ju knappast så att vi ser några hundrakilos-killar springa marathon eller leka romerska ringar och jag ser ingen proteströrelse á deras vägnar. För vem vill titta på den grenen; OS för stora och tjocka killar?

Väger du 62 kilo och vill brottas? Tough shit och lycka till! Antingen får man kittlas med Karelin i partär eller så satsar man på en idrott där man verkligen kan hävda sig utan hjälp av omvänd storleksdiskriminering.”

Memory lane

Jag har börjat jobba igen och av diverse  orsaker har jag varit nödd och tvungen att ta bilen både i dag och i går. Veckans skiva är Suede - Singels: Best Of Suede.

I bilkön och mitt i ett rus av ilska över klåpare som aldrig borde fått det där jävla körkortet… så börjar gitarrens ackord dra fram minnen från en svunnen tid. Kajal. Tånårsångest. Kärlek.

Det var vackert. Jag stannade på parkeringen och lyssnade färdigt på “Saturday Night” innan det var dags för ännu en arbetsdag.

Dean Karnazes

Fin intervju, och han är inte så lite gay han som intervjuar… inte för att det är något fel på det… men. Ja.

Läkarbesök och testpass

Jag har ju haft en hel del problem sedan Stockholm Marathon. Efter femton dagars vila började jag springa igen, men efter det tredje passet började jag få ont i båda knäna. Sedan dess har det gått två månader av träning, vila, testlöpning, vila unt zu weiter.

Det har varit oerhört frustrerande, to say the least. När vi körde hemåt förra veckan så gjorde jag en rush in på en mack för att handla tidningen. Knäna svarade med stora smärtor i flera timmar. Och så har det sett ut de senaste veckorna.

Jag anmälde mig till Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet redan i april och hade tills i början av denna vecka förlikat mig vid att jag inte skulle kunna ställa upp. Som ett hårstrå i maten så visade det sig att min “Startklar” gick ut sista juli, så jag skulle inte få igen anmälningsavgiften.

Men när vi kom tillbaka så började jag köra en hel del balansplatta. Det behöver inte vara hela förklaringen, men knäna kändes i alla fall mycket bättre när jag i tisdags gick till en idrottsläkare. Han avdramatiserade min åkomma och sa att “det är sådant som händer när man kommer upp på den nivå som du är på”. Där och då kände jag mig lite småstolt. “Den nivå som du är på” lät lite avundsjukt och beundransfullt.

Nåväl, han konstaterade att jag inte är skadad, inte har någon vätska i knäna och att jag skulle träna på som vanligt, även om det gör ont. Med lite mer benmuskler och lite omlagt träning närmaste veckorna så skulle nog allt ordna sig.

Jag beklagade mig och sa att många löpare bara tränar just löpning och ändå lyckas hålla sig väl från skador. Jag som försöker variera mig med spinning, simning, styrka, Pilates och löpning - och så blir jag skadad!

“Nej, du är inte skadad, du måste få ut det ur ditt huvud. Du måste bara anpassa din träning”

Det var gott att höra honom säga det rakt ut, att han avdramatiserade min “åkomma”.

Jag testade 6,7 innan jag gick till läkaren och i förrgår körde jag och Nea 10,3 km i terräng. Båda passen gick i hennes tempo (hon behöver sparring inför Tjejmilen nästa helg.) vilket har varit väldigt kul och skönt. Vi brukar inte springa tillsammans och hennes tempo var alldeles lagomt eftersom jag är lite för feg än så länge för att våga ta i.

Äntligen ett inlägg om löpning!
Nu vågar jag hoppas på att jag kan ställa upp i Stockholm Halvmarathon om två veckor!

Fast i pokerträsket

Flera av mina vänner har varit fast i pokerträsket. Jag har alltid varit för feg för att spela om cash och kör i stället turneringar. På så sätt har jag aldrig förlorat mycket pengar på poker, bara en massa jävla tid genom åren.

Faran är att du alltid blir fast. Det brukar se ut så här för mig: Jag kör en turnering och så vinner jag oftast, eller hamnar i alla fall “In the money” (topp tre=vinstpengar). Sedan kör jag en till och fortsätter hamna ITM. Men sedan spårar det oftast ut. Jag blir för kaxig och så kanske jag kör en 20 dollarsturnering bara för att jag-är-så-jävla-bra.

I år har jag spelat poker kanske varannan månad. I förrgår började jag spela igen:

- Jag hamnade tvåa i en 6-mannaturnering (5 dollar insats - 9 dollar tillbaka)
- I går körde jag en 30-mannaturnering och hamnade tvåa (5 dollar insats - 36,50 tillbaka)

I dag gick jag upp med Nea (kvart i fucking sju!) och kollade på andra halvlek av Argentina-Nigeria. Sedan surfade jag runt och… startade en turnering.

- Etta i 10-mannaturnering (5 –> 25)
- Topp fem i 10-mannaturnering (Topp fem får dubbla insatsen: 5–> 10 )
- Topp fem i 10 mannaturnering (10 dollar –> 20 dollar)

Och nu är jag här igen, där jag absolut inte vill vara. Det går bra, det är “för enkelt”, och jag kan och vill inte sluta. Nu kör jag en till 10-mannaturnering där topp-5 får dubbla insatsen tillbaka (en turneringsform jag aldrig hört talas om tidigare.) och jag ligger tvåa.

I bakgrunden misslyckas ännu ett svenskt medaljhopp, samtidigt som solen skiner ute. Jag ska… ska försöka sluta efter denna omgång.

Och sedan ska jag skriva om löpning, för detta är ju för fan en löparblogg. Och jag har, tro det eller ej, sprungit hela 17 km denna vecka!

En förändrad Peter Jonsson

Dagen efter den uppmärksammade intervjun med Sanna Kallur, som hamnade på alla löpsedlar, så var det en helt annan Peter Jonsson som genomförde intervjuer vid sidan om löparbanorna inne i “Fågelboet”. Han var klart påverkad av mediastormen och var betydligt vänligare. Intervjun med Wissman i går hade en radikalt annorlunda ton jämfört med den med Kallur. Jonsson började med att tacka för hans insats under OS och frågorna var mycket mer inställsamma.

På ett sätt är det ju synd att en mediastorm har påverkat en journalists arbete. Samtidigt anser jag att intervjun med Kallur var ett lågvattenmärke som förtjänade den negativa uppmärksamheten.

Det om detta. I morse såg jag Jörgen Persson vinna kvartsfinalen och man kan inte annat än imponeras av gammgubben. I semifinalerna är tre det nu kvar tre kineser och en 42-årig svensk pingislegend.

Sverige har snöpligt gått miste om många medaljer under detta OS, men i Perssons fall så är de två kommande förlusterna ändå segrar i sig. Persson rankas 30-någonting i världen, men har ändå visat att gammal är äldst. I semifinalen väntar världsettan och där tar det nog stopp. Tyvärr sänds matchen 04 eller 05 i natt, och så jävla kul är inte pingis för att jag ska förstöra en god natts sömn.

Däremot ska jag vaka och se Marathon 01.30 på måndag morgon!

Klasskillnad

Satte klockan på 06 för att gå upp och heja på handbollstjejerna. Slog på TV:n 06.03 och då stod det redan 3-0 till norskorna. Tyvärr var de aldrig i närheten av att kunna rubba dem. Svenskornas försvar var fantastiskt (förutom de första minuterna), men den stora skillnaden låg i anfallsspelet. Expertkommentatorn trodde att Sverige bara skulle kunna mäkta med 24 till 26 mål och han fick helt rätt då matchen slutade 24-31.

När Norge gjorde mål så tog det en evighet innan Sverige kom upp till avslut. När sedan svenskorna gjorde mål gjorde norskorna ofta mål innan svenskorna  ens hade hunnit ställa upp sin försvarsmur.

Trist med förlust, men det känns som att detta unga lag kommer att kämpa om medaljer i nästa OS.

Fortfarande provocerad av Peter Jonsson

Jag blir inte förvånad av att läsa om en tittarstorm mot Peter Jonsson. Jag googlar hans namn och får upp forumtrådar på både Aftonbladet och SVT där människor spyr ut sitt hat över honom.

På Aftonbladet försvarar Peter sig och säger att det inte är lätt att intervjua någon i en sådan situation, och det håller jag absolut med om. Men jag hoppas att han ser intervjun och att han inom kort träder fram och erkänner att han gick över gränsen.

Stormen som dragit igång vittnar om hur fantastiskt omtyckt Sanna är. Detta skriver en bloggare:

Skulle jag behandla mina patienter på samma sätt som Jonsson behandlade denna stackars dalkulla så hade jag blivit tagen ur tjänst omgående. “Jaha, så du har fått reda på att du har cancer och kommer att dö. Kunde du levt livet på något annat sätt för att undvika det här? Har du frågat dig själv varför just du drabbas? Kan du förstå att familjen kommer att få det jobbigt när du går bort? Förstår du vad begravningen kommer innebära för familjens ekonomi?” Andra ord, annan situation, men samma attityd som Peter Jonsson hade mot en människa i chock… Jag hade fått sparken, det hoppas jag det här miffot får också…!