Kände mig jäkligt sliten i morse. Snuvig, hängig, trött, stressad. Men jag tog ändå med mig träningsväskan. När klockan närmade sig halv tolv grämde jag mig så fruktansvärt mycket. Träna? Eller? Träna? Eller?
Tillslut stack jag iväg. Jag kände mig blytung i kroppen, men musklerna mjuknade efter några kilometer. Men sen i skogen så fick jag första känningen av höften medan jag trippade genom lerpölar, mellan grenar och över stenar och stubbar. Och efter 5,5 km så började det göra ont. Verdamt!
“Den här tröjan ska du ha på dig”. Henriks blod frös till is. Sedan vänder de på tröjan och visar vad som står på ryggen. Tack, den tog jag gladeligen på mig!
Tänkte köra en mil i går kväll, men Nea ville ha en kompanjon till ett Pilatespass. Så det fick bli magträning för andra dagen i rad. Efter passet blev det 5 km jogg i 5,21-tempo. Tyvärr fick jag lite känning i höften/skinkan.
Hade tänkt att jag skulle köra en mil terräng i dag, men jag får köra en vilodag i stället och hoppas att benen känns ok i morgon. En mara känns sjukt långt borta. Dels för att ingen vill följa med mig någonstans och dels för att jag inte får de förbannade långpassen i kroppen.
Har ni sett Band of Brothers? Om inte, gör’t! Vi såg hela serien för tre år sedan och i går började vi se om den fantastiska serien signerad Tom Hanks och Steven Spielberg. Igår snappade jag upp något som jag inte tänkte på sist.
Soldaterna ombeds signera försäkringspapper som ger föräldrarna 10 000 dollar om de skulle dö. 10 000 dollar! Jag kan bara gissa hur mycket det är med dagens mått mätt. 1 miljon? Minst?
170 000 amerikanska soldater dog under andra världskriget. Gångra det med min hypotetiska summa på en miljon…
Någon som vet var man kan räkna ut före detta pengavärden jämfört med i dag?
—
Tar i trä så in i helvete. Linus var och hälsade på under helgen och vi körde en uberlätt testjogg på 6,8 km i 5,30-tempo. Min höft ömmade inte alls. Tre vilodagar (ons-fre) och massa värktabletter kanske gjorde susen?
I går körde vi rullskidor (5 km) + Pilates och styrka. Oerhört skönt, jag började nästan känna mig som en junkie som blev deprimerad och satt ur funktion för att jag inte kunde träna.
I går simmade jag 60 längder (1500 m) och det kändes jäkligt bra. Ingen känning alls i sätesmuskeln. I dag känns den precis som vanligt: tokinflammerad. Så jävla tråkigt att det inte ger sig trots stretch, Voltaren och Ibumetin.
Sedan verkar det som att ingen vill springa Marathon med mig i höst. Bloggänget drar till Berlin. LK har inte råd att dra ut i Europa eftersom han bor långt uppe i norr.
Sedan finns det inga som kan/vill. Linus är ju grymt vältränad, men han vågar sig inte på utmaningen… så, alternativet kanske är att springa Umemaran?
Men… nej. Dels går den blott två veckor efter Lidingö och dels så är det nog förbannat tråkigt att springa i ett kallt Umeå tillsammans med 300 andra löpare.
Jag är lite svag för äventyrsfilmer. Denna film hade vi spelat in på vår digitalbox och vi såg fram emot en rolig avslutning på söndagskvällen. Filmen fick över lag väldigt bra recensioner och, ja, vi var förväntansfulla.
Men herregud. Utan att ha googlat upp det så känns det som att regissören och manusförfattar/en/na knappast kan ha barn. Jag har säkert fel, but hear me out. Filmen känns så vansinnigt fel. När den gick upp på bio var åldersgränsen 11 år. Den är alltså riktad primärt till unga barn och tonåringar som kanske har läst Phillip Pullmans böcker som filmen baseras på.
När vi sitter och kollar på filmen och smaskar i oss godis så tänker jag upprepade gånger: “men… vänta nu, hur var det nu?” Jag hänger inte alls med och jag tycker att hela storyn är konstig (även om det i första hand är en kritik som kanske borde riktas mot böckerna, som jag dock inte läst) och jag tänker på alla barn som antagligen satt i biografer över hela världen och såg ut som frågetecken.
Världar som binds samman av stoft. Själar som djur utanför kroppen (vad hade den gode Phillip rökt när han skrev böckerna?) som ministeriet vill döda för att få lyckliga barn och stoftet får man inte prata om och… ja.
Det värsta med filmen var ändå slutet och att jag måste se resterande filmer om jag vill se upplösningen. Men det tror jag inte att jag kommer att göra.
Precis som förra veckan lyckas jag köra tre löppass, två pass på rullisar och ett styrkepass. I lördags körde jag först rullskidor på eftermiddagen. Dock fick jag avbryta passet på grund av massiva åskmoln över Svartbäcken. Det blev blott 6,8 km i stället för en planerad mil.
Några timmar senare körde jag ett milpass som gick ganska fint. Tyvärr, tyvärr, tyvärr, så sitter det onda kvar i höften. Jag kan springa, men det gör ont. Kanske dags att gå till en sjukgymnast eller naprapat?
I går blev det ett styrkepass och det är jag jävligt stolt över. Jag hade suttit och kollat på Roddick vs. Federer i flera timmar. Lägenheten var tokvarm. Jag kände mig helt orkeslös. Men jag ville ändå så gärna köra ett styrkepass. Matchen drog ut på tiden så då gick jag och hämtade hantlarna och körde igenom hela kroppen, trots att jag kände mig jäkligt svag i kroppen.
Summa sumarum: stabil vecka med drygt fem timmars träning. Men jag börjar känna en liten gnagande oro över att jag inte får till långpassen.
Det tar många år att bli en duktig löpare. De flesta vill bli det på en gång, utan allt hassle och all smärta och alla skador. För mellan löparrundorna vill man ju umgås med vänner och sin bättre hälft, tillskansa sig kulturellt kapital och så måste man ju få ihop pengar till mat på bordet.
Kommande mål
Det lutar åt blott ett Marathon i år. Eftersom jag vill springa Lidingöloppet så funderar jag just nu på lopp som är någon gång i oktober. Det lutar åt Amsterdam Marathon.
