Game on!

Kolhydratladdning

Idag har vi varit på mässan och shoppat loss. Blev alldeles rörd av att vara där. Men nu börjar benen ta stryk. Ont i höger knä och allmänt jetlaggad efter att vi igår lade oss vid midnatt amerikansk tid.

Imorgon får vi ta det lugnt och ladda!

Are you running the Marathon?

I’ve got something for you!

Vips blev man bjuden på en funktionstischa. Provade grymt sköna skor, såsom Sacucony Kinwara.

Kan bli köpläge!

Vi vaknade 7 i morse efter 11h sömn. Trodde det var nåt fel på klockan… Punch drunk. Nu lite trött i benen efter att ha gått 70 gator söderut idag. Bästa sättet att upptäcka saker i en stad. Fast kanske inte det bästa för Marathonben.

Ikväll blir det hockey!

10 dagar kvar

New York Marathon närmar sig med stormsteg. Om en vecka sitter vi på planet som ska ta oss, via Amsterdam, till det stora äpplet. Jag kan knäppt bärga mig. Har korresponderat med Karin som bloggar på www.maxonisse.se. Hon har gett mig värdefulla tips.

Såhär tio dagar innan loppet är jag mest orolig inför hur jag tar mig till starten smidigast. Eftersom vi bor högt uppe på östra Manhattan så har vi en bit till Bowling Green.

Blir antingen taxi eller t-banan 5.02.
Excite!

Om att lära känna sig själv

Vägen till att bli en stabil löpare handlar till stor del om att lära känna sig själv. Orkar kroppen ett snabbt pass idag, eller bör jag ta det lugnt och köra hårt nästa gång? Hur hårt ska jag köra första intervallen för att orka sista?

Efter lördagens långpass på 27,5 km (5.15-tempo) och efterföljande fest och vistelse i den kalla sommarkvällen har kroppen känts ur balans. Söndag-tisdag kände jag mig liksom kall ända in i märgen, trots att det fortfarande är tryckande värme här nere.

Både jag och Nea har nyst en hel del. Kanske beror det också på all anspänning från lägenhetsförsäljningen, husköp, flytt och alla frågor kring det. När huvudet har fullt fokus på annat så får kroppen lida. Det tror jag starkt på.

Jag körde ett pass på Selma City Spa i tisdags med lite löpning, styrka och crosstrainer, men har bara kört ett pass på de senaste fem dagarna. Det kliar i kroppen. Jag vill springa långpass, intervaller och formtoppa ännu mer inför Berlin. Men jag avvaktar, trycker i mig vitaminer och hoppas att kroppen känner sig redo imorgon, fredag.

Nu återstår bara två dagar i Uppsala. Tanken är ett sista långpass på lördag ifall kroppen känns ok efter ett milpass imorgon. Sen drar vi norröver! Idag skrev vi på kontrakt för lägenhetförsäljningen. Ännu en liten ångestpost att bocka av. Nu är vi bara nervösa för en sak… ifall alla våra saker ska få plats i ett släp.

Det blir lite knivigt ifall vi upptäcker att några saker inte får plats.

I love my speedy blue shoes!

Asics sky speed 2 – snygga och sköna!

För två år sedan köpte jag ett par snabbisar. New Balance 826, tror jag rackarna hette. De var snabba som tusan, men jag fick problem med höften. Men under våren har jag känt ett brinnande sug efter ett par nya snabbisar. Jag provade ut dessa på Löplabbet och köpte dem givetvis via Internet.

And I love them. Herrejävlar vilket flyt man får i steget. Korta shorts, linné och snabba skor. Jag tänkte prova att köra dem i Berlin. Vad tror ni är risken? Att man blir tröttare i benen efter typ 30 km och stumnar?

Gör ett nytt försök

PB i Överkalix

2011 har varit ett händelserikt år, fast inte på bloggen. Jag har sagt upp mig, hittat jobb norröver, gett hemnet 1 miljard träffar och slutligen hittat ett hus i Luleå. Nea hittade också ett jobb och en ny framtid väntar. Vi har köpt ett hus ett stenkast ifrån Luleås bästa motionsspår!

Jag vet inte om det är hela förklaringen till att jag knappt skrivit på bloggen och knappt läst en löparblogg under 2011, men jag vill tro det. Jag har helt enkelt varit för disträ och haft tankarna på annat håll. Tråkigt när jag vet att Max och Nisse skrivit mycket intressant om sin träning inför Kalmar Triathlon, men suget har inte funnits där helt enkelt.

Men nu har allting löst sig, eller… ja, budgivningen på vår lägenhet har inte börjat än. Ta i trä, trä, trä. Vi har jobb och hus fixat och kanske kan jag återigen hitta ett löparfokus igen.

För träningen går faktiskt bättre än någonsin.

Jag satte PB på Marknadslöpet i Överkalix med 42.29. Jag körde nyligen 3*3 km med 500 m joggvila i 4.07/4,09/3,59-tempo. Jag känner mig snabb och stark, trots att jag inte tränat lika mycket som förra året. Med en dryg månad kvar till Berlin fattas en handfull långpass för att jag ska våga hoppas på ett rejält PB.

Sedan väntar New York Marathon sex veckor senare.
Det kommer att bli en härlig höst!

Välkommen hit välkommen hem – tack och adjö

Vi flyttade hit samma år som skyltarna sattes upp vid infarterna till Uppsala. Jag har alltid tyckt det känns mysigt att mötas av skylten, även om Nea genast blev provocerad av skylten och sade ”vadå hem?”.

Efter fem år i Uppsala är det dags att vända blad och starta ett nytt kapitel. En ny spännande fas i livet väntar, men innan dess spenderar jag tid att blicka bakåt på de dryga 1800 dagarna vi spenderat här.

När det blev klart att Linnea skulle börja på SLU i Uppsala var jag väl inte helt superglad. Då hade jag bott i Norrköping i sex år och det kändes som att jag rotat mig där, trots att många vänner börjat fly staden där vi pluggade under de första åren av 2000-talet.

Vi hade varit på besök i Uppsala och… ja, visst kändes staden väldigt lik det jag var van vid sedan mina år norröver med liten stadskärna. Men staden kändes också lite fisförnäm, trots dynamiken som oundvikligen kommer av att 40 000 studenter årligen pluggar på Uppsala universitet.

Kanske var jag influerad av min kära svåger Simon som inte riktigt gillade staden efter sina år där. Hur som helst, vi skulle till Uppsala där en femårig Landskapsarkitektsutbildning väntade för Linnea. Då är det bara att hitta något att göra!

I backspegeln ser jag att jag haft en förbannad tur. Jag fick flera erbjudanden om lärarvikariat och nappade på ett kortare vikariat på ett mediegymnasium här i staden. Kort därefter jobbade jag i stället på en mediebyrå som har många spännande kunder och där blev jag kvar ända till februari i år – en på tok för lång tid med tanke på arbetsmiljön, men arbetsmarknaden är inte den lättaste de som valt att utbilda sig inom ”Media”.

En f.d kollega sa att det tog sju år för honom att börja tycka om Uppsala. Nu har jag bara gett Uppsala fem år, kanske är det därför jag lämnar staden med en lättare axelryckning. Märk väl staden. Det positiva jag tar med mig norröver är alla fina människor jag lärt känna här nere.

Linnea hade väldigt många fina klasskompisar med tillhörande sambos som jag tycker väldigt mycket om. Nu har många börjat flytta kors och tvärs över landet, men jag tror och hoppas att vi kommer hålla kontakten med många av dem. På mitt förra jobb fanns det många, eh, speciella kollegor som exempelvis påstod sig kunna bota cancerbölder och så vidare. Trångsynta, kristna galenpannor som det finns många av i Uppsala.

Men det var såklart inte bara galenpannor där, då hade jag inte kunnat stå ut så länge. Flera kollegor var riktigt fina och fromma människor och jag hoppas att vi ses i framtiden.

- – - – - -

Jag blev tidigt medlem i Uppsala Löparklubb. Genom åren har det inte blivit särskilt många pass med klubben. Främst för att de tränar på rätt skumma tider; 17.15 på vardagar, sedan 17.45 men nog svårt att hinna med då man jobbar på ”fel” sida om staden; 09 eller 10 på helger, en tid då man helst sover ut.

Men via klubben har jag lärt känna flera sköna profiler; den genomgode Steffen som arrangerade ett härligt träningsläger i Orsa i januari; Lennart som ansåg att jag borde öka från ett snitt på 3 till 10 mil i veckan under 2011; Miles som började träna sent i livet, och som nu är en riktig krutgubbe; Juuso som jag sprungit många pass med, eftersom han precis som jag inte gillar att springa på tidiga morgnar.

Sedan är det coach Jens, som är en riktigt skön skåning man aldrig har tråkigt med. Jag hoppas att någon av J eller J besöker Luleå och får känna på Ormbergets terräng!

- – - – - -

Jag kan inte påstå att jag lärt mig tycka om Uppsala med åren. Stadens största brister är att det är långt till vatten, det satsas inte på idrotten och  motionsspåren är för korta. Men jag gillar verkligen det område där vi bor. Det är grönt, fint och mysigt. Det har alltid känts bra att komma hem. Den senaste tiden har vi haft flera ”avskedsmiddagar” med vänner och många gånger har vi diskuterat vad vi kommer att sakna med staden Uppsala. Ger mig på ett försök till en lista:

- Martinas delikatesser
I Uppsala finns två butiker, där det i ena finns lunchservering. Mycket gott kan man handla här och jag misstänker, utan att ha kollat upp det hela allt för noga, att jag kommer att sakna Martinas rejält i Luleå.

- Uppsala högar
Här har jag sprungit många, många rundor genom åren. Lagom kuperat terräng och vackra vyer. Alltid njutbart att springa på denna historiska plats.

- Tunabackar
Det har varit riktigt trevligt att bo här. Mysigt område med nära till service. Trevlig personal på ICA och en söt persisk gubbe som har ett fik här på torget. Det kommer inte kännas vemodigt att lämna Uppsala, men jag kommer att sakna Tunabackar.

- Restaurangutbudet
Med en större stad kommer naturligt ett större utbud på restauranger. Nu har det förvisso hänt en del i Luleå de senaste åren, så vi flyttar inte till en stad med bara Kina- och Thairestauranger. De restauranger jag tyckt varit trevligast att besöka har varit Tzatziki, Basilico och Il Forno.

När jag skriver listan får jag anstränga mig… och det säger väl en del om ens relation till staden. Uppsala har känts som en tillfällig tillflyktsort, och med den inställningen blir det ju inte bättre.

Men som med mycket annat så formas väl minnet av Uppsala till något positivt så småningom. Det var här Linnea fick sin utbildning, det var här jag fick skjuts på min karriär och det var här mitt löparintresse har växt sig allt starkare. Dessutom har vi förlovat och gift oss.

Nästa kapitel skrivs i Luleå.
Det känns otroligt bra.

Farväl Östra Aros,
Hoppas att invånarna och idrottsutövarna här i staden så småningom slipper lida av alla löjliga politiska motsättningar.
Klubbarna behöver sina hallar. Pengarna finns. Se bortom partitillhörighet och gör det som är bäst för Uppsala.

Stockholm Marathon Recap: Lite besviken över 3,47

Det är skillnad på subjektivitet och objektivitet, det säger sig självt. I ren affekt känner jag mig lite småbesviken på mig själv över min insats, men när jag tänker efter så känner jag ändå en viss stolthet. En av livets många gråskalor.

Resan fram till Stockholm Marathon blev lite ryckig. Först fick jag ont i insidan av foten, sedan i hälen och tillslut ont i känt. På grund av att jag lade fokus på skidåkning så blev det inte särskilt många långpass under 2011 innan Stockholm Marathon.

Närmare bestämt fyra pass över 20 km och två pass på 18 resp 15 som med god vilja kan kallas långpass. För ett behagligt Marathon hade jag behövt åtminstone två riktigt bra månader med snitt över 150 km. Nu hade jag knappa 380 km, eller knappa 80 km per månad, fram till Stockholm Marathon – en rent utsagt helt ohållbar mängd för en Marathonlöpare.

Denna argumentation förde jag med flera vänner inför Maran. Rent objektivt borde jag ha svårt att matcha förra årets 3.52. Ändå ville jag försöka. Min vän, Juuso the jukebox Jäppilä, ville vara draghäst med måltiden 3.30-3.35. Fuck it, jag försöker, tänkte jag.

Jag sov relativt gott inför Maran, vi kom dit i god tid och träffade, utan att stämma tid, både syskonen Jonas och Sara och Daniel och hans tjej Annika. Small world. Jag kände mig peppar och sugen på att försöka. Men jag var väl medveten om att jag skulle krascha längs resan.

Redan från första löpsteget kände jag att det inte kändes perfekt. Det var lite tungt helt enkelt. När höger knä gjorde sig påmint efter 2 km så började jag misströsta en smula. Hur länge skulle detta räcka egentligen?

Fram till 7 km spekulerade jag i när jag skulle behöva bryta loppet. Knät smärtade helt enkelt lite för mycket för att jag kunde se mig själv fullfölja hela loppet. Men sedan så inträdde fenomenet som bara långlöpare känner till: smärtan började, så att säga, breda ut sig över kroppen.

Först började vänster vad trilska en smula kring 7-8km (även den som känts ondast flera dagar efter loppet), sedan var det höger vads tur att börja misströsta över lördagsaktivteten. Så småningom började höger höft fråga sig vad i allsin dar detta var för vansinnig aktivitet. Alltså hade jag jämnont lite överallt när ungefär halva loppet gått.

Tempot var jämt över de första två milen. Jag tappade Mr Jukebox efter 10 km och först efter 19 träffades vi igen och där kunde vi konstatera att mil nummer två gick lite snabbare. Nu väntade en  mil på Djurgården, denna förbannade halvö eller vad fan det nu är. Här började energin att tryta. För en bilist eller vardagsjoggare kanske inte backarna är något att misströsta sig över. Men när man sprungit 25-ish kilometer så är dessa böljande småbackar tärande på kroppen.

Vid 27 blev jag riktigt matt. Benen fylldes med bly. Det blev allt jobbigare att hänga med Juuso Jäppilä. När vi sprang förbi slottet såg jag hur min klubbkamrat dansade iväg på lätta steg och jag tappade allt mer modet. Precis som förra året blev det urjävligt jobbigt att springa upp mot slussen och längs Söder Mälarstrand. Jag kroknade allt mer.

På bron stod Nea, Bonus, AA och Sandy och hejade. Jag beklagade mig över att jag var stum, men Bonus sprang bredvid mig och försökte peppa. Förra året fick jag kramp i vaderna precis på toppen av Västerbron. Nu kom krampen på samma ställe, fast i baksida av höger lår.

Samma vecka hade jag varit på Löplabbet och snackat med en anställd där. Han varnade för att jag, med min skrala bakgrund under 2011, skulle få kramp. Så rätt han fick. Jag stannade två gånger och stretchade på Västerbron. Rullade sedan enkelt ner för bron och tänkte ”Skönt, det kanske är över”.

Skulle. Inte. Tro. Det.

Längs Norr Mälarstrand får jag kramp SJU gånger. SJU! Jag springer några meter och sedan HUGGER det till. Jag stretchar och springer en bit och sedan hugger det i andra låret. Tillslut ser jag en sjukstuga och frågar: ”Har ni liniment?! Jag har sån jävla kramp!” De säger: ”Nej, men lägg dig här så ska du få massage!”

Jag tvekar och säger ”Nej, då tappar jag ju så jävla mycket tid.”

Kanske inte mitt livs bästa beslut. För de sju-åtta kilometrar som är kvar är ett helvete. Jag deppar dock inte ihop, utan skrattar mest för mig själv. Jag får stanna titt som tätt när det hugger till och jag lider något så djävulskt. Mina fina kilometertider från de första tre milen spoileras fullständigt:

10 km: 51.19
20 km: 1.42.30 (51.11)
30 km: 2.35.25 (52.55)
40 km: 3.35.06 (59.41)

Förra året gick loppet inte särskilt bra, men jag lyckades ändå samla energi till en fin spurt sista två kilometerns. Nu fanns det inte på kartan. Benen var helt färdiga. Först på Stadion lyckades jag samla kraft och spurtade om 20-talet personer innan jag gick i mål. Objektivt nöjd, subjektivt missnöjd. Jag fattar ju att det inte ska kunna gå så mycket fortare än så här. Samtidigt vill jag ju springa så mycket snabbare. Men jag vet att det krävs träning.

Drömmen är att ta mig ner kring 3.25 i Berlin. Men då vet jag att de knappa 80 km jag sprang från 1 januari till 28 maj måste bli l50-250 under tiden fram till september. Må benen bära mig!

Jag tror inte på gud, jag tror på löparguden

De senaste 50 dagarna har jag haft problem med min vänsterfot. Som jag skrev tidigare kom problemen efter en kalkylerad risk. Efter mycket skidor och lite löpning ökade jag mängden löpning alldeles för snabbt och fick problem. När jag blev av med problemen på insidan av foten fick jag i stället ont i hälen. För två veckor sedan skrev jag på Facebook att jag skulle skaffa läkarbevis. Jag var så trött på att hela tiden ha ont.

Morgonen efter vaknar jag och känner ingenting i foten. Jag beslutar mig för att testa springa en mil och det går bra. Några dagar senare beslutar jag mig för att testa vad foten går för. OM jag ska springa Stockholm Marathon 2011 måste jag få några långa pass i benen, tänkte jag. 25 av 27 km går kanonbra, innan det hugger till i hälen.

Jag vilar sex dagar. Joggar lätt i lördags och planerar in ett monsterpass på söndagen. Må det bära eller brista!

31,2 km senare i 5.19-tempo är jag smått euforisk. Foten kändes inte alls under långpasset. Nu blir det Stockholm Marathon 2011! Det kommer inte gå snabbt, men jag ska lida mig runt! Under 2011 har jag hittills sprungit 36 mil. För att jag skulle känna mig självsäker inför Stockholm Marathon borde jag sprungit dubbelt så mycket Jag har dock tränat fler timmar än förra året vid den här tiden och det är väl det som kommer att bära mig framåt.

Hjärtat är starkt.
Kroppen är stark.
Löparsenorna och lederna är dock inte riktigt överens om min ambition på 42,2 km.
Det kommer att göra ont.
Men det skiter jag i.